Man undrar ju varför i hela fridens namn Camilla skaffar barn? hon tycker inte om att leka, tycker inte om att amma, vill knappt vara föräldraledig med sitt barn utan att få spader, vill sova på nätterna, kan inte anpassa sig efter sitt barns rytm, herregud, stackars barn och stackars Martin, vet han vad han gett sig in på med Camilla?? hon verkar ju otroligt osympatisk måste jag säga. Synd bara att hon faktiskt skriver bra böcker, annars hade jag ratat henne direkt.
Så lyder en kommentar på mamas hemsida till en intervju jag gav åt tidningen. I intervjun berättar jag ärligt och osminkat hur jag ser på första tiden med bebis, och hur jag ser på livet med barn och min roll som mamma. Och genom åren som mamma har jag mer och mer börjat inse hur oerhört provocerande min uppriktighet, och mina åsikter, är. Och de som blir provocerade är alltid och ofelbart andra mammor. Den anonyma tonen på nätet har emellanåt varit hätsk, fylld med fördömanden såsom ovan, från andra mammor som uppenbarligen anser att de sitter på facit för hur en mamma skall vara, och vilken inställning man bör ha för att ha rätt att skaffa barn. Det är alltså mina medsystrar – andra kvinnor, som lägger tid och energi på att racka ner på och ösa sin negativitet över en annan kvinna, en annan mamma. Och detta fascinerar mig, även om jag samtidigt helt ärligt inte tar åt mig en sekund av fördomsfulla och trångsynta kommentarer som ovan. De enda människor vars åsikt jag bryr mig om är från dem som står mig nära, och där finns det ingen som tvivlar på min kompetens, eller min kärleksfullhet som mamma. Det räcker bara att umgås en stund med mina glada, varma, väluppfostrade, omtänksamma, kompetenta barn, för att se att jag och deras far gjort ett förbannat bra jobb. Men jag är ändå väldigt fascinerad av denna mammors förkärlek för att racka ner på andra mammor. Vart kommer den ifrån? Varför känner man ett behov av att fördöma andra mammor, och sätta sig själv och sin syn på moderskap på piedestal? Är det osäkerhet? Dåligt självförtroende som mamma? Brister man så i sin egen känsla för sin tillräcklighet som mamma, att man mår lite, lite bättre av att sparka på någon annan? Känner man sig som en bättre mamma själv, om man får skriva mig och andra på näsan om hur fel vi gör? Otroligt fascinerande, samtidigt som det också är både skrämmande och tragiskt om det är så.
Jag får i och för sig mycket positiva reaktioner också när jag öppet talar om till exempel att jag tycker första året med bebis är pest. Det är många mammor som hör av sig, både via mail och som kommer fram till mig personligen, och som med lite skamsen min och generat blossande kinder erkänner att de känner så oerhört väl igen sig i det jag säger och känner likadant. Men de berättar också att de inte vågar erkänna det. För fördömandet från andra mammor är för starkt. Fördömandet från alla dessa självutnämnda ”supermammor,” dessa ”ubermorsor” som minsann vet både hur man skall känna och vara för att vara en bra mamma, som inte tolererar en annan syn än deras egen. Så allt annat än tummen upp och ”livet är toppen trots att jag inte sovit en hel natt på sjuttioelva år” är tabu som mamma och något man bara viskande erkänner i smyg. Varför är det så? Varför är det en sådan dödssynd?
