I huvudet på en Plastförälder
Som plastförälder sitter du inte alltid en pole position. Även om du kan älska barnen som dina egna så är du fortfarande inte ”pappa” men du är den som ställer krav och sätter regler. I mitt fall har vi barnen alla dagar förutom varannan helg. Vet inte vad som händer på dessa helger vi inte har barnen men hade jag varit pappa varannan helg kan jag personligen säga att regler och uppfostran hade inte legat etta på min priolista vad vi skulle göra de få timmar man hade tillsammans. Jag hade förmodligen spårat helt med fri spunnet socker och berg- och dalbana till mitt barn bad om att få gå hem. Väl hemma hade jag startat chokladfontänen och slitit fram marshmallow innan ungen hade hunnit knysta ”lördagsgodis.” Inte hade jag plockat fram kostcirkeln och kört en middag enligt tallriksmodellen. ”Ikväll blir det rotfrukter, grönsaksbiffar och till den en mager sås gjord på lätt creame fraiche.” Nej, varför skulle man ödsla så få middagar med skitmat man kan äta på vardagar? Jag tror inte jag är ensam om att tänka så eller agera så. Tror nästan det är vanligare än motsatsen och jag kan inte ens säga att jag tycker det är fel att det är så.
Som plastpappa får du givetvis tusentals härliga stunder och otroligt mycket tillbaka. Jag skulle definitivt inte byta. Det är jag som är med varje dag och ser hela utvecklingen. Allt från dagis, första skoldagen till kärleksbrevet som gjorde honom rasande att prata om. Samtidigt är det tufft. Jag tror ibland man måste vara plastförälder för att förstå vad jag menar. Du är en förälder men ändå inte. Du bestämmer varje dag men kan inte bestämma de stora besluten trots att du kan barnets personlighet på dina fem fingrar. Du är där när han ramlar på cykeln och tröstar men du räcker inte alltid sträckan ut. Som plastförälder på heltid ligger det på ditt och den hemmavarande förälderns ansvar att en skolpojke ska lära sig att räkna och läsa. Detta innebär krav och krav på barn innebär i flera fall gnäll tillbaka. ”Varför måste jag göra läxan när alla andra är ute och leker?” Ja, kanske för att du inte kan din läxa och det ligger på mitt delade ansvar med mamman att denna ska göras. ”Jag behöver aldrig göra läxan hos pappa!” Nej, kanske inte så konstigt med tanke på att det inte är skolplikt i Sverige på lördagar och söndagar varannan vecka. ”Min pappa älskar mig så mycket att han aldrig säger nej till något jag vill” fick jag höra för ett par veckor sedan. Hur svarar man ett barn på det påståendet?
Att säga till sina egna barn är lätt men när någon annan säger till ens barn är det inte lika lätt. Jag tror alla som har barn känner likadant. Har vi inte alla någon gång blivit förbannad när någon utomstående klagat på våra barns uppförande. Det är ju indirekt kritik mot oss själva! Och ibland inträffar det även i plastfamiljer där du som plastförälder inte har rätt att bli lika arg som den biologiska föräldern. ”Varför är du så sträng?” Kanske för att du precis blev arg för det jag just blev arg för, eller? Sedan är det nog lättare att vara strängare som plastförälder. Du kan vara mer rationell i ditt tänkande och kanske inte påverkas lika lätt av hundögon som ber om förståelse. Och det är inte så konstigt heller. Jag kommer garanterat ge Liv en chokladbit klockan tolv på natten om hon gråter och säger att Mio fick en tidigare under kvällen, samtidigt som hon tittar på mig med tårar som sprutar. Jag vet att hon inte ska ha choklad men hjärtat vill bara få slut på hennes enorma ”lidande.” Kanske är det lättare att tycka det är ett skådespel om du ser det lite mer från utsidan även om ditt plastbarn är precis som ditt egna barn? Jag är sträng, det är jag, kanske för sträng ibland och det beror säkert på att jag inte är lika van och tror att ett barn förstår precis som en vuxen. Det bästa exemplet var när jag och Hannah hade träffats ett halvår och jag sa till Mio ”skärp dig, du beter dig som en liten barnunge” och fick svaret ”men det är jag ju.” Den är tuff att kontra. Men jag är sträng av en anledning, att det ska bli bra killar med sunda värderingar. Sedan är det nog dags för mig att lära sig att barn är barn och inte några maskiner som går att programmera.
