Veckans gästkrönikör, Daniel da Silva, behöver ingen längre presentation. Männen vill dansa som honom och kvinnorna med honom. I sin krönika berättar Daniel om sin Dance Battle i Hong Kong. Kanske just du vill dansa med Daniel? Gå in under fliken "Tävlingar" i menyn. Där kan du och dina tjejkompisar vinna en helg i Stockholm där ni bl a får dansa med Daniel.

Dance Battle i Hong Kong

Tänkte berätta för er här på bloggfamiljen om en mycket sjuk upplevelse som jag var med om för ett tag sedan på en resa. Vill tillägga redan nu att detta är hur jag kommer ihåg händelsen samtidigt som jag faktiskt har fått den bekräftad utav alla som var med.

Jag och 5 polare är ute och festar centrala Hong Kong. Det är vår första natt i stan och det tar ett tag innan vi hittar rätt ställe. Överallt en massa skumma krogar med mycket prostitution. Vi vill bara hitta ett skönt ställe med glada människor. Till slut runt 04.30 ramlar vi in på en helt sjukt bra hårdrocksklubb. Ett ganska litet hak, fullt av små kineser som hoppar runt och skriker till ett hårdrocksband. Basisten i bandet är jättekort och har en jättestor bas. Det enda man kan se är en bas, en frisyr och ett par korta ben som trampar i takt. Vi känner på direkten att det här kommer bli ett kanonställe! Vi tar oss fram till baren för att beställa lite järn. Stället fullkomligt kokar av energi och alla gäster är extremt laddade och nästan euforiskt glada. Alla utom en…

På andra sidan baren står det en sur liten kines i kostym och slips. Han är inte bara sur, han är riktigt jävla förbannad. Och han är förbannad på mig! Varför vet jag inte… Jag tycker att killen behöver muntras upp lite så jag beställer in 7 järn med jack daniel’s. Ett till var och en plus ett till den arga lilla kinesen på andra sidan baren. Det jag inte då tänker på är att det är en förolämpning i Kina att inte ta emot en gåva.

Killen tar emot sitt järn med Jack och sveper det. Då händer någonting mycket konstigt… Killen blir fullständigt galen. Han börjar skrika, gråta och spotta. Han slänger av sig glasögonen och torkar tårarna som bara sprutar. Ungefär som Lille Skutt. Hela tiden pekar han på mig och skriker massa arga kinesiska fraser. I det här läget kan jag inte göra någonting annat än att skratta. Hela vårt gäng ligger nästan på golvet av skratt då det ser otroligt komiskt ut. Om jag hade varit smart hade jag avslutat det där, bara gått fram och bett om ursäkt. Men nej, nej. Jag ser här ett kanon tillfälle att skaffa lite pluspoäng på den gråtande killens bekostnad. Mycket dumt!

Jag går/dansar fram till killen och klappar honom lite förstående på axeln som ett litet fredstecken. Killen fortsätter att skrika och slår undan min hand. Vid det här laget så har det börjat samlas ganska mycket folk runt oss. Alla skrattar. Jag börjar då att dansa lite smått med killen som fortfarande sitter på sin barstol och mycket argt gråter och spottar. Jag kör lite salsa och lite klassiska disco moves framför honom. Jag rycker honom lite förnedrande i slipsen samtidigt som jag skakar glatt på axlarna. Allt för att tillfredställa den publik som nu har samlats.

Då händer det sjukaste!

Killen ställer sig upp så att barstolen nästan faller bakåt. Han pekar först på mig och sedan på dansgolvet samtidigt som han gråt-skriker “YOU, ME, DANCE BATTLE!!!!”

Jag förstår inte riktigt vad som har hänt i all tumult men tackar självklart ja till utmaningen och mina kompisar kan vid det här laget inte sluta skratta. Han tar tag i min skjorta och drar in mig mitt på dansgolvet. Det bildas ganska snabbt en ring runt oss och alla har nu fullt fokus på vår “dance battle”. När jag skriver alla så menar jag verkligen alla! Hela baren, alla på dansgolvet, bandet, till och med personalen.

Allting känns som en film, men det är ingen film, det händer verkligen på riktigt!

Bandet drar i gång och spelar en låt, basisten drar nu på mer än någonsin och alla gästerna klappar, stojar och hejar på. Killen kör först ett dance move och jag imiterar. Ungefär som ”the walk of” i Zoolander. Det visar sig att killen faktiskt kan dansa och börjar köra ganska avancerade grejer men jag lyckas hänga med och lägger hela tiden till någonting lite mer avancerat efter varje move. Vi håller på fram och tillbaka i kanske en minut. Helt plötsligt börjar killen skrika igen. Inte på mig den här gången utan på sig själv. Han går från dansgolvet med bestämda steg och lämnar stället.

Jag förstår då att jag har vunnit och sträcker upp båda händerna i luften och tar emot folkets jubel. Jag känner mig som Rocky!

Det gör jag faktiskt fortfarande när jag tänker tillbaka på min dance battle i Hong Kong…

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Gästkrönikör