Det är med glädje som jag tackade ja att få vara med som gästkrönikör på bloggfamiljens hemsida. Hoppas jag får skriva många gånger. Jag fick erbjudandet här i Skellefteå där jag tillsammans med en medarbetare från vårt universitet håller föredrag. Låg och tänkte i går kväll vad jag skulle skriva, hur jag skulle beskriva mig själv? Tänkte först att jag kanske skulle beskriva mig som den trendiga morsan till Hannah och Magdalena Graaf. Jag har ju lite kvar av  modemedvetenhet inom mig sedan våra specialmåndagar från tonårstiden då vi vandrade runt i H&M butiker. Nej, det vore att ge en fel bild. Nu arbetar jag mest med att hjälpa människor som har gått sönder i själen och med att hjälpa barn i olika länder i världen.

Jag försöker hålla mig i form för jag vill leva länge, jag har så många drömmar och visioner inom mig som jag vill fullgöra. Jag har för några veckor sedan kommit hem från en resa till Indien och Nepal. På båda platserna har vi barnhem. I Nepal hade jag inte sett alla barn så en del av dem var nykomna till barnhemmet. En liten kille som jag trodde var tre år var egentligen sju, undernärd och rädd. Han hade förlorat sin mamma i en sjukdom och nu hade han inga anhöriga. Jag satt med honom i knäet och kände mig så lycklig. Här på barnhemmet skulle han få möjlighet till ett helt nytt liv. Det var som hans glädje flyttade in i mitt hjärta. Alla strapatser och svårigheter kändes som bortblåsta.

Jag missade så mycket när jag var ung på grund av alla mina inre problem; ångest, ätstörningar och rastlöshet. När man är frusen på insidan är det som om all kreativitet kvävs. Att inte gå vilse i sitt eget hjärta är otroligt viktigt. Det är så lätt att negativa tankar och fruktan får fäste inom oss. Vi kan stå mitt i livet och glömma bort att leva det. Man undrar vem man verkligen är, man vågar inte vara sann och hjärtats önskningar och gåvor ligger outvecklade. Jag visste inte när jag var yngre hur jag skulle kunna komma ut ur mitt inre fängelse.

Jag hade för många år sedan en märklig upplevelse i svampskogen. När Magdalena och Hannah var små fick de alltid följa med ut i skogen för att plocka svamp. När de var som mest ovilliga fick jag tvinga med mig Gunnar, min man. Han var villig mest av kärlek till mig (jag är samesläkt och har nog en liten skogsgen i mig). Så gick vi vilse. Han hade lovat och bedyrat mig att vi skulle hitta hem. Timme efter timme gick. Det var varmt och kvavt, fullt med flugor och knott som kröp in under kläderna. Jag brukar inte ofta bli sur men nu var jag det. ”Du lovade att vi skulle hitta hem!” Hur vi än gick kom vi tillbaka till samma plats. Det var som om vi gick i cirklar. Då stannade  jag upp, bestämt och lite uppgivet. Det kliade över hela kroppen och jag kände mig desperat. Jag bad ”Gud visa mig vägen hem.” Det var förunderligt. Jag hörde gå åt höger 50 meter. Där är vägen. Jag som trodde att vi var minst tio mil från vägen.

Precis så kan det vara med livet. Man går i cirklar, runt, runt. Det kan se så hopplöst ut. Man kan känna sig så ensam och ledsen. Ofta tror man då att det inte finns en lösning men jag vet att det finns hjälp närmare än man tror. När jag var tjugotre hittade jag hem till Gud, och han var inte särskilt långt borta. Jag gav mig inte tid att stanna upp, försökte hitta vägen själv, men det blev aldrig bra. Och det är det jag vill inspirera dig till. Att stanna upp, tänka igenom saker. Fundera på målsättningar, livsinställningar, prioriteringar. Hur vill du leva ditt liv? Livet går så fort.

Nu är det din stund på jorden!!  

