KUB test

Hej alla!
Är hemma en snabbis innan jag far tillbaka till landet igen. När jag var hemma och vände den åttonde juli var vårt internet nere ( igen) så det gick inte att nå er. Jag beklagar, men nu är jag här!
Nu har min graviditet dragit igenom alla tidningar och lugnet har jag lagt sig igen. Jag och Anders hade velat vänta med att berätta nyheten tills vårt ultraljud i augusti men en tipsare hann före. Vet ni varifrån det trollet hade fått informationen? Barnmorskemottagningen. Någon hade sett mig i väntrummet där och tipsat Hänt Extra. Är inte det riktigt taskigt gjort? Även om jag är i tv ibland så innebär inte det att jag är säkrare på att allt ska gå bra än någon annan. Måndagen den 29 juli hade vi tid för KUB- test. Det är ett test man erbjuds om mamman har fyllt 35 när barnet förväntas komma. Jag fick lämna ett blodprov och sedan var det dags för ultraljud ett par veckor senare. Då mäts en vätskeansamling i fostrets nacke för att se om barnet har Downs syndrom eller andra kromosomavvikelser. Ni kan ju fatta hur nervösa vi var när vi klev in på SÖS specialistmödravård. Min barnmorska hade sagt att fostret syntes bättre om jag inte kissade på en timme innan ultraljudet. När det var en halvtimme kvar kom jag på att jag precis varit på toaletten vilket resulterade i att jag svepte en liter vatten på stående fot. Smart. När vi blev uppropade var jag så kissnödig att jag halvt släpade mig in i rummet. Det ilade i tänderna så nödig var jag och jag tänkte att det här aldrig kommer att gå. När jag lade mig på bristen bad hon mig ta ut piercingen i naveln men det gick inte eftersom den suttit där i tio år och behövde klippas bort med bultsax, typ. Det innebar att hon fick trycka extra hårt med ultraljudet vilket också betydde att hon tryckte på urinblåsan. Då tänkte jag be om en blöja alternativt en kateter… Då. På en sekund slog blommorna ut i hela rummet. På en skärm i taket sprallade en liten blivande människa omkring. Med näsa, armar, ben och kropp. Min lilla fis. Alldeles tokpigg och alldeles, alldeles underbar. Pyttesmå händer som vinkade mot oss som för att säga att Hej, här är jag! I mig hände något nytt. En känsla av total fokusering och en obeskrivlig lycka tog över varje nervcell i hela mig. Plötsligt kändes resultaten av testet inte lika viktigt, om det ens varit det från början. I mig fanns det en liten blivande person med bultande hjärta. Nio centimeter kärlek som var perfekt, med eller utan kromosomavvikelser. Vem är jag att döma? Vem säger att ett barn med ett hjärtfel, Downs syndrom eller någon annan sjukdom inte är perfekta? Inte jag i alla fall. Jag har arbetat med svårt sjuka barn i flera år, alla fantastiska. I mig lever och växer ett mirakel. Om vi har tur blir vi föräldrar till det. Det är vi som ska bli valda, inte tvärtom.
Resultatet på KUB- testet visade sig vara bra. Eftersom jag drömt så mycket mardrömmar om att hjärtat slutat slå på bebisen var jag helt färdig när jag kom hem och somnade som en stock. Anders kommer in och väcker mig och berättar att någon från Hänt Extra har ringt på hans telefon.
HERREGUD, nu sprattlade det till i magen. På riktigt. Jag får skriva mer sen. Hej så länge.