Lou Rossling inspirerar oss att ta tag i våra liv, att se glädjen och möjligheterna hos var och en. Med sitt starka engagemang inom barn- och ungdomsverksamheten berättar hon om episoder ur sitt liv, där öppenhet och positivism varit avgörande när rädsla och kontroll velat ta överhand.
Lou är i grunden pedagog, i dag är hon en älskad föreläsare och inspiratör i arbetslivet. Hon får oss att både skratta och gråta, när hon på sitt engagerade sätt talar om hur avgörande skeenden i barndomen kan påverka våra liv som vuxna. Vi är stolta att kunna presentera Lou som ny krönikör på Bloggfamiljen.
Solen skiner och det lovas 25 grader varmt! Helgen i solsken minner mig om att AAAAAALLA somrar var sådana när jag var barn. Undrar om de blir likadant nu när jag är på andra sidan, dvs på väg ner för den där höga trappan som jag alltid tyckt så illa om. Den där som började uppför, från nyfödd, till skolbarn, till ungdom, till giftas tid och snart farligt nära toppen, MEDELÅLDERS, sen är det nerför… i rasande fart så klart.
Vem har inte cyklat i uppförsbackar som tog en evighet för att, när toppen var nådd åka frihjul ner snabbt som blixten. Ner, ner, till sista anhalten, den med korset, slutstationen, borta, utsuddad inte ens någon raksträcka erbjöds. Är det av den anledningen till att jag tycker att tiden rusar iväg? snart är veckan bara fredagar och måndagar, var blev de andra dagarna av? Farmor brukade säga att tiden går så fort när man blir äldre, jag fattade inte vad hon sa, för mig var det var en evighet mellan sommarlov och jullov, så tyckte vi alla som var barn eller unga DÅ.
Det är just här det knepiga börjar. Jag träffar massor av barn och ungdomar som tycker att tiden går så fort. Jag stötte på på ett förskolebarn som sa ”Du i detta hålet.. du….här i gräsmattan, här ska vi snart sätta vår midsommarstång, nästan nyss hade vi julgranen i samma hål. Du, de går jättefort, jul, midsommar å sen jul igen. Det går liksom, runt, runt, runt, hela tiden.” Jag försökte förklara för honom att när jag var liten tyckte jag att det tog jättelång tid mellan jul och sommar men gav upp när jag såg hans frågande min. Hur i all världen ska han kunna veta hur det känns?
Ingen mindre än Albert Einstien har ju lärt mig att ”Den enda sanna kunskap är personlig upplevelse, allt annat är information.” Tänk om det helt enkelt ÄR så att tiden är kortare nu men att vi mäter den bara på det enda sätt vi känner till. Egentligen vore det ju mera logiskt att vi fick en massa tid över nu när vi har fått både snabbare telefoner, datorer, tvätt och diskmaskiner, tåg och gud vet inte allt. Det är kanske inte så konstigt alls att folk” går in i väggen”, ”bränner-ner-ut-upp sig” i allt större skaror.
Att göra lika mycket på de förmodade 24 timmarna kanske helt enkelt är omöjligt när det måhända bara rör sig om en 12-14 timmar på dygnet! HUJEDAMEJ! Jag föreslår att vi helt enkelt, först och främst, skrotar den där hemska gamla trappan och skapar en ny. En som går uppåt, mot solen, månen, ljuset och visdomen. Och varför inte dit där man ”får vingar för pengarna och åker ut över ängarna.” Egna vingar är inte bara miljövänliga, de är vackra också. Där uppifrån får vi dessutom högre perspektiv och kan kanske förstå varför det ”bara går runt, runt, runt snabbare och snabbare. För det är väl så att när vi vet (har medvetenhet), först då kan vi förstå och man kan ju dessutom bara ändra på det man vet… Er-far-enhet!!
Soliga funderingar från Lou Rossling
Åhh vilken LYCKA! Att vakna måndag morgon, med lite måndagsångest och andra problem som snurrar runt i huvudet, och upptäcka att Du skrivit till oss i natt.
Det som är så fantastiskt är att läsa din krönika och upptäcka att dina kloka och underhållande ord läses upp för mig med DIN röst.
Jag bara älskar Dig Lou. Så enkelt är det.
Och jag har mina skäl, precis som alla andra människor som haft lyckan att träffa dig och lyssna på dina fantastiska förläsningar. Man känner sig som det går en osynlig tråd från dig till mig. Jag känner som att det är mig du pratar direkt till. Vilket litet ego jag är va
Åhh tack snälla söta du. Du har gjort min dag! Nu har jag kraft att ta mig framåt denna måndag som plötsligt känns mindre tung.
Tack och grattis bloggfamiljen. Vilket vinnarkoncept!
Ja jättekul! Det är bara att lyckönska alla på Bloggfamiljen. Först måste ni ”in charge” ändra namnet i bloggrubrikerna (fr Lisa Fabre till Lou Rossling)så att alla hittar hit! Alla borde få läsa Lou Rossling! Tyvärr har jag själv inte haft möjligheten att gå och lyssna till dig Lou, har bara läst dina fantastiska texter. Men det räcker långt!
Välkommen till ”oss”!!!