Man måste vara frisk för att orka vara sjuk
Jag har ingen lust att skriva denna krönika. Ingen lust alls. Varför? Jo, för att jag vet att jag måste. Allt jag måste leder oftast till samma sak. Allt jag borde leder oftast till samma sak. Panikångest. Efter tre något mer seriösa krönikor hade jag egentligen tänkt att skriva något roligt denna vecka. Men när jag vaknade i morse så var jag där igen. I det där vidriga tillståndet som får mig att fundera på om jag är galen. Panikångest.
Panikångesten begränsar mitt liv. Jag kan till exempel inte längre åka kommunalt. Bara tanken på att befinna mig inspärrad i en tunnelbanevagn utan möjlighet att komma ut får mig att stanna hemma. Folksamlingar kan vara fruktansvärt jobbiga. Att stå i kö och vänta är en garanterad faktor som kan framkalla en attack. Bara att sitta och vänta på mat på en restaurang är ett projekt. Jag kan ju inte bestämma över när maten serveras och min kropp skriker efter maten i panik. Hungern blir plötsligt outhärdlig. Det intressanta är att jag antagligen inte skulle ha några som helst problem med att vänta med att äta om jag inte satt på restaurangen. Det är svårt att beskriva.
Det värsta med panikångesten är att jag lätt isolerar mig från omvärlden. En telefon som ringer vid fel tillfälle kan ju vara en utlösande faktor. Bara att ringa och gratulera någon som fyller år är ett jobbigt projekt för att jag vet att jag måste. Att jag borde. Den värsta formen av panikångestattack är den som orsakas av ångesten över att jag ska få en panikångestattack.
Mina första symptom av panikångest dök upp hösten 2007. Jag minns att jag stod i kön till kassan på H&M fullastad med kläder till ett jobbprojekt när det hände. Världen krympte omkring mig. Jag hamnade i ett vakum. Jag kunde inte andas. Hjärtat bankade i bröstet. Pulsen rusade. Då förstod jag inte vad det var som hände. Samma vinter kom den kollaps som jag tidigare berättat om. Vändpunkten. Det som skulle bli början till ett nytt liv. Men efter sjukhusbesök och friskförklaringar från de fysiska problem som kollapsen medförde mådde jag fortfarande dåligt. Jag gick från läkare till läkare och bad om hjälp. Försökte förklara hur jag mådde. Försökte få någon att förstå.
Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Hur ska man annars ha kraften att försöka övertyga stressade läkare om att man behöver hjälp? Rekordet i dumheter i min kamp för att bli frisk stod min husläkare för. När jag uppsökte honom i början av förra året var jag ett vrak. Jag hade konstanta skakningar och hjärtklappning dygnet runt. Kunde varken äta eller sova. Jag satte mig i besöksstolen framför honom och försökte börja berätta vad jag hade gått igenom de senaste månaderna. Bara att orka berätta om sådant är obeskrivligt påfrestande. Men jag hann inte ens avsluta meningen om att jag fördes akut till sjukhus några månader tidigare innan den gode husläkaren avbröt mig. ”Om du skulle ta och berätta varför du är här idag istället” var hans sätt att bemöta en människa med uppenbara symptomer av psykisk obalans. Detta möte fortlöpte på samma förnedrande sätt fram tills dess att jag i princip blev vansinnig. Jag tittade på husläkaren från helvetet och sa att jag vägrade lämna hans kontor innan han lyssnat på bakgrunden till varför jag mår dåligt. Det krävs inte en läkarexamen för att lista ut att ett totalt sammanbrott har något att göra med det tillstånd jag befann mig i då. Det slutade med att jag fick ett formulär i sann Cosmo-Sex-Quiz-anda där jag fick kryssa i hur jag mådde i olika sammanhang. När farbror doktorn sedan räknat ihop resultatet kunde han konstatera att jag nog med största sannolikhet led av en depression och att jag behövde en remiss vidare till en psykolog.
