Hej på er alla. Jag heter Lotta Gray och tänker vara er gästkrönikör idag. Det var faktiskt min alldeles egna idé eftersom jag tycker Bloggfamiljen verkar vara en som en skön mysig kudde att landa på och för att jag älskar det skrivna ordet förstås. Till vardags hittar du mig helst gosa med min 3, 5-åring Lennox eller på bloggen vimmelmamman. Så. Nu kör vi!
Jag tänker ta med dig på en resa. Inte en sådan där vanlig resa där man packar, bokar biljetter och sitter i ett trångt flygplan utan en resa där du lugnt kan luta dig tillbaka i din stol hemma och bara läsa på datorskärmen. För visst är det så att vi vill så mycket? Vi vill se Världen medan den ännu finns kvar. Vi vill ha de bästa och mest prestigefulla jobben och vi vill ha barn, goda vänner, tjusigt hus, vild sex och getingsmal midja. Allt på samma gång och i samma person. Det går inte. Tro mig, jag har provat. Det slutar alltid i uppoffringar. Någon kommer i kläm och det är alltid du. Så varför slutar vi inte med att jaga lyckan på alla oupptänkliga sätt? Varför sätter vi oss inte bara ner och skiter i alla måsten och krav. Slutar helt enkelt att läsa glossiga magasin om lyckade personer som alltid verkar leva i en fiktiv värld långt från vår egen? Och varför är vi inte bara tacksamma för vareviga levande ögonblick och fångar tiden i vår hand?
Det handlar om att lära sig. Att inse att det stora livet oftast blir bättre som det lilla. Att inte snegla på grannens feta jeep eller hela tiden önska något annat. Att vara precis där man är i nuet och vara tacksam för det man har. Vad det än är. Det är svårt. Vi lever i en era där konsumtion och förgänglighet är ledorden för dagen och för att värja sig mot detta krävs en insikt som oftast först kommer när man sätts på svåra prov i sitt liv. Först då blir vi medvetna om livets skörhet. Först då inser vi att det bara är till låns. Det är svårt men vi måste försöka leva det liv vi är ämnade att göra. Det är vi skyldiga oss själva, att njuta av ett stilla regn, ditt barns leende eller grus i hallen. Det blir så mycket vackrare då.
Så hur gör man då, så här några rader längre ner? Hur hittar man det där lugnet och tillfredställelsen som bara vissa verkar fattat. Det finns vissa knep. Man bestämmer sig för att stänga ner. Helt enkelt prioritera annat. Tänka i vidare banor, att den där bilen eller nya soffan kanske inte är så viktig utan att relationerna till din nästa väger tyngre. Att stänga av spisen mitt i middagen och bara sätta sig ner och leka biljakt fast man egentligen inte kan är ett bra exempel på att lära sig ta vara på de där förtrollande ögonblicken. Och att älska din nästa. Jag hoppas jag lärt dig något på vår korta sejour. Som att stanna upp en stund och inse hur bra du faktiskt har det.
Kram Lotta
www.vimmelmamman.blogg.se
Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Gästkrönikör
Dessan
5 Apr kl 11:11
Ja, man måste försöka uppskatta det man har. Men ibland känner man bara att man hamnar i en negativ cirkel och undrar vad man har gjort för illa. Det är då bäst att omge sig med familj och vänner. De är oerhört viktiga! Mitt motto i livet är i alla fall att du blir behndlad som du behandlar andra. Man får ofta tiovaldigt tillbaka om man behandlar andra väl. Ha en bra vecka! Kram
Skrutteruttan
5 Apr kl 13:04
Kloka ord!!!!!!!Måste bara kolla, tror du “känner” mitt ex, Micke Edberg(eller Roten som han kallades förr :-))? Han är pappa till mina två äldsta barn….För visst är du från Örebro? Ha det gott!!!!!!
Lillamy
5 Apr kl 13:55
Så sant! Jag har lärt mig att leva i nuet faktiskt, njuter av varje minut. Men jag får ändå jobba emot fröken duktig och mina prestationskrav. Hoppas vi får läsa mer från dig! Kram till dig o din söte son
Noahs mamma
5 Apr kl 17:54
Så vackert skrivet och så sant!
cinah
5 Apr kl 19:58
Kloka ord vännen! Det är ju så vi alla bör tänka & försöka leva efter, livet är för kort för att fokusera på fel saker..
Kramen
Ellebelle
5 Apr kl 21:08
Jag har följt din blogg sedan länge och det ska verkligen bli spännande att få följa dig här oxå. Och vilket bra och välskrivet inlägg. Ser fram emot fler! Jag tror du har mkt att lära många av oss, om att leva i nuet och ta till vara på vår tid maximalt. Just som du beskriver det att inte jaga allt man vill ha till det bättre och i stället stanna upp och vara taksam för det man faktiskt har. Jag försöker varenda dag att tänka och göra det mer, försöka njuta av det lilla. Men visst, det är verkligen jätte svårt! Tror det oxå får en helt annan innebörd och starkare innebörd då man är drabbad av någon hemsk sjukdom.
Kram.
SessanOchPrinsessan
5 Apr kl 22:21
Livet är ingen självklarhet & vist handlar det om att stanna upp.
Detta lär man sig speciellt efter att man varit igenom sjukdom eller upplevt en olycka.
Carpe Diem
Silvana
6 Apr kl 1:17
Så bra skrivet, håller fullständigt med dig. Har varit nere i det svarta hålet…har verkligen fått lärt mig, att uppskatta det där lilla i livet. Vara här och nu, i nuet. * Carpe Diem * // Kram
piaffen
6 Apr kl 11:28
Mycket träffsäkert! Du skriver så bra. Vi bör alla tänka oss för så att livet inte bara rusar förbi…
Ha det gott
Stor kram
Pia
mammamys
6 Apr kl 14:10
Så fint och klokt skrivet. Jag följer ju din andra blogg varje dag…och jag förstår verkligen vad du menar. Tack för att du skriver här och ger oss en tankeställare, det behövs verkligen! Önskar dig en underbar påsk med familjen! Kram Carina