Han dansade en sommar

Igår gick vi ut för att äta en romantisk middag. Liv var hos hennes farmor och det skulle bli romantik, tända ljus och mycket titta varandra i ögonen. Innan vi gick hemifrån delade vi på lite vin, lite till och till slut skitmycket. Alla våra skämt var extremt roliga och min mamma och hennes man var inte lika förtjusta. Så här i efterhand var det kanske vinet som gjorde det roligt med tanke på att jag satt och asgarvade framför Allsång på Skansen. Redan där kände jag mig smått medelålders. Tidigare förfester hade bytts ut mot rosé framför Allsång. Kom på mig själv sitta och sjunga med småpackad till ”Var bor du lilla råtta?” samtidigt som frun skrålade ”I en hatt!” 

Väl ute på restaurangen fick vi lite romantik fram till att jag skulle börja diskutera barnuppfostran. Ålderstecken nummer två. ”Ehhh, kan vi inte bara ha en mysig middag?” försökte frun, i hopp om att slippa diskutera en diskussion som det inte finns en lösningen på men som jag anser mig ha en universallösning på. Ge mig två glas rosé och jag förvandlas till Super Nanny Deluxe som kan allt. Ge mig fyra glas så kan jag även allt om övrigt. Hur som helst, frun lyckades vinkla diskussionen och helt plötsligt hade hon kollrat bort mig utan att behöva höra på mina teorier och teser.

När middagen avslutats frågade jag, lite ungdomligt, var man skulle gå vidare. Servitrisen tittade på mig med en blick som tycktes säga ”Gå hem, gubbjävel” men vi guidades vidare till Sand och deras Pianobar. Ålderstecken nummer tre. Och där satt han bakom flygeln, Stefan från ”Så ska det Låta,” med en spotlight på sitt änglahår som tycktes lysa ned på honom från en himmelsk ovan och inte en inbyggd spotlight. Jag hade hamnat i stadiet där rosén tagit över mina tankar och jag ville nästan skrika ”Halleluja” när han sjöng. Vilken pipa killen hade! I mitt stadie var det snudd på magiskt. Kom på mig själv sitta och förkunna Stefan-evangeliet till samtliga i min närvaro, varken de ville lyssna eller inte. Jag rycktes med och satt och skrek ut låtar jag ville han skulle spela. Ålderstecken nummer fyra. ”Foreigner, Elton John, the Commodores” vrålade jag utan att inse att de grupper jag vrålat ut inte direkt låg på NRJ´s most wanted-lista. Sedan satt jag med halvslutna ögon och sjöng med till ”You´re the Inspiration” samtidigt som jag nickade till min omgivning, en nick som ett tecken på ”fan vad bra det är.”

Och där satt vi, jag och frun, och båda tindrade med ögonen mot Stefan. I just de ögonblicket var han större än Zlatan där det räckte med att jag nynnade en låt som han aldrig hört och som han två sekunder senare spelade och sjöng. Kanske var det rosén, kanske var den stunden men jag hade haft full förståelse för om frun i just detta ögonblick sa ”det här känns inte bra, jag lämnar dig för Stefan.” Jag trodde jag var ungdomlig men efter att suttit i en timme och sjungit med, snudd på känt mig som Måns Zelmerlöv i ”Så ska det Låta” när han hoppade runt i studion och tog över, så insåg jag att det var betydligt närmre till att jag gick till skivbutiken och köpte Foreigners senaste än att jag gick hem och laddade ned ”I Gotta a Feeling” med Black Eyed Peas.