Jag skulle aldrig byta ut min roll, inte för en dag, men ibland kan jag inte låta bli att undra om de biologiska föräldrarna som inte är lika närvarande inser och uppskattar den tid som plastföräldrar och den andra hemmavarnade föräldern lägger ned på deras söner och döttrars uppfostran. Barn får inte bra betyg för att de sköter dig varannan helg. Barn får inte spela fotbollsmatch på lördagar för att de får skjuts dit varannan helg. Barn säger inte ”tack för maten” för att de hör detta varannan helg. Barn reser sig inte på ett pendeltåg för att låta en äldre dam sitta för att de hört det varannan helg. Det är den dagliga uppfostran och dess värderingar som till stor del skapar hur ett barn blir. Ibland kan man undra när man fått svaret ”nej, jag kan inte ta honom de dagarna för jag jobbar.” Jaha, du menar precis som vi gör varje vecka vi tar hand om honom? Den föräldern som har barnen på heltid borde få så enormt mycket beröm och framför allt stöd från den föräldern som inte är lika delaktig. Ofta försvinner den uppskattningen pga gammalt groll. Jag är uppriktigt förvånad att ingen av papporna någonsin hört av sig och sagt ”tack för att ni tar det största lasset. Säg till om ni vill ha en kväll för er själva så tar jag barnen.” Det är trots allt en förälder som sköter 300 dagar om året och en som inte ens är biologisk förälder som går tidigare från jobbet eller tar en VAB för att ta hand om någon annans barn. Är jag fel på det som tycker så?
Försöker jag försköna plastförälderns roll till en superhjälte som offrar sig själv till förmån för andra? Nej, definitivt inte. Däremot tror jag att det är viktigt för de biologiska föräldrarna att förstå att det inte alltid är så lätt att agera i den rollen. Jag har gjort tusentals fel och kommer troligen även göra fel framöver. Det viktigaste är att felen blir färre och att man gör sitt bästa. Det är också viktigt att acceptera att det faktiskt är ok att ha stunder som är skit där man tycker att de är små snorungar. Sådana stunder kommer garanterat finnas med Liv också, trots att jag inte har något att skylla på där. Biologiska föräldrar måste inse att även deras felfria underbarn kan vara fruktansvärda ibland.
Undervärderar jag den frånvarande förälderns roll? Nej, absolut inte. Den biologiska föräldern bär ett tungt ansvar som förebild och är av yttersta betydelse för barnets utveckling. Ett barn utan en pappa eller mamma som bryr sig tar ofta skada. Så länge barnets förälder är aktiv i relationen, om det så är en dag i månaden, så tror jag att den dagen betyder mycket för barnets självkänsla och självbild. Ett barn vill kunna skryta om pappa eller mamma i skolan och jag tror det är otroligt viktigt för barnet att få lov att göra det. Pappa kommer alltid vara pappa och mamma alltid mamma oavsett om han eller hon bor 100 mil bort och inte träffar barnet så ofta.
Personligen har jag haft en ganska ytlig kontakt, snudd på obefintlig, med barnens pappor fram tills väldigt nyligen. Jag känner att jag och Mios pappa börjar närma oss varandra och vi förstår varandra någorlunda. Vi har även gjort klart att är det några frågetecken så ska vi ta det med varandra och inte gå några omvägar via barnen eller Hannah. Där känner jag att vi är på rätt väg och att det kommer bli riktigt bra. Förhoppningsvis är det snart så med Williams pappa också men vi är inte riktigt där än. Det viktigaste är att tala samma språk för barn är inte dumma. De lär sig snabbt att spela ut föräldrarna mot varandra för egen vinnings skull. Fråga mig, skilsmässobarn som jag är…
Lördagen den 5 april, 2008. Dagen då jag blev Plastpappa på riktigt.
Man kan säga att jag är både ock…mina barn bor hos sin pappa och min mans barn hos oss…rörigt…ännu rörigare eftersom jag är kvinna…Som plastförälder tycker jag att man ger barnen en familj till…vi, jag och min man är grunden i denna familjen och här står vi enade och barnen har tillgång till två vuxna..ALLA barnen…samma regler för alla oavsett biologi…
Man måste göra som du, du blev ihop med Hannah, hon hade barn, du blev lika stor del i barnens liv som Hannah. Det är viktigt! Alla plastisar borde göra så, så skulle vi få en vänligare värld. MEN den biologiska föräldern måste faktiskt också vara beredd att dela med sig av detta ansvar..
Ni har en så härlig familj, oavsett biologi! Vårda den och varandra!
Varm kram
Jag måste säga Peter att jag blev tårögd när jag läste detta. Jag brukar läsa era inlägg, men blir inte tårögd, utan läser mest alla andra kommentarer som blir det och tänker ”Vad känsliga alla är” =).
Men denna gången blev jag det…
DU har så rätt i allt du skriver.
Jag är själv skilsmässobarn och bodde varannan helg hos min pappa. Jag säger bara ”Det är DERAS FÖRLUST!”
De biologiska papporna som inte vill/kan/orkar osv ha sina egna barn oftare, kommer att betalas förr eller senare. Deras relation kommer inte bli så stark tror jag. Hur kan den ens bli det med så lite tid tillsammans?
Så fortsätt vara tacksam över att det eg är du som är pappan, sen vad du kallas spelar ingen roll.
Sen när de blir större så fattar dom att även om pappan på helgerna alltid var snäll och gav allt, så var det du som alltid fanns där, eller hur?
Jag älskar båda mina pappor lika mycket ändå, men det känns som om nåt ändå fattas liksom…
Det kan inte vara lätt att komma in i en familj så, men bättre ju yngre dom är tror jag.
Sen är det svårare.
Ni gör ett toppenjobb! Fortsätt med det.