Psykiska problem blir allt vanligare i dagens samhälle. Utvecklingen är skrämmande. Köerna till psykiatrimottagningarna är långa. Endast människor med akuta problem får hjälp direkt. Jag klassades inte som en akut patient. Jag har aldrig haft självmordstankar. Jag har faktiskt inte heller lidit av en depression skulle det senare visa sig. Men hur orkar man gå igenom detta om man faktiskt är deprimerad eller självmordsbenägen?
Innan jag fick hjälp hann jag med en tre veckors drömsemester i Thailand. Det var i alla fall vad jag trodde att det skulle bli. Resan visade sig istället bli en mardröm på många sätt. Jag visste inte att jag då utvecklat en okontrollerbar panikångest. Jag fick rekommendationen att åka iväg och vila upp mig. Vila visade sig bli ett relativt begrepp. Men jag kan i alla fall stoltsera med att jag idag har grym koll på olika akutmottagningar runt om i Thailand.
Väl hemma på svensk mark började jakten på läkare igen. Utan framgång. Jag rasade till slut ihop gråtandes i lunchrusningen på Götgatan. Jag kröp in bakom en korvkiosk och låg i fosterställning och skakade. Lyckades få upp mobilen och slog numret till nummerupplysningen. ”Koppla mig till nån psyukakut” fick jag gråtande fram till telefonisten. En kvinna svarade i andra änden. En ängel som genom telefonen hjälpte mig hem. Därefter började min resa tillbaka till livet.
Att gå in i väggen har praktiskt taget blivit modernt. Men varför har utbrändhet blivit något att skämmas över? Det känns som att många inte vågar stå för att dom gått in i väggen på grund av oron över att framstå som svaga. Det är ju precis tvärtom. Man blir utbränd för att man kör på för hårt. Den enda man i så fall ska skämmas inför är sig själv. För att man inte tagit hänsyn till sin kropp och själ.
Jag fick låna en bok av en nära vän som gått igenom samma resa som jag nu gör. Den heter ”Befriad från ångest” och är skriven av Lucinda Bassett, en kvinna som själv lyckats vinna kampen mot panikångesten. Detta är en bok som jag varmt rekommenderar alla människor att läsa. Oavsett om du lider av panikångest eller inte så ger boken dig insikter om den enskilda människan och dess omgivning som alla har nytta av. Lucinda Bassett skriver: ”Alla drabbas av ångest. Det är en naturlig del av livet. Det är när den antar sådan omfattning att den styr och begränsar din tillvaro som den blir ett problem.”
För mig är acceptans är viktigt. Bejakandet av mitt tillstånd. Men framför allt är kontroll det jag eftersträvar varje dag. Att själv kunna bestämma över min tillvaro. Det är en kamp. Men det finns inget som skulle få mig att vilja återgå till det liv jag levde tidigare. Jag vill hellre känna något än inget. Jag skäms inte för att jag lider av panikångest. Jag önskar bara att fler människor skulle våga prata om hur dom verkligen mår. Stöd från omvärlden är otroligt värdefullt när man kämpar. Men för att få stöd måste man vara ärlig. Nu har jag vågat vara ärlig. Våga vara ärlig du också.
Vi ses nästa vecka här hos Bloggfamiljen.
Under tiden hittar du mig på min egen blogg på www.engfors.se.
Skrev i kommentaren till din förra blogg att jag upplevde dig som äkta o ärlig.
Efter den här bloggen behöver jag inte säga ”jag upplever” längre..nu vet jag att du ÄR äkta o ärlig. Tack för att du delar de svåra bitarna i livet..så sant det du skriver.
Kram/Mari
Pingback: Ärligare än någonsin « Rickard Engfors
Tack för de fina raderna av tänkvärda ord. Jag har varit i väggen och under mattan…och jag har inte tagit hand om mig själv…det skäms jag för. Hoppas du får en fin dag.
Man får sig verkligen en tankeställare när man läser ditt inlägg.
All lycka till dig!
