Nu har jag bott i Stockholm i sex år och det börjar bli min hemstad. Det har tagit tid.

En dag när jag låg i soffan hemma i Uddevalla kände jag ett enormt motstånd från att gå ut. Fram tills då hade min panikångest inte påverkat mitt liv på hemmaplan utan bara när jag var ute och spelade med Friends. När jag låg där förstod jag att jag verkligen behövde ta hjälp och att den sortens hjälp inte fanns i Uddevalla. Så jag bestämde mig där och då att flytta till Stockholm. Där kände jag lite människor, men det skulle senare visa sig att de jag trodde skulle finnas där hade fullt upp med sig själva. Många vill bara ha vänner som är kända och mår bra, inte kända och sjuka. Men det visste jag inte när jag flyttade upp. Det var nog tur det, annars hade jag kanske inte vågat ta steget.

När alla saker var uppe satt jag i min etta vid Odenplan och bläddrade i telefonkataloger för att hitta en terapeut som verkade bra. Till slut hittade jag Gittan på Rådgivarna. Hon hade sin mottagning på Valhallavägen och jag åkte taxi fram och tillbaka eftersom jag fick klaustrofobi i tunnelbanan. Så småningom började jag få ett kontaktnät med riktiga vänner som brydde sig om mig på riktigt. Efter ett tag vågade jag till och med dejta. Min första tid i Stockholm var så ensam, ska ni veta. Jag minns en gång när jag fick halsfluss. Inte visste jag vart jag skulle vända mig, det fanns ju en miljon vårdcentraler i innerstaden. Det var läskigt, för i Uddevalla känner jag till alla instanser och till och med vilka som jobbar var. Sakta men säkert byggde jag upp en infrastruktur runt mig.

I början var jag väldigt rädd för alla hemlösa tiggare och psyksjuka som drog gatorna fram. Det hade vi inte i Uddevalla, inte då. Vi har det nu. I tunnelbanan satt det tandlösa fyllegubbar som stank urin och heroinister med lila händer. Jag gjorde som rädda människor gör, stack händerna djupare i fickorna och låtsades att jag inte såg eller brydde mig.

När jag bott i Stockholm ett tag fick jag låna en bil och då erövrade jag Stockholm, kan man säga. På nätterna åkte jag runt och försökte förstå hur de olika stadsdelarna låg i förhållande till varandra. Efter ett tag så började bilden klarna. Då blev det lättare att bo kvar.

Nu älskar jag Stockholm och det är min hemstad. När jag varit ute i landet för länge är det en ynnest att rulla in på Centralstationen. Mångfalden av alla sorters människor, turbaner och burkor och tusen språk som viner i luften gör att jag känner mig som en del i något stort. Jag är väldigt glad för det.

Trevlig söndag!

Kim

Arkiverat i Kim