Kram på er /Annika
Jag håller med dig Peter. Har själv växt upp med min mamma och en ”plastpappa”, gillar inte ordet bara,,men men. Han har iaf varit med sedan jag var 8 och varit den som har hämtat mig hos vänner, övningskört med mig osv. Jag hade faktiskt inte idag velat byta ut honom mot min riktiga pappa. Han har något som min riktiga pappa aldrig kommer att ha!
Slutligen vill jag bara säga att ni gör mig så glad av era blogginlägg. Det är härligt att få följa både dig och Hannah.
Ta hand om er!
Oj, oj Peter… Där satte du huvudet på spiken. Mina föräldrar skildes när jag var sju år och mamma hade mig och syrran jämt, förutom varannan helg (till en början). Sen rann även de helgerna ut i sanden och till sist sågs vi två gånger om året; vid jul (syrran fyller år då) och i mars när jag fyller år. Och där hölls det på regler mer än hos mamma kan jag säga.
Jag har alltid undrat varför han inte ville ha oss. Varför var det okej att hämta oss senare (eller inte alls) och lämna oss tidigare, men inte tvärt om ifall mamma behövde det? Eller ve o fasa; en ”mammahelg”! Var vi jobbiga, älskade han oss inte, var det ”plastmorsan” som inte gillade oss? Jag kommer aldrig få ett ordentligt svar av honom, så det kommer jag nog alltid att undra. Han är inte den känslomässiga typen som kan snacka om sånt. Fick tvinga honom till min student, annars kunde han dra för alltid sa jag åt honom…
Fick en plastfarsa sen och han är biologisk far till mina bröder. Älskar honom. Han fanns där när jag hade kärleks- och kompisproblem tex. Han satte regler och stängde av telefonen när jag ringt för mycket hihi. Vi hade våra duster, men så är det ju med föräldrar. Föräldrar ska vara föräldrar och inte kompisar, de behöver vara en trygg hamn för barnet.
Peter, du har en stor roll och Mio och William kommer alltid att älska dig för det, det vet jag. Och ja, det är deras pappors stora förluster att de inte vill spendera mer tid med dem. Och visst sliter det i hjärtat att se, att en del pappor helt enkelt inte vill vara med sina sönder och döttrar. Man undrar varför…
En stor kram till en grym bonuspappa!
Pingback: Plastföräldrar « Bloggfamiljen.se
Jag var ”plastmamma” från att jag var 20 till jag var 23. Fast i mitt fall var det vi som hade barnen varannan helg. Nu hade jag aldrig direkt några allvarliga problem med att vara ”plastmamma” men jag tror det är snudd på svårare då man är det varannan helg. Som du skriver, det är lite ”friare” de helgerna, ibland nästan för fritt kunde jag tycka. Men det är ju svårt att säga något om det. Dessa helger är ju heliga, pappan har saknat barnen i två vecor, och inte ett tillfälle då man vill tjafsa. Jag har fortsatt vara ”plastmamma” (även om jag mer känner mig som en storasyster, och kanske alltid har gjort) efter att det tog slut med pappan . Det fungerar bra. Nu bor vi dock inte i samma land men ses när jag är där och hörs nästan varje dag på msn eller facebook.
Hejsan Peter…brukar ofta titta in på er fina blogg men oftast nöja mig med att läsa andras kommentarer. Kände dock att jag var tvungen att skriva några rader efter att ha läst det du skrivit.
Den bästa uppskattning du kan få kommer du få vänta ett tag på. När William och Mio vuxit upp och blivit de män som du och Hannah idag fostrar dom till kommer även tacken. Först då kommer de inse vad du och deras mamma gjort för dem. Det är dig dom kommer komma ihåg som -Peter som alltid var där-. Det är sina biologiska pappor dom kommer komma ihåg som -Pappa träffade vi inte så ofta-. Det är trots allt du och Hannah som har privilegiet att se dem utvecklas till människor med sunda värderingar och fötterna på jorden. Det är ert jobb som en dag kommer spegla sig i deras personligheter och deras syn på livet. Trots att barn växer upp och skaffar sig egna erfarenheter och åsikter så är det värderingar under deras uppväxt som format dem till den personen dom en dag kommer att bli. Det är inte en -varannan helg pappa- som gör detta jobbet. Det är personerna som är där varje dag. På gott och ont:). Fortsätt med det fantastiska jobb du och Hannah gör och en dag kommer den enda uppskattning du behöver. Det kommer inte vara tacken från pojkarnas biologiska pappor utan tacken från William och Mio.
Tack för en fantastiskt fin blogg och ha en underbar semester med din familj!
Mvh, Dana:)
Jag är en plastmamma,där vi har barnen boende hos oss på heltid.dom tjejerna är 7 å 13 år å bor alltså hos sin pappa på heltid,tjejerna har olika mammor å den älsta har bott hos sin pappa sedan hon var 1 år…Hon träffar dessvärre sin mamma väldugt sällan typ 1-2 ggr per år (mammas val) den yngre träffar sin mamma på lov å nån vecka per sommarlov…Ibland kan det bara bli för mkt,mest mest så känner jag mig som världens bästa plastmamma å du är nog världens bästa plastpappa….Kram på er i värmen,här är det bara regn…
Det här var jätteintressant! jag vill säga att jag är imponerad av alla plastföräldrra som vågar gå in i en redan existerande familj och ta ansvar och ge kärlek fullt ut som om det vore dina egna barn! Jag har själv precis lämnat ett samboskap med en man som aldrig visade ngt som helst intresse av att ta varken ansvar eller ”vara kompis” med mina barn, han tyckte vi kunde har vår vuxna relation när vi inte hade barnen och att det bara var jag som var förälder när mina barn var där. Jag önskar verkligen att jag kommer att träffa ngn som vill vara en del av vår familj så småningom för mina tjejer är underbara och jag är värd det. Du är jättebra! glöm inte det!
