LÅT BARNEN VÄXA UTAN ORO
Min yngste son Ludvig fyllde två år i veckan. Han är inne i bilåldern. Ett intresse som upptar hela hans tid. Killen vet mer om olika bilsorter och stora maskiner än jag. Jag var helt fascinerad när han med stor säkerhet för några månader sedan lyckades uttala namnet på alltifrån Dumper till Caterpillar. Fråga mig inte vad det är för prylar, jag har ingen aning. Men Ludvig vet.
Det är underbart att få barn, eller hur! Man följer hur de utvecklas. Och samtidigt är det lite skrämmande. Ludvig snappar upp saker utifrån sina egenskaper som inte har ett dugg med vad vi som föräldrar vill att han ska lära sig. Det är otroligt. Det får en att känna sig ganska ödmjuk inför vad man kan tillföra. En sund känsla som jag tror att fler skulle må bra av att känna.
Om man, som jag, har fyra barn kan man ganska snabbt notera att de är individer från första början. Och att de är av olika kön från första början. Deras intressen styrs av vad de själva vill och inte av omgivningens förväntan. Tack och lov för det. De är helt enkelt inte så beroende av oss som vi alla vill ha det till. De klarar det mesta oavsett vad vi gör för att påverka och överbeskydda dem.
Den engelske psykoanalytikern Donald Winnicott myntade en gång i tiden begreppet ”good enough mother”. Det är ett bra uttryck som förtydligar vad jag vill säga, nämligen att vi ska släppa sargen. Barn behöver inte hängslen och livrem och det ligger inte i barnens intresse att vi går med ständigt dåligt samvete över att vi inte gör tillräckligt för dem.
Hur ska man egentligen ta hand om sina barn? Det är en fråga som nästan varenda förälder brottas med. Vi tror att de ska fara illa av allt från att vi säger till dem för ilsket, till att de blir klädda i fel färger. Inte konstigt att den moderna föräldern anser sig bli utbränd. Hur hon än gör så gör hon fel eftersom kraven vi föräldrar ställer på oss själva är oändliga.
I bästa fall leder all den oro vi känner för våra barns utveckling alltså till absolut ingenting. Detta eftersom barnen klarar utvecklingen nästan på egen hand. Så även den som överbeskyddar sina barn kommer att kunna få barn som till slut blir självständiga vuxna. Men visst påverkar vi våra barn på något sätt, även om det alltså inte är i så hög utsträckning som vi fått för oss i det moderna samhället. Så i allra värsta fall kommer vårt överbeskydd att hämma barnen. När vi oroar oss över allt i våra barns vardag låter vi dem ju inte växa.
En mamma som inte vågar låta sina barn göra nya saker själv och som kanske skjutsar dem överallt för att hon är rädd för pedofiler som hon tror lurar i varje buske, kommer att lära barnet att bli beroende av sin mamma. Och det är trevligt för mamman, men hjälper inte barnet att bli vuxen. Om man på det sättet lever enligt devisen att en förälders uppgift är att säkra varje del av barnets liv så finns det faktiskt ingen fara som är för liten för att ignoreras. För vem vill spela roulette med barnens väl och ve? Den som gör det är ju känslokall och hemsk. Även om risken att barnet ska bli utsatt för en pedofil är så liten att det, när det mot alla odds händer, blir en förstasidesnyhet.
Samtidigt kan man fråga sig varför vi inte ska överbeskydda barnen. Bäst att trots det ta det säkra före det osäkra kan man ju tycka. Men tyvärr leder sannolikt en överomhändertagande barnuppfostran till att barnen inte mognar och växer. Man kan hålla på och övervaddera deras värld hur länge, och hur mycket som helst och det skapar vuxna barn som inte kan ta eget ansvar. Därför menar jag att man, hur empatiskt det än verkar, inte kan uppfostra sina barn på det sättet. För risken är att man i sin välvilja och omtänksamhet kväver barnet. Istället bör man fundera på vad en mamma och pappa egentligen har för uppgift. Och hur har föräldrar i tidigare generationer gjort?
Om man istället för att säkra barnens värld till varje pris ser till att försöka få barnen att blomstra och utvecklas och tar som föräldraansvar att försöka förbereda barnen för vuxenlivet, så slipper man oroa sig i onödan. För barn måste få växa. De gör det bra på egen hand vad vi än säger åt dem och hur vi än beter oss för att skydda dem. Men de gör det ännu bättre om vi stimulerar dem att bli vuxna tidigt. Och då kan vi inte oroa dem genom att va oroliga själva.
Så sträck på er alla ni mammor och pappor som vågar att inte lägga er i varje aspekt av era barns säkerhet och liv. Era barn kommer sannolikt att klara sig bättre än de barn som överbeskyddas från början. Och ni som överlåter ansvar på era barn och inte hakar upp er på allt som kan gå fel i hur ni beter er mot barnen ska också känna er stolta. För era barn kommer tidigt att lära sig att ta ansvar och sannolikt kommer de bli mognare vuxna än barnen till de föräldrar som hämmar sina barn genom att lägga sig i hur deras liv ska se ut för att passa in i systemet. Barnen behöver föräldrarnas kärlek, inte deras oro.
