Är du en hjälpare? 

Är du den som ständigt ställer upp? Fixar? Organiserar pengainsamlingar vid födelsedagar, är klassförälder, den som är det lyssnande öra så många behöver, den som bär mest och tyngst vid flyttar, den som alltid svarar i telefonen när det ringer? Den som är likaledes redo att på direkten rycka ut när en vän fått problem? Är du den som engagerar sig i vännernas sjukdomar, den som stöttar och den man kan ringa till mitt i natten utan större dåligt samvete?

Då är Du nog en hjälpare.

Frågan är: hur mår du av att vara en Hjälpare? Ger det dig livsglädje? Energi? Ett gott samvete?

Eller får det dig att känna dig oumbärlig, förmer, den enda “som kan”, eller kanske rentav som en martyr, en urvriden utmattad trasa?

Ger det dig sorg eller glädje att vara en hjälpare? Ger det dig kanske rentav en roll, en plats i livet? Ett existensberättigande? För utan din hjälp skulle världen….ja vaddå? Gå under? Knappast min vän. Den som skulle gå under utan Din hjälp är nog snarare du…i alla fall i den form du är just nu.

Jag har själv varit en Hjälpare. Med ett som jag beskrev det, kraftigt “Jesus-komplex” skulle jag “frälsa världen” med alla mina insikter. Jag var ständigt den som gav en hjälpande hand, den som stöttade, lyssnade, den som gav kloka råd. Ja den som alltid fanns när ingen annan.

Känner du igen det?

Många människor som har gått igenom trauman, förluster, sorg eller sjukdom, som själva mer eller mindre “ligger ner” och är i ett STORT behov av hjälp, är själva Hjälpare. Det inre tvång en hjälpare kan känna är närmast att likna vid en narkomans. Det inre tvånget, trycket, att ständigt vara den som tar ansvar för allt och alla (och då menar jag verkligen ALLT) är så stort att det tycks överskugga det mesta annat. Överskugga Hjälparens eget behov av hjälp. För det är som om när vi själva befinner oss i en svår sits och SJÄLVA har svårt att be om hjälp, det är då vi hjälper andra som mest! För vi klarar inte av att uttrycka vårt eget behov! Vi klarar inte av att lyssna till vårt inre vrålande barn som behöver KÄRLEK. Så den hjälp vi själva så innerligt behöver, den omskapar vi och ger istället till andra.

Missförstå mig inte, jag talar inte om den vardagsnära, trevliga, naturliga hjälpsamheten, nej jag talar om den hjälpsamhet som långsamt driver individen mot ett inre stup. Ett stup där en dag all kraft tar slut. Ofta stavar denna krafts upphörande Utbrändhet.

För nog är det ofta så, att vi människor strävar efter en Roll eller ett slags Tillhörighet. Väldigt ofta är det så med människor med dålig självkänsla. Genuint dålig självkänsla. Dessa människor, varav jag tidigare varit en, kan överhuvudtaget inte ge sig själv någon form av existensberättigande om det inte är så att någon BEHÖVER dem! För om de inte behövs så finns de ju inte! Eller FÅR inte finnas säger de negativa tankarna luddigt inombords.

Så gå till botten kära vän, med dina egna mönster, skapade behov, tankar, mål och drömmar och försök utröna om du är en av dessa Hjälpare. Om så är fallet; försök vända på steken och ge ALLT det där du drömmer om, längtar efter, till DIG SJÄLV. För det är ju en gång så, att när källan är fylld rinner den över och ger även till andra. Tömmer Du den finns det alls inget kvar. Av det som en gång var Du.

I ömsint kärlek

Katinka 

Arkiverat i Bloggkrönikörerna