Vi är i några dygn av tvära kast mellan smärta, Gud och pånyttfödelse.

Min lillasyster födde just sitt femte barn. En flicka som ska heta Linn. Alvar har nu 11 kusiner och genom att säga allas namn låter han som en rappare - Hugo, Ebba, Tilde, Hanne, Ella, Mette, Viggo, Sofia, Melker, Ida och Linn. Boom chackalack, med Alvar har vi tolv lärljungar som tänker göra allt i livet bättre än oss. Ska bli intressant.

Blott timmarna innan vi fick beskedet om min systers utökade familj så landade ett mail från Malins tyskamerikanska ryttarkollegor Meredith Michaels (den mest framgångsrika kvinnliga ryttarinnan någnsin) och Markus Beerbaum om att de just fått en dotter som ska bära det sköna namnet Brianne.

Detta skedde samma dag som Alvar och jag haft en morgondiskussion om Gud och jordens uppkomst. Jag älskar vår morgonfärd till dagis. Där har vi vår stund för de stora frågorna. Alvara hade hört att inte alla människor tror på Gud. Han ville veta ifall vi kände några sådana. Jag försökte hitta några bra exmpel i vår närhet för att inte lägga värderinga i de namn jag nu tänkte rada upp. “Jag och din gudfar Mark tror på Gud, fast olika mycket och på olika sätt”, började jag för att också visa att ens trosuppfattning kan vara olika och högst personlig. “Däremot tror jag inte att mamma tror på Gud. Hon är iallafall inte konfirmerad”, angav jag som ett nytt exempel på hur skiftande kontakt vi kan ha med högre makt. Alvar sket i variationerna och konfirmationerna han villa ha bevis, bara en kan ha rätt i denna fråga. Han la ut sina argument som skulle fastställa Guds existens.

“Man kan inte tro att jorden alltid har funnits, någon måste ha gjort den. Gud skapade jorden. Han gjorde också människor och ormen. Annars hade den inte heller funnits. För om Gud inte hade skapat jorden hade den inte funnits. Nu finns jorden för att han har skapat den.”

Alvar, du är from nu min profet. Jag fascineras av hur du tänker, fattar vad du menar och tror att jag håller med. I allafall i allt det andliga. Det praktiska, som är av mindre betydelse, har jag ingen aning om.

Jag tror på det goda och kallar det gärna Gud. Jag tycker också det är läskigt när människor blir fanatiska i sin religion och skyller ifrån sig på att deras tro förbjuder dem att göra saker. Jag skrattar gott med tv-serien “Little Britain” när de säger att: “Amerikaner och engelsmän går i kyrkan för att de gillar at känna sig melankoliska och obetydliga.”

Den goda vännen Lou och den onde Andy Pipkin i rullstol.

Jag gillar också kyrkor. Att titta på dem från utsidan, att vara i dem ensam och njuta av melankolin som får mig att känna betydelse.

Mina husgudar U2 sjunger en del om den riktige Gud. Dom är till viss del pretentiösa posörer, vilket är en del i min kärlek till dem. Men de är också modiga nog att våga vara banala och svulstiga i beröringen av det svåra och okända.

Ett lysande exempel på bandets mod och storhet är låten “God Part 2″ från skivan “Rattle And Hum” från 1988. Året efter att U2 knockat världen med sitt “religiösa” album “The Joshua Tree” som fick en amerikansk Grammis för “Årets Skiva”. Det var för övrigt tuff konkurrens 1987 då även mästerverken Michael Jacksons “Bad” och Whitney Hustons “Whitney 2″ (som bla innehåller “I Wanna Dance With Somebody” och “Where Do Broken Hearts Go”) var nominerade. Det var inte bättre förr, men väldigt stort!

På eftermiddagen var jag med Alvar på 5-årskontroll. Han växer och mår bra, men fick en spruta. Det gjorde så ont att det inte går att beskriva. Glöm aldrig verkligheten.

Arkiverat i Henrik Johnsson