Ikväll var det middag med en annan plastfamilj som också precis fått deras första gemensamma bebis. På något sätt kändes det förlösande att få prata med någon annan i samma sits. Man kan ibland tröttna på alla allvarliga frågor hur det kan vara, vad är bra, vad är dåligt och vad gör ni när bla bla bla händer. Nu kunde jag för första gången få höra någon annans berättelse istället för att vara den som förklarar och försvarar. Att få skämta om saker som annars är tabu, dvs tabu för personer som inte är i samma sits men som ändå har någon Yoda förmåga att veta allt i alla fall. Inga förmaningar vad som är bra eller vad som är dåligt att göra. Det visade sig att vi hade samma tankar om mycket och det var kul att få prata klarspråk utan att behöva förklara sig hela tiden för rädslan att bli missförstådd. Det var helt ok att säga att det är jobbigt ibland. Det var lika ok att säga hur kul det är nästan hela tiden. Och framför allt var det intressant att känna att det inte är så konstigt med plastbarn och en fru som har barn sedan tidigare som somliga ”förstå-sig-påare” och trångsynta män och kvinnor har där ute. Allt utan någon som tittade snett eller behövde en längre förklaring för att förstå det vi förstår genom att bara nicka när den andra berättar saker. Ibland kan jag nästan hoppas att fler levde i plastfamiljer för att vidga sina vyer utanför sin egna lilla gata där allt fungerar likadant varje dag och allt utanför är okänt. Och okänt är farligt, eller hur är det nu?
Är det inte kärnfamiljen som är ovanlig idag? De flesta jag känner lever eller har levt i en plastfamilj. Det är mer sällan man träffar på en äkta kärnfamilj tycker jag….Men det är kanske olika i olika samhällen.
Träffade min sambo för ca 3 år sedan på nätet, då jag varit singel ett tag ;o) vi har två barn var, sen ett år sedan flyttade vi ihop och det fungerar hur bra som helst. Men ibland är det en konst att få ihop allt. Jag har väl en filosofi att jag är precis som jag är med mina barn, sitter man o gungar på stolen när man äter så säger jag till osv…är nog svårt om jag skulle vara snällare mot sambons barn för jag inte vill stöta mig med dom. Då blir det bara fel. Visst sen är det säkert svårare/lättare i vissa ”bonus” familjer med tanke på barns åldrar, ex, osv…
Vi har nog haft ”turen” att få det fungera väldigt bra vilket vi är oerhört tacksamma för. Visst bråkar barnen ibland och jag blir arg på dom men det blir man ju i en kärn familj också.
En kommentar som min sambo sa vid ngt tillfälle till en bekant om mina barn,
-Det här är våra barn på sambons sida!
En kommentar som gjorde mitt hjärta varmt.
Det viktiga är att du och Hannah har samma värderingar och stöttar varandra och bollar funderingar och tankar tillsammans, tillsammans är ni starka!
Det som jag märker nu är att jag är så oerhört tacksam för det jag har idag, man gör det där lilla extra, lägger en lapp i fickan, skär gurkan i små hjärtan och lägger på mackan osv…
Ha en bra dag!
//U
Peter! Du är stört cool och verklar vara en underbar man till Hanna och den bästa pappa till Liv men naturligtvis till William och Mio oxå,plast pappa eller inte så är du som en pappa till alla tre barnen tycker jag, det är ju dig de ser och bor med mest, Mio och Williams pappor ska vara nöjda med dig för du gör ett enormt jobb med att vara en bra ”pappa” åt deras barn. Önskar dig och Hanna och era barn en underbar sommar och semester! kram till er =)
Min man blev oxå ”plastpappa” för ett år sen till mina barn, vilket nog var ett rätt kontroversiellt beslut för en traditionell kille som han.Att han dessutom fick flytta 20 mil från sin ”tighta” släkt och gifta sig med en äldre,frånskild&tatuerad(ajabaja)tvåbarnsmor gjorde inte saken mindre komplicerad.
Men han har gjort ett jättebra jobb precis som du gör,även om han säkert tycker att det är pekka ibland:-)
Önskar er en skön semster i Skåne!
Hej Peter=) Har följt din blogg ett tag. Du verkar ha en bra syn på ”plastförälder-rollen” Och du skriver på ett underhållande sätt. Jag är själv extra-mamma åt en 12 årlig flicka. I 3år har jag varit sambo med hennes pappa. och vi har henne på halvtid. Jag kan tycka att det är jobbigt ibland, absolut. Men det är mycket positivt oxå. Jag har inte många kompisar i min omgivning som är i samma sits som jag. Så lätt att man känner sig lite ensam i sin roll. Och hur man ska agera i sin ”mamma”-roll. Hur sträng får man va? Hur snäll ska man va? För mig var det helt nytt. Har ej varit i denna sits förrut. Men tycker det fungerar bra på det stora hela.
Kämpa på!!! Du gör ett bra ”jobb”, vilket jag hoppas jag gör oxå. Men som du säger. Ibland känner man sig inte som nån bra extra-förälder.
Kram Veronica
Underbar kommentar denna:
”Det här är våra barn på sambons sida”
…jag tror att det här med kärnfamiljen är det som många idag eftersträvar fortfarande, det ligger så långt tillbaka i tiden. Hannah som är kristen måste ju tycka att det är idealet att vara en kärnfamilj och enligt religonen och kyrkan så är det det rätta fortfande… och det är svårt att förändra folks inställning till att ha flera barn med olika pappor, det anses fortfande som lösaktigt. Många får nog dom acciationerna när man får reda att det finns flera pappor och barn med i bilden…
EmmaL, klart att det inte är en optimal lösning med flera pappor men var kommer det lösaktiga in i bilden? Läste någonstans att svenska kvinnor i snitt har sex olika sexuella partners i livet. Det betyder att alla kvinnor i Sverige är lösaktiga. Eller är man bara lösaktig för att man blir gravid? Tycker det är en skön dubbelmoral. Min gamla tjejkompis hade samma argument som dig. Det hon glömde var att hon hade gjort två aborter. Ändå tyckte hon sig ha rätten att döma en person som hade barn med olika pappor, trots två egna aborter med olika killar.