Lördag kväll. Min darling sitter mitt emot mig och säger att jag ska fixera blicken till höger för att aktivera vänster hjärnhalva…den kreativa  delen av huvudet. (Han påstår att han läst det i någon vetenskaplig tidsskrift) Så jag stirrar. Stirrar  så jag tror ögonen ska fastna  och det händer INGENTING. 

”TYST, jag har inte tid - mamma jobbar” hör jag mig själv vråla jag när en av mina två underbara (men tonårsneurotiska) ungar pockar på uppmärksamheten.

Jobbar? I själva verket sitter jag ju bara vid köksbordet och försöker fokusera. Får min närmsta omgivning att tassa på tårna medan jag sitter och googlar för att få inspiration. Läser  bloggar skrivna av människor jag aldrig träffat, slukas av deras vardagsliv och slås av hur vår tid är motsatsen till den heligt hemliga dagbokens tid.

H. H. (Heligt Hemlig) stod det på mina dagböcker. För det absolut värsta som skulle kunna hända var att någon skulle hitta dem och bläddra i  mina innersta rum, läsa om mina självutlämnande känslor, tankar och funderingar.

Idag bjuder folk på sig själva, sina tillkortakommanden, svagheter och styrkor. De putsade fasadernas tid verkar vara ett minne blott och det finns ju något väldigt vackert och revolutionerande i tanken på att man får vara som man är.

Det finns något fascinerande i att många bloggare tar plats i cyberspace med att outa vardagsförströelser som att de köpt nya skor, glömt sina handskar i lekparken eller att de funderar på att byta klinkers i badrummet…

Lätt att vara fördomsfull, men ju mer jag läser inser jag att det kanske är

just de där ovidkommande  och kontinuerliga bagatellerna som gör att man kommer så nära de vardagsbloggande främlingarna. Titthålspsykologi liksom.

Kanske ska jag börja blogga om mitt liv i radhuset i gamla Enskede, om mitt vardagsdrama som aldrig vill ta slut. Kanske ska jag ta steget ut i bloggosfären, och tappa masken?

Men nej. Jag tror inte jag vågar.  

Det är en ynnest att få vara gästkrönikör, men då vill man(jag) ju verkligen ha något att säga. Vill ju inte stjäla någons tid med mumbo jumbo, nonsens eller självupptaget trams.

  Vill ju passa på att säga något viktigt, smart, läkande, kärleksfullt.  Något tankvärt, kul, utlämnande. Sätta  djupa spår i cyberparketten. Uppfinna hjulet helt enkelt.

”STÖR MIG INTE”, hör jag mig själv fräsa när min darling snällt frågar om jag är färdig med gästkrönikan (han börjar bli otålig där han står med färdiglagad lördagsmiddag).

Alltför höga ambitioner  står ofta i vägen för kreativiteten, brukar jag tänka när mina konstnärliga vänner blir alltför strategiska i sitt skapande.

”Funkade inte hjärnhalvstricket” säger plötsligt min darling som börjar tröttna på att jag inte kommer någon vart.  Med sur och nekande blick demonstrerar jag ett stirrande ögonkast åt höger då han med en axelryckning erinrar sig om att han menade TVÄRTOM”.

Det förklarar min kreativa förstoppning. Jag har aktiverat den matematiska hjärnhalvan. Och man behöver inte vara med i Mensa för att fatta att

bäst blir vi  ju när vi  stänger av hjärnan och låter hjärtat ta över. ..

Tack för uppmärksamheten!

Kärlek från Annika

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Gästkrönikör