Kram
Du skriver så bra och är en fantastisk plastpappa!Det är säkert inte alltid lätt och veta om man gör rätt eller fel!Så fina bilder på dig och barnen och du verkar så engagerad!Vet ju skräckexempel i nya äktenskap där det handlar om mina och dina barn och såå myckat bråk och tjafs,stackars barn säger jag bara…!skulle aldrig ge mig in i ett nytt förhållande om personen i fråga inte kunde respektera mina barn som jag älskar så mycket!
Må så gott!
Helena
vad mitt i prick du skriver och ”plastförälder” inegn lätt situation men älskar man någon så får man utgå utifrån hur det är och jobba ifrån det men ni gör ett fantastiskt arbete med era 3 barn
Fostrat min dotter mer eller mindre själv i 16 år och typiska kommentarer från ”riktiga pappan”. Jag har inga pengar, jag kan inte köra henne dit, näre jag kan ej lämna på dagis, jag jobbar ju, nej jag kan ej titta på gymnastiktävligen, hade inga pengar så det blev ingen födelsedagsprsent nu gumman osv…skär i hjärtat o jag tror han kommer ångra det på åldrens höst kanske..Nu är dottern 19 och väl medveten själv om detta och frågar han aldrig om ngt..en sorg i sig ..har varit vansinnig på honom men bestämde mig för 4 år sedan: Nej- han ska inte få ta mer kraft&energi ifrån mig i allafall o sedan dess känns det bättre utifrån min synvinkel iallafall, han tar inte längre ng energi ifrån mig o innest inne vet han att han agerat o agerar fel men men..hans beslut…
Verkligen ingen lätt sits men övertygad om att du gör ett kanonjobb som manlig förebild men att de inte alltid ”uppskattar” det men det kan man ej förvänta sig av barn så tyvärr ingår nog de där ”orden som skär i hjätat” emellanåt MEN du kommer få tillbaka det längre fram.. Mkt fint skrivet! Kram
Helt underbart skrivet, jag har växt upp utan en närvarande pappa, nu när jag är vuxen tror han att vi ska ha en jättebra relation, men så funkar det inte..alla plastpappor ska ha en stor eloge för deras jobb med ”andras barn”.
Hej Peter, äntligen är jag medlem, försökte för ett tag sen men nåt hände.. hehe.. har läst Hannahs blogg snart ett år.
Jag är plastmamma till en 6åring och min situation är rätt lik din. jag och 6 åringens pappa fick en gemensam dotter för 19 månader sen och det var efter det jag faktiskt fattat vad jag gett mig in i.. Jag älskar Emilia (plastdottern) lika mycket som min egen dotter Mathilda, men ens egna barn är alltid ens egna barn. Det bara är så.. men jag började tcka emilia ställde för mycket krav och ibland var hon jobbig, och ibland tyckte jag att hon förstörde ”min lilla familj”… men hon är ju min lilla familj! Nu är hon det… har alltid varit men det tog lång tid för mig att komma in i rollen att räcka till 2. Vi har haft Emilia vartannat heltid och vartannat varannan vecka allt efter hur hennes mammas situation sett ut, som för övrigt haft det skit tufft, så no bad feelings till henne!!
Men jag tror att mycket av vissa känslor har kommit av just det här att man tvättar deras kläder, lagar deras mat, säger god morgon vs. god natt, tröstar och ja en vardag med rutiner, för att sen inte ha något att säga till om, som skolor, boende, pengar och allt vad det handlar om.. upptäcka att barnet är sjukt men inte få gå till doktorn med henne för att hennes mamma ska ta det då… När det verkligen gäller så lyser det här ”plastiga” över en…
Plastföräldrar som tar sina plastisar på allvar borde få en blomma varje dag, iaf få höra vilket bra jobb man gör… för ibland undrar man varför man i helvete står där och lagar hennes mat…
Jag tycker du är kanon, helt kanon och jag älskar sättet du pratar om barnen på, Hannah är lyckligt lottad och hon borde ge din en puss för varje barn du badar, hämtar från skola, lagar mat åt och allt vad det är, för det du gör kan ingen biologisk förälder någonsin beskriva.
