Då har man gått och blivit pappa. ”Pappa” måste nog vara det mest vuxna ordet i mäns vokabulär. ”Jobba” är ganska vuxet, ”äktenskap” likaså men inget är lika vuxet som just ordet ”Pappa”. Kommer ihåg hur jag som 12-åring definierade ordet ”vuxen”. Det var fyra kriterier som skulle uppfyllas för att få lov att kalla sig vuxen; jobb, egen bostad, skäggväxt och hår på snoppen. Just det sista kändes extra spännande då jag låg lite efter somliga killar i duschen på gympan. Att få barn, gifta sig, gå på Systemet och få rösta kändes sekundärt så långe kalsongen var fylld med en rejäl kalufs.
Inför förlossningen hörde jag alla berättelser om hur fantastiskt det skulle vara. ”Den största dagen” och så vidare med massa annat positivt. Jag hade varit väldigt lugn hela graviditeten för jag hade en fru som sa ”ut kommer den alltid” och hade en väldigt avslappnad inställning. Givetvis var hon nervös och rädd för smärtan men överlag så var hon väldigt cool. Hade jag vetat att jag hade framför mig att gå in på toaletten och leverera en 3.8kg bajskorv hade jag personligen varit lite stressad. Så, så, lilla du som blev upprörd av liknelsen men det är dessvärre det närmsta i tanken som en man kan komma.
Normala föräldrar går på föräldrarkurser och lär sig andas och massa annat nyttigt men med tanke på den blivande mammans lugn och våra disträa personligheter så glömdes detta bort fram till att barnmorskan började fråga lite om kurserna. Generat tittade jag bort medan Hannah började fabulera ihop lite svar på hennes frågor om hur kursen varit. Vi påmindes om den sista föreläsningen och vi sa glatt att vi redan var inbokade på denna. Dagen efter åkte vi iväg till Danderyds Sjukhus för en föreläsning i aulan tillsammans med massa andra föräldrar. Det kändes som jag åkt 20 år tillbaka i tiden när jag satte mig där inne. Kom givetvis lite försent, hamnade längst bak och kunde inte titta på min bordsgranne (fru) utan att börja skratta. Alla andra föräldrar antecknade flitigt vad som visades på Powerpoint och ställde så präktiga frågor att det kändes som när man som liten lyssnade på de vuxnas diskussioner och lovade det sig själv att aldrig bli så tråkig.
Så med en powerpoint på bebisar och några slides om andning begav vi oss till Danderyd för att bli igångsatta. Även där fortsatte det pubertala beteende som börjat i aulan. Så snart barnmorskan vände sig om hade vi lustgasrace och tävlade vem som kunde hålla sig för skratt längst. Detta övergick senare till en sjuk fototävling i rummet, allt för att slå ihjäl tiden. Förlossning var det bästa man kunde göra. Bara skratt och trams, inte närheten av vare sig smärta eller skrik. Trodde jag…
När Hannahs dropp väl började sätta fart på bebisen kom värkarna igång. Helt plötsligt var hon inte lika sugen på att leka lekar och driva med barnmorskan. Varför skulle hon förstöra vår roliga dag med sura miner? Hannah var stenhård och bad att få vänta med epiduralen förrän den riktiga smärtan drog igång. ”Ge mig den om 30 min” instruerades barnmorskan. En halvtimme senare var Hannahs ansikte som förbytt och nu skulle hon få sin bedövning. DÅ ringde barnmorskan narkosläkaren. Hon ringde inte tidigare för att kolla om det fanns möjlighet att få den om 30 minuter och på så sätt planera. Nej då, hon ringde efter exakt 30 minuter och då visade det sig att narkosläkaren var upptagen den kommande timmen. Efter det följde den värsta timmen i mitt liv. Helt hjälplös stod jag och tittade när kvinnan jag älskar låg och skrek att hon ville dö, att hon ville bara därifrån. Allt jag kunde göra var att hålla hennes hand. En inte allt för smärtlindrande metod. Jag hade lovat Hannah att hålla mig lugn under förlossningen och hade det inte varit för det löftet hade jag slitit ut narkosläkaren från det han höll på med och släpat upp honom till våning 9. Den känsla av hjälplöshet har jag aldrig tidigare känt och jag klandrade mig själv för att hon låg där. Varför skulle vi ha barn? Hade det inte räckt med Mio och William? Givetvis var jag fullt medveten om att min fru skulle ha ont men jag var inte förberedd på den vidriga känsla av hjälplöshet som drabbade mig.
Nu med lite distans och med en välskapt och frisk dotter i min famn är det svårt att se att något negativt kommit ur detta. Men i efterhand skulle jag velat att en pappa berättat för mig hur det var och inte hur han kände sig efter. Givetvis är alla Kungen av Kungsan när man väl står där med sitt nyfödda barn men hyckla inte om själva förlossningen. Stå inte och berätta hur underbart det är för en förlossning är bland det mest traumatiska jag upplevt. Jag unnar inte min värsta fiende att få uppleva den timmen där min fru låg och skrek ut sin dödslängtan och min enda medicin var att hålla henne i handen. Det kändes som att säga till en person som brinner ”lugn, det kommer börja regna imorgon och då slocknar du” och sedan nicka lite förstående med ett frikyrkligt leende.