Kram
Pia
Jag lider med dig för jag vet hur det känns!
Jag led också av panikångest och depressioner för ca 10 år sedan och känner igen mig mycket i det du skriver. Idag mår jag toppen, jag ska erkänna att jag får en panikattack nångång ibland (kanske en om året) men annars är dessa skrämmande upplevelser ett minne blott. Jag kan ärligt säga att jag aldrig trodde att jag skulle kunna må så bra som jag gör idag. Därför vill jag säga till dig att du kommer må bättre och bättre och en dag kommer du också se tillbaka och tänka på hur konstigt det var att du inte kunde ta tunnelbanan.
Kram och tack för att du är så ärlig, din berättelse är säkert stöd till många som också kämpar med detta.
Hej! Jag förstår vad du går igenom, det är HEMSKT:-( Jag har haft/har samma problem mitt startade när jag var 39-år. Jag blev då rädd för gafflar,kaffekoppar och folksammlingar,mm och mitt kunde starta av ex, att telefonen ringde. Jag blev bättre med medicinen jag fick. Efter 2-år kunde jag sluta med dem:-) Men jag kan fortfarande känna av det i bland ex som du nämner om telefonen ringer då jag redan är stressad eller när jag ”måste” göra saker. MEN det är sååå sällan det händer nu. Så jag lovar dig, du kommer må bättre:-) Se på mig, jag vågar nu äta med gaffel och dricka mitt kaffe i en mugg utan att bli livrädd:-)I dag kan jag till och med skratta åt det och tänka på, vad trodde jag att gaffelen skulle göra, kanske sticka ut mina ögon och koppen hade kanske bittit mig i läppen,hi hi hi.. Nä skämt och sido jag känner med dig och jag hoppas att du skall slippa det inom snar framtid:-) Sänder dig en stor varm kram/Sussie
Hej Rickard!
men hey ingen är perfekt och om jag jämför med vilket vrak jag var när det hände när jag trodde jag skulle behöva läggas in på sluten psykiatrisk vård för evigt så känner jag mig faktiskt lite stolt över att ha kämpat så mycket och gjort de framsteg jag gjort alldeles själv. Men det är ”babysteps” en dag åt sänder, berömma sig själv för de framsteg man gör, be andra berätta vilka framsteg du har gjort, prata och gråta av dig så mycket du kan med kompisar och en psykolog, inse att du inte är själv sen jag berättade om mina problem har flera av dem i min närhet kommit fram och berättat liknande saker, undvika stress och dålig sömn kombinerat med bra matvanor, motion och mindre alkohol (ja allt det där med vanor kämpar jag med fortfarande för det inte är inte lätt men jag märker att jag mår mycket bättre av att sköta mig). Jag tycker alltid att det är väldigt bra och starkt av en offentlig person som du själv att träda ut och berätta om något sånt här jobbigt, men du ska veta hur många det säkerligen hjälper så det är värt varenda ord du har skrivit. Jag hoppas att du själv kan slippa mer och mer symptom, för mig personligen har jag varit tvungen att stanna upp livet flera gånger under senaste åren och lägga andra saker åt sidan för att reda ut det här men det har lönat sig.
Mitt sista tips till alla som läser det här är att avdramatisera ångesten, avväpna ångestens fula ansikte med humor. Skämta om det som känns svårast så brukar det gensat kännas lite lättare. Och som min terapeut en gång lärde mig: föreställ dig ångesten som en person, när du ser ångesten kommer gåendes mot dig så uppmärksamma och visa att du har sett den men bjud INTE in den utan låt den gå vidare. Jag skulle nog kunna skriva en egen bok om detta ämne efter alla turer 
men jag hoppas jag fick ur mig det viktigaste här och att det kanske kan vara till hjälp för någon.