Hoppas det blev nå vettigt nu, slängde bara ner lite tankar och åsikter.. kanske blev en liten gröt… smaklig måltid =)
Kram plastmorsan/morsan
http://www.linaotilda.blogg.se
ps. jag älskar svar
så ett litet ord får du gärna slänga åt mig 
Ds.
http://www.linaotilda.blogg.se
Jag lever med en man som är plastpappa till mina barn, han kom in i mina och barnens liv för 2 år sedan. Ibland kan jag känna att jag ställer högre krav på min sambo än på barnens biologiska pappa. Exempelvis när han säger åt dom, så kan jag tycka att han är för hård mot dem och fråga mig inte varför det är så, men på något vis så tolererar man mindre från plastpappan än om det hade varit barnens biologiska pappa. Jag tror att det beror på att man lägger mer ”ansvar” på den man lever tillsammans med, den andra föräldern har man ju gjort ett avslut med (även om man har barn tillsammans, så är man känslomässigt färdig). Jag tror också att det ÄR det skillnad på att inte ha egna barn sedan tidigare (jag har själv varit varannan-helgs-plastmamma innan jag fick egna barn). Man vet precis hur man vill att barn ska vara eller uppföra sig. Man är många gånger för hård och tror att barnen ska göra exakt som man säger. När man sedan får egna så får man också mer förståelse för att dom vill äta sin mat med händerna och att dom ritat på väggen bara är en engångs företeelse eller att dom vaknar halv fem på morgonen när man är som tröttast och vill sova.
Som mamma är man också livrädd för att mannen man har förälskat sig i inte tycker om ens barn, för barn är också små individer med olika egenskaper. Man analyserar också saker han gör eller inte gör för ens barn. När man sedan märker att mannen gör saker för och med barnen så växer kärleken sig starkare. Mannens kärlek till kvinnan går ju via magen sägs det, men kvinnans kärlek till mannen går genom hennes barn.
Mina barns pappa är en ”snäll” pappa som gör ungefär som du beskriver, fri sockervadd, karuseller och choklad så det rinner över i öronen på dem. Det resulterar i att när dom kommer hem till oss är dom övertrötta, är höga av allt socker dom överdoserat på helgen. Min sambo är mer upprörd över det än vad jag är, eftersom han är mer maktlös än vad jag som mamma är. Jag kan ringa och skälla på pappan men skulle min sambo göra det skulle kanske relationen bli sämre mellan dem? Det krävs hårt arbete för alla vuxna parter, biologiska som plast. Man måste först och främst tänka på att barnen har det bra, mina barns pappa har också en ny kvinna i sitt liv och jag gillar inte henne alls som person pga olika omständigheter, MEN hon är toppen mot mina barn. Dom gillar henne och hon gillar dem, det är huvudsaken tycker jag för det är inte jag som ska vara med henne varannan helg, utan barnen.
På frågan om vad man svarar när barn säger att min pappa älskar mig så mycket så han aldrig säger nej till något kan man egentligen bara hålla med. Den andra föräldern älskar ju naturligtvis sitt barn också, samtidigt kan jag lova att det kommer stunder när han säger till sin pappa att min plastpappa älskar mig så mycket för han står ute i ur och skur med mig på fotbollsträningarna.
Det tar tid att växa in i rollen som plastförälder repektive plastbarn (det är många gånger svårare för barnen att anpassa sig med en främmande människa som man ska bo tillsammans med).
Att få dela ett barns tillvaro är en ynnest, oavsett om man är biologisk förälder eller inte. Det kommer att vara föräldern som inte är delaktig som står för förlusten, inte dom som varit med i det dagliga livet.
Jag tycker du verkar göra ett fantastiskt jobb som ”plastis”, och vi mammor är kanske dåliga på att säga det till våra barns plastpappor=)
Men ni gör ett himla bra jobb och när ni inte hör på så skryter vi om er för våra väninnor och berättar för våra mammor och systrar om vilket bra jobb ni gör;0)
Lycka till!
Hej! Jag följer både din och Hannahs blogg. Tycker ni är jättefina och har en underbar familj. Det du skrev om att vara plastpappa, ur ditt perspektiv, tycker jag är helt rätt. Tycker du beskriver dina känlsor för barnen på ett naturligt sätt och det syns/ känns att du har känslor för dom. Att vara plastpappa kan inte vara lätt alla gånger men jag tror att du gör ett underbart bra jobb.
All kärlek….
Bra skrivet! Du verkar vara en bra förebild för alla barnen i er familj!
Hej och tack för att du delar med dig av alla era roliga stunder!Jag är en plastmamma och min situation är inte riktigt som alla andras! Jag ska vell börja med o berätta att jag och min sambo har en 7månaders bebis tillsammans o sen har han 2 barn sen ett tidigare förhållande…dom barnen är 17 och 14 år. Deras mamma har alltid hatat mig, Jag har försökt att prata med henne o ha en bra relation för barnens skull. Man kan ju tycka: men varför ska jag ha en relation till henne alls? Men saken är den att min sambo sitter oskyldigt häktad sen 6 månader tillbaka och mamman har slängt ut barnen vid två tillfällen… och vart ska dom ta v
Hej Peter, som du beskriver tycker jag inte att benämningen plastpappa passar dig alls! Du (enligt mig) faller in som BONUS pappa. Du finns där och har naturliga känslor för din frus barn inte bara för att du ”fick med dom på köpet” utan för att du VILL finnas där för pojkarna och det är fin gåva som du besitter.