David Eberhard
Specialist i psykiatri
Författare till ”I trygghetsnarkomanernas land” och ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”
Helt underbar läsning som bekräftar det jag redan kände på mig. Tack!!
Men måste säga att det är verkligen inte lätt att vara den föräldern som läggs märke till för att jag säger åt min barn på ”skarpen” även när folk hör på. Har till och med blivit kontaktad av andra föräldrar som nästan i hemlighet har berömt mig för att jag fullföljer mina ”hot”(läs info om konsekvenser). Jag hörs och jag syns och det gör även mina barn men man ser hur andra föräldrar sänker sina röster för att förklara saker för barnen och det är lätt att se hur barnens ögon börjar vandra efter en liten stund för dom klarar inte längre koncentrera sig på vad föräldern säger i denna långa ”vuxna” förklaringen. Dom tappar barnen halvvägs.
Samtidigt får jag beröm för att mina barn är sociala, glada och aktiva barn med livsglädje och energi. Det känns som om dom tar för sig av livet men det är också höga berg och låga dalar vad gäller deras humör så ibland känns det ju som om jag gör fel. Men när jag ser barn som ser helt nollställda ut när man pratar med dom om vad man skall hitta på eller hur dom har det så tycker jag hellre att det får vara lite höga berg och låga dalar och personlighet på barnen.
Om du förstår hur jag menar….
Tack!
Hej hej!
för det första vill jag säga att din bok om ”trygghetsnarkomanerna” är en av min brors favoritböcker som han tjatat på mig att läsa!
jag är också motsatsen till ”hönsmamman” som i andra föräldrars ögon varit sinnesrubbad när jag låtit barnen testa grejer(extrem sporter),följt med på icke barnvänliga långresor(allt som inte inkluderar BlueVillage med Bamseklubb är ju livfarligt??!!)etc.Det har ibland varit enormt ångestfyllt att vara en ”sån där” mamma som alltid ifrågasätts(anonymt eller rakt ut)av lärare,fritidspersonal,andra föräldrar osv.Anser att ”traditionell”inte nödvändigtvis är det bästa för barnen men att de får all kärlek,respekt och stöd är livsnödvändigt för deras självkänsla och personliga/själsliga utveckling.Nu fick jag vara lite komvuxpsykolog oxå:-) Tack för ett bra inlägg!!!
//M
Jag har också fått blickar och miner när jag sagt till både egna och andras ungar när de gjort något fel. Jag anser att jag tar ansvar om jag säger till även andras barn. Barnen själva verkar inte ta illa upp.
Jag tycker att barn kan få testa det mesta. Det jag varit tydlig med – och kanske varit lite hönsig med – är trafik och djupt vatten. Men det räcker ju med en olycka när det gäller trafik och djupt vatten för att de ska riskera att dö. Om de ramlar ned från ett träd eller garagetak lär de väl som mest få blåmärken eller något brutet ben. Det läker. Visst kan de bryta nacken också, men det är inte så troligt. Viktigare är att de får prova sin egen förmåga. Det jag gjorde var att de fick träna på att landa med mjuka knän och med tungan i munnen, och inte mellan tänderna när de i ett-/tvåårsåldern hoppade från stenar och sånt.
Nu åker de skateboard, tränar taekwando, boxas (mkt bra fys-träning) mm mm. Dock ingen fotboll bland mina barn trots höjdare inom sporten i släkten.
Men i Stockholm behöver man ju i högre grad än i andra städer, tror jag, skjutsa barnen då träning kan ligga en bra bit bort. Min nyblivna 9-åring skickar jag inte hur som helst på t-banan trots allt. Mesigt?
Ps! Min fd man har höjt din bok till skyarna. Har inte hunnit läsa den själv.
/Ulrika
Mycket bra skrivet! Ska nu genast skriva ner titlarna på dina böcker och köpa dem.
Skulle vara intressant/kul om du kunde skriva på denna sida någon mer gång.
/Caroline
Måste bara ge en kommentar till detta. Tycker det är så viktigt att denna typ av ”undervisning” o syn på saken kommer fram. Har gått alldeles för långt med allt beskyddande av barnen. Många föräldrar lever sina liv åt/genom barnen o har koll på minsta grej. Inte bra för varken barnet eller föräldrarna. Gäller ju inte bara de minsta utan även de som blivit vuxna. Viktigt att barnen får bli självtänkande ansvarstagande människor vilket är svårt när föräldrarna hela tiden lägger sig i. Vill gärna läsa mer av dig ! Tack /Mari med 4 barn o 2 barnbarn.
Glömde mina tre ledord i barnuppfostran o dom har funkat rätt bra: Kärlek, goda värderingar o frihet (mer ju äldre dom blir) under ansvar.
Hej! Jag håller med dig i det mesta! Dock så kan man gott skjutsa barnen om man bor i en storstad, för det är väldigt lätt att gå vilse eller så kan det faktiskt hända en olycka…
Låter kanske som att jag är en trygghetsnarkoman, men enligt mig själv så är jag det inte ;p
Skriv gärna här igen!
Pingback: Gästkrönika hos bloggfamiljen.se - David Eberhard : David Eberhard