Innan jag for till Skellefteå ringde jag min barndomskompis Lars-Gunnar som sedan många år arbetar som lungläkare i Norr. Jag är i slutfasen med min självbiografi och rotar i alla gamla album som jag kan hitta (det blir en bok på 500 sidor och ändå har jag kapat mycket). Lars-Gunnar var min älskade barndomskamrat . Vi hade inte mötts på över 30 år. Hans hus hade brunnit ned tillika med alla album, men han kom i håg olika saker som vi gjort som femåringar. ”Minns du Linda då vi lade ut femöringar på järnvägsspåret spåret”. Jo det minns jag. Jag var ett sådant barn som fick utlopp för min kreativitet mestadels på ett destruktivt sätt. Han och jag lärde oss så många svordomar att vi själva rös. Vi klättrade på taken, kröp på isen i avloppstunnlar, höll på frysa ihjäl i skogen och mobbade grannflickan så hon grät. Jag var känd som ”ungdjävulen” och jag gjorde nog rätt för mitt namn. Men kreativ var jag, men oftast på fel sätt. På väg till döden var jag då jag knaprade i mig alla min morfars hjärtmediciner. Så många tabletter att läkarna bedömde att jag aldrig mer skulle vakna.

Vi behöver hjälp av andra att förverkliga våra drömmar. Vi behöver se och uppmuntra varandra. Inte vara avundsjuka och missunnsamma. Jag kan inte minnas att någon uppmuntrade mig särkilt mycket som barn. Jag kände mig ofta missanpassad och annorlunda. När jag var tio år och läraren frågade vad vi skulle göra då vi blev stora svarade de flesta att de skulle gifta sig och få barn, stanna i Norrbotten och rota sig. Jag svarade trotsigt utan att egentligen förstod vad jag sa. ”Jag skall till Afrika och hjälpa barn”. Jag hade svårt i hela min barndom att anpassa mig, acceptera att det jag såg var allt som fanns. Vad var meningen med livet, var kom vi från och var vi på väg?

När man arbetar hela tiden med livets frågor blir varje minut är dyrbar. Varje dag är en möjlighet. Vi har så mycket inom oss som inte har fått utvecklas. Många av oss har inte fått hjälp att hitta hem i oss själva och i Gud. Hur blir man den man är? Hur hittar man hem i sin personlighet? Hur blir man trygg och sann? Det är frågor som jag sysslar med varje dag. Jag vill vara med och peka ut riktningen, inge hopp. När jag skrev min bok tittade jag efter de stunder som fått mig att stanna upp, tänka, ta ansvar, inte bara driva omkring i omständigheterna. Jag ville gärna skylla på dem, andra människor, mina föräldrars brister när jag var yngre.

Det var andras fel att jag inte blev lycklig. Kanske känner du på samma sätt? Jag var så inlåst i mig själv, så bunden i fruktan. Jag minns så väl då jag satt i bilen under kuppförsöket i Congo då jag var drygt 20 år. Det var som jag vaknade upp då jag trodde jag höll på att dö. Varför sitter jag här med mina smala ben, beniga kropp vita klänning? Det var som om livet plötsligt stannade upp. Jag skulle dö innan jag börjat leva. Som ett under kom vi undan k-pistarna.

För mig var det en vändpunkt. Jag vill leva!!!!

Jag vill leva, betyda något för andra. Ta vara på mina gåvor. Vi kan göra så mycket med så lite. Det är inte bara pengar som räknas. Nu är det tid att bryta sig oss från det inre fängelset. Det är nog bara femtio meter till vägen. Du kommer att hitta hem. 

Linda Bergling

Fil.kand. i Sociologi, Kriminologi och Psykologi

Pastor och lärare

Doktorsgrad i Själavård (Life Christian University)

Dikaonissutbildning i Svenska kyrkan

Grundare till församlingen Arken med min man Gunnar i Kungsängen

Arbete i 15 länder

Bibelskola

Universitet

Själavårdscenter

65 anställda

Mamma till två älskade flickor, Hannah och Magdalena

6 barnbarn 

Författare till 15 böcker.

www.arken.org 
 
 

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Gästkrönikör