Men jag står för vad jag säger och känner inget behov av att viska. Jag tycker inte det är kul att behöva väckas och gå upp på nätterna med skrikande bebis. Jag till och med hatar det och anser att det kvalar in som en form av avancerad tortyr. Jag tycker heller inte det är roligt eller mysigt att amma, tvärtom jag avskyr varje minut jag behöver göra det, och gör det enbart för att jag ändå tror på hälsoeffekterna av amning. Och jag tycker inte det är särskilt stimulerande med en bebis, utan uppskattar oerhört mycket mer när de kommer över året och det blir en mer aktiv respons. Och jag tycker inte det är kul att hänga på fik med barnvagnen och prata bajs och blöjor, eller att sitta i lekparken och göra sandkakor i ett års tid. Jag tycker det är andefattigt, trist, och får mig att känna mig som om min hjärna sakta förvandlas till mjukost. Jag behöver vuxen stimulans, intellektuella utmaningar och vuxna arbetsuppgifter för att trivas och må bra som både människa och mamma. Men det betyder inte att jag inte älskar mitt barn. Jag älskar redan min lille son i magen med enorm kraft, och räknar dagarna tills han är hos oss! Det ena utesluter inte det andra. Och dessutom – detta med att vara ledig ett år och sitta och stirra på en bebis är ett modernt påfund, det måste man också någonstans förstå. Det är bara i vår i-landstillvaro som vi kan unna oss den lyxen, barn är annars något som alltid hängt med och varit en del av det som krävts för familjens överlevnad, inte navet kring vilken två vuxna människors hela vardag snurrar. Så jag är fullkomligt övertygad om att det har varit till enorm gagn för mina barn att de fått hänga med mig när jag jobbat redan från späd ålder. De har blivit orädda för att träffa människor, de har fått mycket upplevelser, de har fått sin värld vidgad, de har blivit starka och självständiga små människor. Jag anser inte att jag berövar dem något, utan att jag ger dem något. Och Charlie kommer få samma upplevelse vilket jag är innerligt glad för. Han kommer få hänga med på signeringar, på intervjuer, på resor. Och leka, det kommer han få lära sig att göra själv, med sina syskon eller med andra barn. Jag kommer inte sitta och leka affär på golvet med honom heller, lika lite som jag gjort det med mina andra två älsklingar. Däremot kommer jag att dela böckernas underbara värld med honom och han kommer få vara med och laga mat och när vi sköter andra nödvändiga sysslor hemma, han kommer få följa med till vänner och på restaurangbesök, han kommer få vara delaktig i min värld, i vår värld. Och jag kommer absolut hoppas hans bebistid går fort, att månaderna rasslar iväg mot att han börjar gå, kommunicera mer aktivt, kunna vara mer ett barn än en bebis. För förhoppningsvis kommer vi att dela varandras liv i minst fyrtio, femtio år framöver, och ge varandra mycket glädje och kärlek. Och att då sitta och fördöma mig som mamma för att jag tycker att första året, ett år av dessa fyrtio, femtio, inte är speciellt kul – ja det visar bara på en stor inskränkthet och en oerhört snäv syn på vad moderskap innebär. Om man gillar att vara mammaledig och amma, leka, gå upp på nätterna, ja men det är väl toppen för er, kör hårt och njut. Om man inte gör det. Ja, det är faktiskt ok också. Skulle dock aldrig falla mig in att skriva oförskämda anonyma inlägg till mammor som ser annorlunda på tiden med bebis än jag. Och jag anser att jag förtjänar samma respekt.
Så åter; Jag hatar att amma. Jag hatar att väckas på natten. Jag hatar att sitta på golvet och leka.
Men jag är en fantastisk mamma ändå.
Så välkommen snart lilla bebis. Vi skall nog fixa första året och sen njuta av livet med varandra.
Varma mammahälsningar
Camilla Läckberg, snart trebarnsmamma
Hej! Jag har inga barn själv, men är förskollärare så umgås med dem hela dagarna. Jag skulle heller inte gilla att gå upp på nätterna… då det gallskriks… Barn är underbara men kan även vara mkt jobbiga… men det är det som är sjusningen (kom ej på stavningen). Det roliga tycker jag börjar då man kan kommunicera med dem och få svar. Jag tycker det är kul att upptäcka världen genom deras ögon och ge dem de rätta verktygen för att klara sig i vår värld. Lycka till med den blivande bebisen! Kram Dessan
Jag har själv en 9 månaders bebis hemma nu. Jag kan känna igen bitar i det du skriver, och andra bitar håller jag inte med om, men så är det. Alla är vi olika.
Jag kan tycka vissa dagar är pest och jobbiga, men eftersom jag älsar själva bebistiden också så kan jag sitta och njuta och bara titta och snusa på honom med och älska det.
Mina kompisar har också små bebisar och längtar precis som du att dom ska bli typ en 2 år, men inte dömmer jag dom för det.
Alla får tycka som dom vill och man är ändå en bra mamma som du skriver!
Kul att läsa och att nån vågar säga det som så många tänker!
Kram/Annika
http://avantgirl.blogg.se
Hej!
Det är jättetrist att folk ska häva ur sig så där; det är förmodligen inre aggressioner, som folk har behov att häva ut. De är anonyma nätfegisar..
