Jag kan inte släppa tanken på hur fantastiska möjligheter vi har att skapa om världen OM vi väljer att göra det. Visst finns det tillfällen för oss alla då ryggmärgen reagerar mer än den nyare delen av hjärnan men nu gäller det inte undantagen utan snarare det vi gör, upprepar och framför allt VÄLJER dagligen och stundligen. Samma situation kan ses med sååååå olika ögon och ändå är det samma sak som “de facto” sker.
Ta tex. när min äldsta dotter kom hem en kväll, hon bor på 6.e våningen dvs. högst upp i sitt hus, utan vind, man skulle kunna kalla platsen utan för hennes dörr för ändstationen i huset. Det var just där hon såg en man som låg och sov. Hans kläder och av stanken att döma var det inte svårt att se att här sov en sk. uteliggare, inomhus kanske man kan säga. De flesta jag känner skulle nog reagera med bland oro och irritation, milt uttryckt. Några skulle omedelbart ringa Polisen, någon annan skulle be grannen om hjälp eller ringt någon kompis på stubinen. Flera skulle helt enkelt rusat därifrån och på fullt allvar börjat fundera på att flytta.
Inget av dessa alternativ valde min dotter Lotta. Istället klev hon försiktigt över mannen, utan att väcka honom, öppnade en liten springa i dörren som hon ålade sig igenom (turligt nog är hon smal och nätt i figuren). Visst, hon låste dörren omsorgsfullt och där kunde det varit slutet på den händelsen men inte med Lotta. När hon krupit ner i sin sköna, mjuka säng kunde hon inte låta bli att fundera över hur det skulle kännas att ligga i en stentrappa utanför en helt främmande dörr. Och som den stolta Mamma jag känner mig, kan jag berätta att hon tog sin största mjukaste kudde gick ut till mannen och lyfte försiktigt hans huvud och la det på den sköna kudden. “Det var det minsta jag kunde göra för honom i det läget” sa hon när hon berättade om intermezzot.
Morgonen därpå hade han lämnat sin sovplats och kudden låg fint vid sidan om dörren. Att lyckats utveckla förmågan till inlevelse, “det kunde varit jag” är som jag ser det nödvändigt för oss alla i dessa tider då vi inte har en aning om hur vare sig vår ekonomi, vårt arbete eller ens om jorden orkar med oss i framtiden. Att dagligen ställa sig frågan “skulle jag vilja vara min egen granne, partner, förälder, chef…osv osv,” är en utmärkt fundering att starta sin dag med.
Ibland blir man mörkrädd av alla förfärliga tilltag, vi läser dagligen om dem och tyvärr får vi sällan läsa om alla de som verkligen lever efter mottot, behandla andra …. osv. När helvetet syns extra tydligt förstår jag varför det ofta används i kyrkorna som någon slags konsekvens av hur vi har nyttjat den tid vi fick här på vår vackra jord. Det jag däremot INTE tror på är att det skulle vara något som inte sker förrän efter döden. Det sker här, dagligen och det tog tid för mig att inse att den som gör en annan människa (eller ett djur) illa på något sätt, mår väldigt dåligt själv. Ingen människa med en frisk och sund själv bild, självkänsla, vad ni nu föredrar att kalla det, skulle ens komma på tanken att vilja göra någon annan illa. I hastigt mod kanske, med droger i kroppen, jo visst men INTE om han eller hon var tillfreds med livet.
En människa som mår bra och vet vem han eller hon är har inget behov av att vare sig skada eller att göra sin medmänniska mindre. Att trycka till eller ner någon vittnar bara om att den människa, som utför en sådan handling, känner sig så liten och oduglig att hon eller han inte står ut med de andra, som verkar klara, kunna, veta, ser ut att må så “helvetes” bra. Ända sättet att växa då, blir att få någon annan att krympa och på så sätt har illusionen om den egna spegelbilden lurats om och om igen. Vuxen mobbningen på arbetsplatser är större än vi tror och kommer att fortgå så länge det finns de som inte klarar av att hävda sig på annat sätt. De, som många andra, behöver hjälp att bli fri från sin smärtsamma syn på sig själv i förhållande till omgivningen.
Vad kan man då göra? Ja, inte hjälper det med att låta dessa människor känna sig ännu mindre, det är ett som är säkert. Frågan är snarare HUR? Hur kan vi höja varandra, även de, som inte för allt i världen, skulle erkänna sin litenhet på jorden. Ja, hade jag svaret skulle jag vara jätte glad, förmodligen skulle det kvalificera mig till Fredspriset men tyvärr jag har inte alla svaren, bara ett enda egentligen. Tänk att det var du, DU som inte hade mer i bagaget än ilska och besvikelse, vad skulle DU göra då och vad skulle DU önskat att medmänniskorna gjorde för dig.
Tänk detta med hjärtat och du ska se att du utvecklas till en människa som allt oftare hjälper istället för stjälper, blir en som sköter istället för skjuter som jag skrivit om då och då i min krönika. Det är bara den vägen som är framkomlig i mina ögon och efter år av praktik i ovan nämnda metod kan jag bara säga, det fungerar kanske inte alltid men väldigt, väldigt ofta.
Tack för ännu en möjlighet att dela tankar om hur vi alla kan dra vårt strå till den stack vi alla lever av gemensamt. Sommaren envisas med att hänga sig kvar! Härligt.
Med varma hälsningar Lou
Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Lou Rossling