Är vi inte så lite överlag att vi gärna säger vad vi tror andra vill höra? Det är inte politiskt korrekt av män att säga att en förlossning är vidrig när det är kvinnan som upplever smärtan och mannen bara tittar på. En man får inte säga något negativt om förlossningen för sedan barnsben är han intutad att det är ”det mest fantastiska man kan uppleva”. Nej, det är det inte alls. Ögonblicket när du inser att ditt barn är friskt och andas och din partner är tillbaka i normalt medvetande och även hon mår bra, DET är en fantastiskt känslan. Själva förlossningsproceduren kändes som att mentalt bajsa ut en 3.8kg korv.
Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Peter Karyd
Sofie
1 Maj kl 23:55
Ibland är det ju nästan värre att vara den hjälplösa än den som har ont. Så jag förstår dig nog! Och ja…tänk en 3,8 eller varför inte 4,2 som en del väger…en 3,8 kilos bajskorv! Det måste göra jävulusiskt ont. Har inga barn själv än, men den dagen kommer. Då ska den korven ut ur mig!
Du gjorde nog ett toppenjobb där inne tror jag.
GRATTIS och KRAM
Dessan
2 Maj kl 0:01
Hej Peter!
Du gjorde säkert ett jättebra jobb! Jagbhar inga barn men kan tänka mig att det måste ha gjort hur ont som helst! Även om det är värt sämärtan måste det så klart vara jobbigt att man egentligen inte kan hjälpa till för att påskynda processen. Tur att det inte tog 20 timmar som det tar för en del! All lycka önskar jag er! kram
pinklove
2 Maj kl 0:06
Jättefint skrivet.
melinda
2 Maj kl 1:12
Jag har inga barn, men min kompis som fick sitt första för fem månader sedan, sa efteråt till mig:”varför är det ingen som berättar hur jobbigt och hemskt det är under förlossningen”? Det kom som en chock för henne att en sån smärta kunde existera. Vi kom också fram till att det förmodligen inte anses politiskt korrekt att prata om helvetet. Jag är glad att hon sagt som det är till mig, ifall jag får barn i framtiden.
Förstår att du kände dig hjälplös Peter, när Hannah låg där och skrek, medan du inte kunde stilla hennes smärta. Har du någon vän som är pappa? Fråga honom varför han inte sa hur det var. Konstigt det där. Självklart måste man få säga att förlossningen är djävulsk, det betyder ju inte att man älskar sitt barn mindre för det…
Nu har du alla i fall gått igenom pärsen. Jag hoppas du hämtat dig och mår bra. Kramar från Melinda
missmadde
2 Maj kl 7:50
du skriver så himla bra, vill gratulera dig oxå till er vackra lilla tjej
kram
mariaflisa
2 Maj kl 9:38
Precis samma sak brukar jag fråga mig. Har efter mina egna förlossningar försökt att på ett försiktigt sätt förbereda både kvinnor och män på att det inte är så lättsamt som många får det att låta som. Jag är noga med att poängtera att jag absolut inte vill skrämmas, utan att jag vill att de ska vara förberedda. Jag tror nämligen att man hanterar smärtan bättre om man är förberedd, för då blir man förhoppningsvis inte lika rädd.
Själv blev jag fullkomligt chockad under min första förlossning och tyckte att det var fruktansvärt. Under andra förlossningen var jag beredd och kunde därför hantera smärtan bättre. Så jag håller med, varför hyckla?? Sen är det ju klart så att det finns dom som inte upplever det som så värst jobbigt, men jag tror att de är ganska få…
Nike
2 Maj kl 9:42
Grattis Peter till en söt flicka.Kanske nån i din närhet ändå sa nåt tidigare men att du inte lyssnade på det örat för Hanna hade ju fött barn två gånger,”det kan väl inte vara så hemskt”.Inte ens först föderskor tror på det Hemska på SMÄRTAN!SE på Liv nu istället,lilla bebisen vet inget inget om det hemska och om ni får fler barn så vet du!
AnneliH
2 Maj kl 10:46
Vilken härlig och ärlig berättelse!
Jag tänker tillbaka på min förlossning som tog 15 timmar varav de 2 sista timmarna var värst…skrek ut min smärta och ville helst att någon annan skulle ta över, det tyckte barnmorskan jag skulle tänkt på lite tidigare…
Så jag känner i mitt mammahjärta vad din fru har gått igenom. Smärtsamt men ändå Härligt på något konstigt sätt.
Jag önskar dig all lycka till med att vara PAPPA åt Liv. Du kommer säkert att bli den bästa av alla.