Ang. bebisåren tyckte jag också de var otroligt jobbiga! Den ena vände på dygnet och åt var tredje timme på natten till han var ett och ett halvt..urjobbigt. Ammade den första en månad, den andre inte alls. Det funkade inte.(är själv barnmorska så jag borde ha de teoretiska kunskaperna!) De första åren var som ett töcken; extremt livliga barn, en man som reste konstant och inget socialt nätverk som kunde hjälpa mig..Nu är det underbart när de blivit större..förstår dig till fullo! Jag har heller inte varit en mamma som legat på golvet, men mina ungar älskar mig ändå och som du skriver, de är otroligt gulliga, smarta, väluppfostrade, och de vet vad som är rätt och fel..(vilket inte kan sägas om alla deras vänner..)Grattis till nya kommande ”bebben”!
Hej!
Jag kan ju inte göra annat än att hålla med dig, Camilla! Jag har känt precis som du, heeela tiden och jag är väldigt öppen med det också! Och man får kommentarer…Jag ammade nr 1 i sju veckor innan jag gav upp efter ett antal (mååånga) mjölkstockningar och svamp. Nr 2 ammade jag bara i tio dagar och gav upp (för lätt tyckte många av mina kompisar) eftersom jag ansåg att JAG måste må bra om jag ska kunna ta hand om en nyföding samt en knappt tvååring som just då höll på att skolas in på dagis! Mina barn tog flaskan direkt, tack och lov, och det är FÅ pappor jag känner som har fått ta så mycket ansvar på nätter etc som min man gjort. Och det har BARA varit positivt. Samt att vi har kunnat komma ut och göra vuxensaker (vilket är OERHÖRT viktigt i en relation) på ett tidigt stadie. Och våra barn har INTE farit illa av det, tvärtom har dom funnit trygghet i andra vuxna tidigt!
Jag mår dåligt av mammor som säger att livet är toppen och att ingenting är jobbigt när man SER att som håller på att gå under av trötthet etc. Erkänn istället att det ÄR jobbigt (om man tycker det förstås), ingen tycker det är konstigt!!
Så stå på dig, Camilla, jag håller på dig!!
Kram
/sussi
Håller i princip med dig i allt. Min hjärna var som mjukost under det första året. Allt handlade om att tillfredsställa en liten varelses behov och jag hade svårt att ens få till en dusch på morgonen. Nu är mina älsklingar snart i tonåren och jag älskar att vara med dem varje minut jag får. De är underbara.
Jag trodde faktiskt jag var ensam om att känna så tills jag läste din intervju i mama. Det är verkligen bra när offentliga personer som dig ger en ärlig intervju för det är vanligtvis ni som får det hela och se så enkelt ut. Bebisar som poppar ut nästan varje år, lyxigt gravida och kommentarer som ”jag har aldrig mått bättre och jobbar som aldrig förr” osv. Då känner man att men varför har jag det så jobbigt? varför var jag så trött under min graviditet? varför tar Mitt barn all min energi? Varför ser inte jag så fräsch ut efter fyra timmars sömn? På något sätt vet man ändå att det kan inte vara en dans på rosor för någon. Har nog aldrig önskat att tiden ska gå fort som jag gör nu. Älskar mitt barn över allt annat och längtar tills passningstiden är över och det roliga kan börja. Tyvärr har detta gjort att jag inte vill ha fler barn utan nöjer mig med min underbara dotter som jag kommer att skämma bort resten av mitt liv.
Hej Camilla!!
Jag tycker precis som du…jag tycker inte ens om att vara gravid..förlossningen är helt ok för mig, jag kan föda hur många gånger som helst…att jag känner så beror på att de varit lätta och inte särskilt smärtsamma…inte behövt bedövning…men graviditeterna..fy 17…nä foglossning fr v9 med 1a sen v7 med 2a och på en gång med 3dje…nä…men jag älskar mina barn ändå fast de första åren har varit tokjobbiga för mig och fast jag inte helammat någon av dem..och blir det en sladdis så kommer den inte ammas alls…så bra att du står för vad du tycker!!!
Dessutom är jag inte heller en mamma som ”leker” med mina barn utan det gör de så bra själva men jag kan vara i samma rum under tiden som de leker, den äldsta är 10år nu den yngsta 5år…och de är fullständigt normala fast de har en mamma som påminner om dig gällande detta ämne…sussie
Hejsan!
Ja, det är inte klok att folk orkar lägga sig i hur andra lever sina liv. Alla är vi olika, gillar olika saker m.m, fullt normalt eller hur??