Visst du för ta mycket gnäll från pojkarna för att du vill dem väl men det får min man och jag också som biologiska föräldrar ta. Det är helhetspaketet så att säga, haha..
Som du skriver så är det trist att inte ”helg-föräldern” inte uppskattar det ni gör med pojkarna och dess utveckling men jag tror inte vilket heltidsjobb ni gör med barnen så hur ska de kunna uppskatta det dom INTE vet?? Bara en tanke.. Men däremot VET jag att dina bonus barn uppskattar det DU gör för dem. Gå efter din magkänsla och fortsätt med det du gör, vilket jag tror att du gör bra! Kan bara tro eftersom jag inte känner någon av er, fniss.
Ha det gott och njut av sista dagarna i solen för här i Sigtuna ösregnar det…
Sorry, är lite snabb att skriva.. Ser nu att svenskan inte är den bästa.
Har visst glömt lite ord, jag hoppas att du förstår ändå!?
Hej fina Peter.
Det enda jag vill säga att -tänk om det vore fler män som du i denna värld!!! Jag är en ensam-mamma till en 4årig liten underbar kille. Jag och sonens frånvarande far har legat i vårdnadstvist som slutade i det som knappast är möjligt att få i Sverige-jag fick boendet och vårdnaden själv. Det var så skönt samtidigt som man blir så ledsen att min sons pappa väljer bort att se sin son växa upp. Han har honom varannan helg,fredag kväll -söndag. Min dröm har alltid varit att träffa en sån kärleksfull och ansvarstagande man som du verkar vara med Hannas barn. Så plötsligt som en Gudagåva-så träffa jag min blivande pojkvän. Han har nu träffat min son och jag är såå lycklig att han vill ta sig an mig och min son. Jag har läst er blogg sedan MAMA-ääälskar Hannahs blogg-hon är såå gullig verkar det som:) Det du skrev för nå månader sen (har jag för mig) är att man som plastpappa inte kan gå in halvdannt-detta är så viktigt. Min pojkvän sa exakt samma sak, jag är ju van att göra allt själv men han vill liksom lära känna förskolefröknarna ”om han ska hämta ngn dag”, han är intresserad och bryr sig om min son och om jag har något att oroa mig över så är han där och stöttar. Det finns sååå mycket ensamma och utsatta mammor i detta land. Det ÄR det tuffaste jobbet man kan göra-att vara singel-mamma. Så TACK tack tack ..för män som din,och min pojkvän som tar er an-älskar och ger oss emsamma mammor ork,kraft,kärlek,stöd och framför allt ett underbart liv-TACK-och tack för en underbar blogg!! Kramar Nikki..
Hej fina Peter.
Det enda jag vill säga att -tänk om det vore fler män som du i denna värld!!! Jag är en ensam-mamma till en 4årig liten underbar kille. Jag och sonens frånvarande far har legat i vårdnadstvist som slutade i det som knappast är möjligt att få i Sverige-jag fick boendet och vårdnaden själv. Det var så skönt samtidigt som man blir så ledsen att min sons pappa väljer bort att se sin son växa upp. Han har honom varannan helg,fredag kväll -söndag. Min dröm har alltid varit att träffa en sån kärleksfull och ansvarstagande man som du verkar vara med Hannas barn. Så plötsligt som en Gudagåva-så träffa jag min pojkvän. Han har nu träffat min son och jag är såå lycklig att de två fungerar ihop (vilket jag gjorde klart var förutsättiningen att vi skulle vara tillsammans),att han vill ta sig an mig och min son. Jag har läst er blogg sedan MAMA-ääälskar Hannahs blogg-hon är såå gullig verkar det som:) Det du skrev för nå månader sen (har jag för mig) är att man som plastpappa inte kan gå in halvdannt-detta är så viktigt!! Min pojkvän sa exakt samma sak, jag är ju van att göra allt själv men han vill liksom lära känna förskolefröknarna “om han ska hämta ngn dag”, han är intresserad och bryr sig om min son och om jag har något att oroa mig över så är han där och stöttar. Det finns sååå mycket ensamma och utsatta mammor i detta land. Det ÄR det tuffaste jobbet man kan göra-att vara singel-mamma. Så TACK tack tack ..för män som du,och min pojkvän som tar er an-älskar och ger oss emsamma mammor ork,kraft,kärlek,stöd och framför allt ett underbart liv-TACK-och tack för en underbar blogg!! Kramar Nikki.. (Stavfel i föregående mail därför skicka jag det rätta igen..)
Fint skriven av dig Peter fortsätt i den roll som du har nu. Kram
Hej Peter!