Vänta bara till du hör det första skrattet!
Det är kärlek.
Ha en bra dag!
Malinapralina
2 Maj kl 11:37
Stort grattis till dig Peter, du kommer bli en fantastisk pappa…!!!!
Din vackra familj kan vara lyckliga över att ha dig vid sin sida.
Från och med nu, kommer ditt liv bestå av lust, glädje, enorma kärleksvågor som kommer svämma över dig gång på gång. Du kommer även få känna på den ångest och rädsla den innebär med att skapat ett nytt liv, ångesten och rädslan att något kommer hända din vackra dotter. Men det hör till, det är beviset på den största kärleken av den alla. Man älskar så det smärtar, det är en otrolig känsla. Man tror man älskat förut, but honey, du kommer älska denna lilla varelse mer än du någonsin älskat förut - jag lovar!!! All lycka och kärlek till dig & din familj!!! /Stor kram Malinapralina<3
city
3 Maj kl 23:32
Varm Grattis Peter till lilla söta dottern Liv!Förstår att det blev en traumatisk upplevelse för dig! vad kan man göra mer än att hålla handen och vara närvarande???Har själv två underbara barn! minns första förlossningen då värkarbetet kom igång…puuh, gräsliga smärtor, men jag ska säga dig att det känns precis som du är sååå nödig och totalt stenförstoppad fast i fel utgång…så har jag beskrivit känslan, samt att när krystvärkarna kommer så finns det ingen återvändo, 3.8.kg hårt babyhuvud ska ut!Trodde att har man fött 2 barn tidigare så är kanske nummer tre lättare att krysta ut! min syster som själv är barnmorska sa till mig att hennes tredje förlossning var den mest smärtsamma o tuffaste hon genomgått!Minns min man då vi fick vår älskade dotter, med tuffa värkar, men ganska snabb födsel, hur han satt efteråt med vår älskade nyförslösta dotter, insvept i en filt medans det sprang massa läkare till mig pga att en artär brast vid förlossningen, och jag förlorade massor blod! Var så svag och svimmade av,såg med suddig blick då jag återigen vaknade tårar falla på hans kind,puuh vad tufft och sitta hjälplös och titta på! nu slutade allt lyckligt! Du kommer bli en jättebra o go pappa! Ta nu väl hand om dina älsklingar, och att man är labil efter en förlossning samt delar av amningsperioden är normalt! mycket kramar o förståelse, så blir det bra!
Må så gott!
HelenaAhl
4 Maj kl 15:33
Hej o grattis till er båda!
Nu är det 14 år sedan min son föddes o jag var ensam under graviditeten och under förlossningen, mitt eget beslut och jag håller med att man inte riktigt kan ta till sig när folk pratar om smärta. För den smärtan är svår att förklara. Jag sa att jag har nog en hög smärtgräns men oj vad fel jag hade. Jag kan beskriva den som om du har en wettexduk…den är blöt och någon ska vrida ut vattnet så den blir snustorr……jag orkade inte skrika av smärta utan jag frågade lugnt hela tiden personalen….när är det klart, säkert tusen gånger. Fast det är 14 år sedan så kommer jag ihåg den väldigt bra och jag förstår att man själv måste uppleva föratt förstå. Jag vet att det var en mamma som de råkade sticka fel, när de skulle ryggmärgsbedöva och hon hade ingen känsel alls under förlossningen….jag önskade då att det var jag…men hon kanske fick några men och då är det inte värt en smärtfri förlossning!? Lycka till o snusa på er lilla flicka, nyfödda luktar ju så gott!
Johanna-Lova
5 Maj kl 9:09
GRATTIS! Skönt att allt har gått bra! Nu följer nya utmaningar…..Jag tror många killar känner igen sig i din situation. Även i bebislivet. Det folkuseras så mycket på mamman att ni pappor ibland inte får någon plats. Det finns en massa tidningar, information, reklam mm mm men de riktar sig alltid till mamman. Och som nybliven mamma är man så fokuserad på sin bebis och alla hormoner i kroppen för krig mot varann. Så mitt tips är att gå in och ta plats! Du är garanterat välkommen. Och njut nu av er underbara family of four och av sommaren som snart är här……….
Johanna-Lova
5 Maj kl 9:09
Family of five ska det ju vara!
PetraR
8 Maj kl 13:03
Guud så kul för dig Peter, Grattis!! Det var roligt att träffa dig på arenan i malmö när du (inna man hann säga något annat) sa att du skulle bli pappa och sken upp som en sol! Som du så har jag och Niklas två barn 9,14 år nu och båda förlossningarna var underbara!! Men det är ju så jag upplevde det, Niklas kan nog hålla med gällande de första förlossningen men den andra var nog en kick för oss båda!!
Det är så jäkla coolt att få bli föräldrar och jag önskar dig och Hanna all lycka.
Ps såg Katarina P lilla för någon vecka sedan och det var underbart!ds
Kram Petra