Själv älskade jag bebistiden och sög i mig varje sekund av min underbara bebis! Visst var det pissjobbigt ibland, allra helst nätterna och all gråt som kom oförklarligt trots torr blöja och mätt mage, men ändå är det få saker som slår att snusa en liten bebis i hårfjunen tycker jag.
Nu är min tjej 2 år och hur rolig som helst, hon lär sig nya saker varje dag och orden bara bubblar ur henne, fantastiskt! Det blir ju onekligen helt annat när dom växer till sig och kan förmedla vad dom vill, har ont m.m.
Ändå längtar jag något grymt efter en till liten bebis. Och då ska jag njuta ännu mer än jag gjorde sist då man var nybliven mamma och var nojig över precis allt! Nästa gång ska jag slappna av och ta dagarna mer som dom kommer(hoppas jag iallafall.)
Kul att läsa din sida av det hela, som sagt alla är vi olika men det vi nästan alla har gemensamt är att vi är grymma mammor som älskar våra barn till döds, hur vi än ser på bebistid, trotsålder, tonåringar m.m, och det går inte av för hackor!
Lycka till med bebisen!
Bra ordat!!
Fortsätt uttrycka dina sanna åsikter som den offentliga person du är. Alldeles för många offentliga tror jag säger vad som förväntas.
Jag gillade mina ungar även som bäbisar – de är 12 och 9 nu – men jag känner fortfarande att jag skulle vilja vara ifred och sova i ett år. Sömnen har aldrig blivit vad den en gång var. Bli väckt stup i kvarten är verkligen kvalificerad tortyr! Den yngsta sonen väcker mig fortfarande flera ggr varje natt. Jag är bara så trött. Amma var mysigt, men slutade när de var 9 månader, då var både de och jag nöjda. De accepterade det direkt. Satt heller aldrig på fik med andra mammaor. Som konsult var jag överlycklig över att få vara ifred hemma och i trädgården. Att äntligen få lite tid för mig själv, i slitna gamla jeans och gummistövlar.
Leka är verkligen inte kul heller! Men läsa högt för dem gör jag fortfarande – eller så lyssnar vi på inlästa böcker tillsammans. Och ser film ihop – och spelar brädspel (bordspel som det heter hos oss). Men sitta på golvet och leka, blä!
Lycka till med nya bebben (ser dig ibland här i vår vackra trädgård-stad)! Själv skulle jag aldrig våga mig på fem barn…
Underbar & klockren text!!!
ÄLSKAR både barn & bebisar,men håller med dig i stort sett alla punkter ändå!
Att folk inte kan förstå att man älskar sitt barn ovillkorligt, även fast man inte gillar att gå upp mitt i natten osv.
Stor kram till dig!
/en annan mamma:-)
Haha, det där hade jag själv kunnat skriva, jag tycker också att första året är pest, ammat har jag aldrig gjort, i och för sig för att jag inte kunde men hade jag kunnat göra det hade jag inte gjort det med glädje direkt, leka, det vet jag knappt vad det är och att gå upp på natten ÄR faktiskt tortyr. Men goa och fullständigt underbara barn som är otroligt älskade har jag ändå
Jag har aldrig någonsin skämts för att känna på det här viset och kommer inte göra det heller. Jag älskar mina tjejer villkorslöst och vill dom det bästa i världen.
Lycka till med bebisen och jag håller tummarna för att det blir en sådan som min yngsta, som sover OTROLIGT bra och gillar att leka med syrran
http://helenasnackar.blogg.se
Jag kan tycka att baby tiden är oerhört glorifierad. När jag fick min första trodde jag att man satt i en soffa och myste hela dagarna. Fick en smärre chock när vaknätter och snuvor satte in. Men jag ser nog inte riktigt ändå på samma sätt på det hela som du. Jag älskar nog alla skeden av mina barns liv och skulle för allt i världen inte vilja vara utan småbarnstiden. Tycker nog att det är lika delar pest som det är ljuvliga ögonblick. Men varje dag är en gudagåva. Jobbig som glädjefyld.
Hej Camilla!