Kloka välskrivna ord som vanligt. Du vet som med nästan allting så kommer inte belöningen med en gång. Det är oftast en lång o slitsam process som skall man skall gå igenom innan man får ett bra resultat men…vem är vinnaren när barnen om x antal år kommer med sina bekymmer och glädje historier?..Jo, till den som fanns där under uppväxten och alltid ställde upp och var där i ur och skur. Den man litar på. När barnbarnen börjar ploppa fram vem är det då som får besök och kärlek?…Mmmm…belöningen kommer. Den är väl värd att jobba för.
kram
Hej Peter! Tycker du är helt fantastisk på att skriva du skulle lätt kunna skriva en storsäljande bok. Dina ord griper tag i en och lämnar en inte även om man slutar läsa. Du lämnar plats för eftertanke, det är stort att kunna beröra och få människor att tänka till. Stort tack för allt du delar med dig i dina tankar och funderingar. Kram
Hej superpappa Peter, jag känner mycket igen det du beskriver dig som plastpappa. Själv har jag 2 pojkar med olika pappor och för exakt 1 månad fick vi en flicka med min nuvarande man. Min man har varit en otrolig stöd och jag ser hur stolt han är när mina killar berömmer honom.När jag läser hur du upplever det så kan jag nästa höra hur min man lever idag efter att ha lev som plastpappa i 4 år snart.
Peter, du ska se att när pojkarna blir stora och kommer ihåg sin barndom, så lovar jag dig att all beröm kommer du att få av dom.
Ta vara på dom helgerna när ni är med Liv, dom kommer att betyda mycket för din relation till din dotter.
Min man läste det du skrev och hälsar dig varm och att du ska fortsätta vara precis som du är det är viktigast, att vara ärlig.
KRAM på er,:) La Lee
Peter, jag onskar att jag hade lika fin upplevelse som du. Jag blev plast mamma till min mans 14 aringa dotter for ca 2 ar sen. Nar vi forst gifte oss sa bodde hon hos sin mamma, en dag stod hon har o sa att hon ville bo hos oss. Sa dom senaste 1 1/2 aret sa har hon bott heltid hos oss. I borjan va det ganska ok men efter ett tag sa borjade det ga utfor. Hon ar fruktansvart otrevlig mot mig o oftast pratar hon inte med mig alls, hon stjal mina smycken, smink, klader aven fast jag har forsokt prata med henne. Sa fort jag jag gor nagot som hon inte gillar sa ringer hon sin mamma o klagar, vilket alltid slutar med att hennes mamma ringer o hotar mig. Det har tyvarr gatt sa langt att hon hatar mig for hon tycker att jag tar all uppmarksamhet fran hennes pappa, hennes mamma gor det inte lattare heller for hon pratar alltid illa om mig…aven fast vi aldrig har pratat med varandra. Jag tror det hela grundar i att vi ar gifta o min man va med hans ex i 12 ar utan att vilja gifta sig med henne (vi bor i USA o har ar giftemal valdigt viktigt i jamnforelse med hemma). Sa hans ex spyr galla over mig jamt, om min bonus dotters betyg ar daliga…da ar det mitt fel…om hon inte kommer hem i tid….da ar det mitt fel etc. Ar sa himla trott pa den har situationen, det forstor mellan mig o min man. Allt jag har gjort ar att forsoka hjalpa henne, jag fick in henne i bra skola (hon har tvarr lyckats att bli utsparkad darifran), jag fick in henne i ett bra sommar program forra sommaren, jag erbjuder henne alltid hjalp med laxor osv. Jag tror det ar mycket lattare att bli plats foralder med yngre barn sa att dom vaxer upp med den nya foraldren.
Josses, det va inte meningen att det har skulle bli ett psykolog inlagg Ha Ha…va bara tvungen att ventilera lite. Nar jag laste ditt inlagg Peter sa inser jag hur ett bra plastforalder forhallande kan vara. Jag onskar dig lycka till, your doing a great job!!!
Jag har varken barn själv eller är ”plastförälder”, men jag tycker ändå att ditt inlägg är helt fantastiskt! Verkligen välskrivet och du vet vad du pratar om. Jag känner att jag inte riktigt kan ha åsikter om detta ämne, men det är underbart att läsa dina tankar och resonemeng. Tankar å resonemang från en kille/mans perspektiv! Ovärderligt för en tjej att kunna få ta del av*. Det gav även en rejäl boost av hopp om att det Faktiskt finns bra killar/män där ute:D. All respekt till dig!
Hej Peter m familj
Själv är jag Bonus mamma till 2 st goa bonus barn (tycker bonus låter gulligt, för det är verkligen en bonus jag/dom har fått i livet)! Jag och min sambo träffades för 3 år sedan och har sedan 1 år bott tillsammans! Vi får nästan nypa oss i armen för att allt har fungerat så himla bra *peppar peppar ta i trä*. Men självklart så bråkar barnen som vanliga syskon gör och vi behandlar barnen precis likadant, är det ngt som är fel så måste man säga till även om det inte är ens egna ”riktiga” barn, annars tror jag man får äta upp det senare. Nu har vi en 15-åring en 12-åring hemma (våra barn på min sida som min sambo så gulligt sa vid ngt tillfälle) och jag vill att min sambo säger till barnen både positiva saker och om det är ngt som är fel/rätt. Sen att vi vuxna måste ha en öppen dialog om saker o ting som man kanske inte tycker känns bra/mindre bra. Men ta till vara på den tiden du får med dina bonus barn, den kan aldrig deras far få tillbaka. Å visst kommer det komma med och motgångar, men tillsammans är man stark som Familj!
//U
Hej, måste bara kommentera ditt inlägg. Mycket bra skrivit och så jäkla rätt du har.