Vad bra skrivet! Om du visste hur väl jag känner igen mig i din berättelse om panikångest. Jag fick panikångest för ca 5 år sedan, utlösaren var stress och för lite sömn. Jag fick alla symptom man kan ha och hela livet förändrades till en mardröm. Jag kunde inte sova, äta, gå ut, ta in någon slags information av tv eller radio, orkade inte hänga med och hålla tråden i ett samtal, köra eller åka bil (eftersom första attacken kom i samband med det) ja kort sagt jag var ett vrak. Jag förstod inte vad det var som hände, jag åkte in och ut på akutmottagningen hela tiden där ingen berättade vad det var utan skickade hem mig med lugnande tabletter. Till slut fick jag söka mig till psykakuten och där var de riktigt förstående. Sköterskan som svarade i telefon berättade att jag hade i princip alla symptom man kan ha på panikångest men att det inte var någon fara för jag kommer inte att dö men likväl så är symptomen både skrämmande och verkliga. Jag fick träffa en psykiatriker som skrev ut antidepressiva till mig men som jag aldrig tog, jag hade däremot turen att få börja i en kognitiv beteendeterapeutisk testgrupp med andra som hade liknande problem och där fick jag på 5 träffar verktygen för att ta bort det absolut värsta av panikångesten och förståelsen att jag var långt ifrån ensam. Men den långa resan tillbaka hade bara börjat. Jag fick långsamt bygga mig själv starkare igen, jag fick många återfall, många turer till akuten men sakta började livet återkomma. Faktiskt i flera år efteråt så fick jag panikattacker och framförallt begränsade bilåkandet mig men även flyg och andra ressätt, men jag gav mig inte utan utsatte mig för det ändå och i kombination med att jag började gå i vanlig psykoterapi för ca 3 år sen så är jag idag i princip helt symptomfri och det utan mediciner som jag alltid har varit lite emot att ta. Idag reser jag precis som förr, visst jag får känningar ibland vid resor eller tunnelbaneåkningar (tycker inte så mycket om att åka de linjer som mestadel går under mark utan försöker helst ta gröna linjen och pendeltåg
Kul att du tipsar om Lucinda Basset, jag läser hennes: Befriad från ångest lite titt som tätt. Jag har den nästan som en uppslagsbok, i början slukade jag all litteratur jag kom över om panikångest och jag upplevde att kunskapen hjälpte mig och det hör väl ihop med att en ångestbenägen person ofta har mycket frågor och funderingar och därmed lätt känner sig ängslig.
En stor kram och ett tack till Rickard dig som vågade berätta om detta jobbiga ämne och till alla där ute som känner igen sig!
Tack för att du delar med dig!!! Skrämmande det du skrev om din husläkare. Ofattbart att som s.k professionell bortse från det du så tydligt beskriver. Instämmer i det du skriver om att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Önskar dig allt gott och att du är rädd om dig. Verkar som du är observant på farorna.
Sköt om dig!
Även jag tackar dig för att du så ärligt delar med dig, det är inte lätt att vara så öppen och kanske ännu svårare som offentlig person.
Starkt skrivet, även jag tänker på dig och önskar dig lycka till!
Att ha kommit till sådan insikt att man kan och vågar berätta är bra, du har kommit en bra bit påväg!
Väldigt värdefullt att offentliga personer delar med sig. Knäppt nog gör det sjukdomen lite mer legitim.
Kramar
Hej och tack för att du så öppen hjärtligt delar med dig. Jag har inte själv varit med om det men har nära i min omgivning som har panikångest. Måste säga att du faktiskt hjälp mig på traven att förstå vad dom verkligen går igenom. Frid och Kärlek.. Anna
Tack för att du våga dela med dig av detta, då jag känner igen mig i lite av det. Ingen har konstarat att jag har panikångest men jag själv tror det och det har faktiskt blivit bättre när jag vet att jag kan kontrollera saker. Din text gjorde mig mer säker på att fler lider av detta, det som är jobbigast men panikångest är att ingen vill prata om det eller inte har någon förståelse för det. Så STORT TACK!! Du har hjälpt mig..om än kanske bara en liten del på vägen