Jag känner igen allt du skriver. Vem tycker det är roligt att väckas 6-7 gånger per natt? Vem orkar vara pigg, äppelkindad bullmamma då???Men det betyder väl inte attman är dålig mamma för det…
Vissa kvinnor kan inte leva utan att racka ner på andra, är det inte föräldraskapet, så är det något annat…De är fattiga själar helt enkelt…
Lycka till med lille bebben
Kram
Pia
jag har nu läst Camillas intervju på mamas hemsida och jag måste i ärlighetens namn medge att jag förstår vad personen ifråga är ute efter. Jag får en otroligt negativ bild av Camilla, jag blev faktiskt nedstämd av att läsa denna intervju. Vad det något positivt alls med att vara förälder? och så är det ju så Camilla, att bara för att man kommenterar, positivt eller negativt, så har man inte dåligt självförtroende som du verkar tro. Jag kommentarar ofta på bloggar och liknande, både det jag tycker är bra och det som är dåligt, kan man som bloggare och krönikör inte ta detta då ska man väl inte vara så ”ärlig” som du var i mama? Det här med föräldrarskap är väldigt laddat och självklart gör man väl så gott man kan, jag tycker inte heller att allting är rosenrött med att vara mamma men din intervju gjorde mig fundersam. Jag är en av de som köpt samtliga dina böcker och läser ut dem på nolltid men jag hoppas inte att du börjar ge ut böcker om föräldrarskap och uppfostran, då har du tappat mig som läsare.
och du Camilla; du säger att du inte tar åt dig men varför i hela fridens namn ägnar du då en hel krönika på Hannas blogg åt att försvara denna kommentar som du fått på mama? i mina ögon tar du åt dig otroligt mycket, det lyser igenom i din krönika. Våga erkänna det och visa att du precis som alla andra är svag för negativ kritik.
Hej! Jag har själv inga barn (ofrivilligt) och får ofta höra kommentaren ”du vet inte du har inga barn osv” men sunt förnuft har jag och jag måste säga att det är uppfriskande att läsa att någon ”vågar” säga att allt inte är rosenrött vad det gäller barn. Tror nog många tycker som dig men inte har modet att säga det för att få stämpeln ”dålig mamma” eller vad man nu ska kalla det. Högst mänskligt tycker jag att det är att inte gilla att behöva vakna x antal gånger per natt osv. Kram
Hej Anna09,
Nej, där har du helt fel. jag är faktiskt 100% ärlig när jag säger att jag inte tar åt mig ett jota. Jag är otroligt trygg i min roll som mamma och vet att mina barn har den bästa mamman för dem. Visst drabbas jag av samma ”mammatvivel” som alla andra föräldrar gör, men min grundläggande tro på mig själv som en bra och kompetent mamma rubbas inte.
MEN – det finns andra mammor som tar åt sig, andra mammor som jag vet mår dåligt av denna ständiga uttalade – och outtalade kritik, från andra mammor, som skall skriva sina medsystrar på näsan inte bara om hur man skall vara som mamma utan till och med hur man skall KÄNNA för att vara en bra mamma. Och det är för dessa mammor, som jag gång på gång tar upp det här ämnet, som så uppenbarligen är så oerhört känsligt och tabu.
Och vad gäller att du uppfattar det som att jag framstår som osympatisk i intervjun, pga att det negativa lyfts fram? – Jo, nu är det så när man gör intervjuer att de oftast baseras på ett samtal som förs under flera timmar. Och tyvärr är det ju oftast så att det anses intressantare att skriva om moll än om dur – och det blir oftast det negativa som lyfts fram.
Hälsningar
Camilla Läckberg
Jag får erkänna att jag också blev provocerad av artikeln. Och den var väldigt negativ i tonen, inget positivt alls med första året lyftes fram. Första året är ju så omtumlande, speciellt med första barnet. Och kan se så olika ut! Men det innehåller ÄVEN mycket underbara stunder. Som tur är!
Jag håller med dig om att vi inte ska vara fördömande mot varandra, vi ska stötta varann istället! Livet har nog med negativa aspekter.
Camilla, du skriver: ”Den anonyma tonen på nätet har emellanåt varit hätsk, fylld med fördömanden såsom ovan” … ”Och detta fascinerar mig, även om jag samtidigt helt ärligt inte tar åt mig en sekund av fördomsfulla och trångsynta kommentarer som ovan.”
Kommentaren du refererar till tycker jag inte alls är fördömande. Hon talar ju bara om hur hon upplever artikeln. Och att hon tycker att du verkar osympatisk. Det måste man väl få säga utan att upplevas som ”fördömande”? Hon undrar varför du skaffar barn när det verkar som om det bara är jobbigt och tråkigt. Det undrar jag också, utan att fördöma vare sig dig eller någon annan. Jag är övertygad om att du är en bra mamma till dina barn, men kan ändå hålla med andra om att det känns väldigt negativt och pessimistiskt att läsa artikeln.