Har själv en dotter på 24 år där ”pappa” varit frånvarande hela tiden (frivilligt)men dottern hade ju skapat sig en bild av denna fantastiska fader…När hon var 5 år så träffade jag min man och han har hela tiden tagit ett stort ansvar och funnits där för henne och framför allt tagit sig tiden med att umgås och finnas till hands. När hon sen själv sökte upp sin far (haft sporadisk kontakt till och från under åren)och ville ha lite svar på sina frågor om varför han varit så frånvarande så kom hon hem och förklarade att jag har bara en pappa och det är Peter (min man) Hon kallar honom pappa! Vi har 2 gemensamma barn också 15&11 år. När någon frågar Peter hur många barn han har så har han hela tiden sagt 3 och det blir fortfarande som ett glädjerus i hela mammakroppen.
När jag läser ditt inlägg så skulle det lika väl kunna vara min Peter som hade skrivit det.
Jag blir så imponerad av dessa män som kan göra så fantastiskt mycket för barn som inte är Era egna, när det finns män som har egna barn och fullständigt struntar i dem samtidigt som de missar så fruktansvärt mycket av allt det där som man bara vill vara delaktig i.
Må så gott och än en gång TACK för ett jättebra inlägg, mycket läsvärt!!!
Morsning,
Jag har läst din krönika varje lördag sedan den startade, som övriga läsare helg efter helg kommenterar så är den både rolig och fruktansvärt pricksäker…. Jag känner mig i alla fall träffad, speciellt av den senaste krönikan.
Under mina nästan sex år som plastförälder så har jag upplevt precis de saker som du skriver om. Från början gjorde jag massor med misstag/fel, dessa berodde både på osäkerhet samt en mindre begåvning i barnkunskap.
Om några månader så kommer du inte gör lika många misstag, detta beror på att du fått ett eget barn och du inser att det inte är så enkelt även fast man är med från början.
Bästa uppfostran är att alltid låta barnen vara med på fester eller utlandsvistelser, det har alltid min sambo gjort. Detta har gett barnen en trygghet så de kan anpassa sig i olika miljöer, vilket är i mina ögon mycket viktigare än att man vet vilken gaffel man ska använda först på nobel middagen.
För fyra år sedan reagerade jag inte på något, idag så känner jag tårarna komma när någon varit elak mot mina plastbarn.
Over and out,
Pelle
Hej Peter!
Din kärlek till din fina familj är rörande.
Pojkarna kanske protesterar nu när du insisterar på läxläsning alt. uppfostrar på andra sätt och jag förstår att det sårar att då få höra ”min pappa..” kommentarer. Men du ska veta att det jobb du gör nu är det som kallas kärlek. De kommer alltid att älska dig för att du har lärt dem om livet och gett dem kärlek. Kanske kommer det dröja innan du får ett ”kvitto” på hur viktig du är för dem men tro mig, det kommer. Jag hoppas verkligen att du får uppskattning för det viktiga jobb du gör.
Jag vet inte så mycket om er familjesituation alls (bara det jag läst i tidningar och här på bloggen) så jag ska kanske inte uttala mig, jag vet ju inte varför papporna träffar sina söner så sällan. MEN jag vill ändå säga att som förälder har jag oerhört svårt att förstå att man kan vilja vara ifrån sina barn så mycket. Jag var precis utomlands i tre dagar utan mina döttrar och mtt hjärta värkte konstant. Att papporna inte ger credit where credit’s due tycker jag är konstigt. Papporna borde vara oerhört tacksamma över att deras söner får växa upp med en så närvarande och engagerad ”plastpappa”. Jag hoppas du får det från personer i din omgivning för du är verkligen värd det.
Jättefint skrivet Peter!
Hej Peter!
Jag har själv växt upp med min pappa och hans fru som är min lillebrors mamma. Jag har inte haft någon större kontakt med min biologiska mamma och hon har inte varit speciellt närvarande.
Men det har faktiskt inte gjort mig så mycket för jag har redan haft världens bästa mamma min plastmamma. Hon har alltid funnits där för mig. Det är hon som har delat sin vardag med mig, gett mig kärlek, lekt med mig, lärt mig saker, uppfostrat mig och helt enkelt gjort allt det där som ens föräldrar gör.
När jag tänker på hur jag är som person ser jag min plastmamma i mig själv. Det är hon som har lärt mig hur man ska vara som människa. Det är hon som har gett mig kärlek och omtanke så att jag är en trygg och lycklig person. Hon har gett mig så mycket!
Jag är mycket mer lik min plastmamma än min biologiska mamma (bortsett från utseendet kanske
). Jag är så glad att hon alltid har funnits där för mig och jag tror att alla barn behöver en närvarande och kärleksfull mamma och pappa, om det är en biologisk förälder spelar egentligen mindre roll..
Jag är övertygad om att Mio och William också kommer se dig på ett liknande sätt när de blir äldre! Att behandla killarna som dina egna barn tror jag är det bästa du kan göra för dem, dig själv och även Hannah! Killarna har tur som har dig, du verkar vara en fantastisk pappa!
Kram,
Hanna i Uppsala