Sorg

En del saker skrämmer oss människor mer än annat. Framförallt här i Sverige.

Jag tänker på sorg.

Jag vet egentligen inte vad det är som gör att vi in i det längsta försöker undvika det som vi alla förr eller senare, med största sannolikhet, en dag kommer att möta; nämligen sorg.

Det finns olika former av sorg. Sorg över att ha förlorat sitt arbete, sorg över att ha förlorat sin tidigare friska, starka kropp, sorg över en relation som är över men den sorg jag här och nu tänker fokusera på är sorgen efter en människas död. De anhöriga, vännerna, arbetskollegerna, ja helt enkelt de som blir kvar efter någons bortgång upplever alla sorg. Och ofta försöker omvärlden undvika denna sorg till varje pris, varför?

Jag minns när min pappa dog. Jag var i vuxen ålder men det kändes ändå hårt förstås, men det allra hårdaste var ändå omvärldens reaktion. Eller snarare icke-reaktion. För det var som om alla låtsades att det inte hade hänt. Jag gick en utbildning då, en kreativ utbildning tillsammans med likasinnade konstnärliga vänner som jag upplevde det. På utbildningen var allt tillåtet och man visade sig från sina innersta, djupaste sidor. I mitt fall i form av skrivande. Här hörde jag hemma! Jag kände en djup samhörighet med övriga elever under kursens första veckor. Så dog min pappa efter en tids sjukdom, jag var borta från skolan under ett par veckor och kom så åter. Full av tillförsikt över att på denna plats fanns människor som kunde ta emot mig. Chocken blev därför total när det visade sig att just så var det inte! Man undvek mig, talade om annat eller gick helt enkelt iväg om jag närmade mig en grupp människor. Jag blev rädd, besviken, ledsen och kände mig ytterligt ensam. Och närmast pestsmittad. För sorgen blev ju inte mindre av att den inte blev bemött. Snarare tvärt om.

Varför är vi svenska så rädda för verklig närhet? För starka känslor? För gråt av såväl sorg som glädje? Vad är det i det som skrämmer oss så till den grad att vi hellre byter trottoar och går över till andra sidan om vi möter någon vi vet har sorg? Varför intalar vi oss att det är av respekt till den sörjande?

Min erfarenhet säger att det är så otroligt lite som behövs. Som är viktigt. Som rentav kan vara avgörande när man befinner sig mitt uppe i en sorgeprocess. Nämligen att någon klappar en på axeln och säger: ”Jag förstår att det är tungt nu”.

Bara vi inte låtsas som om sorgen inte finns. För då växer den lavinartat och hotar att ta över allt. Ensam är inte stark.

Så nästa gång du möter någon i sorg, våga vara i din otillräcklighet, din hjälplöshet en stund. Våga låta det gunga under fötterna en bråkdel av en sekund. Du behöver inte vara präst, inte komma med några kloka ord, för det finns inga kloka ord att komma med, det räcker utmärkt med att Du är Du och att du vågar ge denna någon en klapp på axeln. För en klapp i äkta medmänsklighet, räcker ända härifrån till evigheten när stunden är svår.

Varm kram till Dig

Katinka

Arkiverat i Bloggkrönikörerna