Hur ska man klara av att leda andra människor i arbetslivet om man inte ens klarar av de privata och nära relationerna. Detta skiljde man på tidigare, det fanns tydligen någon slags osynlig strömbrytare på oss som kunde sättas på och stängas av. Arbetet var en sak, privatlivet något annat. Nu är vi dess bättre komna så långt i den mänskliga utvecklingen att vi förstår att sambandet mellan det privata och arbetslivet är avgörande för möjligheten att lotsa andra medmänniskor. Jag tycker om ordet LOTSA, vara för andra som lotsbåtarna är för sina de båtar de gör farbara. Gå före och bana väg genom hinder och svårigheter så att de som kommer efter kan klara av sin arbetsuppgift.
Första gången jag hörde ordet lotsa i detta sammanhang var av Barnläkaren Lars H Gustavsson, det var när han talade om det nya föräldraskapet som han föreslog att vi skulle lotsa våra barn. Han liksom jag själv kände oro inför den senaste tidens tal om ”att sätta gränser.” Frågan han ställde sig var om det då inte var risk för att vi återgick till den gamla formen av barnuppfostran där barn skulle lyda de vuxna till i stort sett vilket pris som helst.
Nya ”Nanny” trender fick skamvrån att återuppstå och med hjälp av hot om straff skulle barn bli lydiga varelser som följer den vuxnes order tom. när ordern kommer från någon som tycker det är rätt och riktigt att ta en annans människas liv. Diskussionerna hörs dagligen inte minst om sk. olydiga barn och ungdomar. Givetvis önskar jag mig att våld och annat otyg inte fanns vare sig bland små eller stora men att tro att skamvrår, straff och liknande skulle hjälpa verkar i mina ögon gammalt och förlegat. Att de unga ska övas i att stå för vad de gjort och ta egna konsekvenser i rimliga proportioner är givetvis önskvärt och vi i vuxen världen ska hjälpa de unga att finna de bästa vägarna så att alla kan leva tillsammans.
Om man ska styra eller leda vill det idag till att den som leder vet vart den vill med sitt ledarskap, det hjälper inte att en ”blind” leder en annan utan nu behöver vi människor i ledande positioner som både vet vem de själv är och att det överensstämmer någorlunda om vem de vill vara. Om den som leder har brister i sina privata relationer, vare sig det gäller sina barn, sin partner, sina föräldrar eller andra närstående, kommer det att avspegla sig i ledarskapet, det vet vi helt säkert idag. Att dölja vem man egentligen är går inte i denna transparenta tid. Vi lever i dagen samhälle där, förr eller senare lögner grävs fram och korthus rasar. All den kraft som går åt att dölja hindrar också den goda ledaren att utföra sitt arbete på bästa sätt.
För flera år sedan föreläste jag på en större bank i Skåne. Cirka 25 personer var på plats och jag hälsades välkommen av Chefen själv. Det behövdes inte många sekunder för mig att inse att detta inte var någon älskad ledare, hela hans person utstrålade avståndstagande. Vi satt i ett, för ändamålet litet rum, och det stod en mindre buffé förberedd till minglet som skulle följa på mitt anförande. Med ett nästan hånfullt leende talade Chefen om att mitt föredrag skulle handla om, ”Arbete en källa till glädje” och att det var önskemål, som nu i Nya Demokrati-tider, kommit från en medarbetare. Han avslutade med sarkasm i rösten, att det skulle bli ett sant nöje att se vad arbete kunde vara mer än ett arbete? För att demonstrera sitt ”mod” ytterligare satte han sig längst fram med armarna korsade framför sitt bröst, benen långt ut så nära mig att vi nästan nuddade vid varandra.
Vad det var som berörde honom så starkt av det jag berättade vet jag inte riktigt men det var när jag talade om en liten pojke jag haft för många år sedan som jag såg att han reagerade. Först skruvade han på sig oroligt och flyttade armarna högre upp nästan som om han ville ”skydda” sitt hjärta. Ingen av de bakomvarande kunde se det jag såg och på något sätt fortsatte jag att föreläsa för hans hjärta, det gick av sig själv, jag funderade inte ens bara följde med flödet som flöt fram ur min mun och in i honom.
Det tog bara någon minut ytterligare innan jag såg hur det rullade stora tårar på hans kinder. Det verkade som att han kapitulerat på något sätt, han använde inte ens en näsduk för att dölja en eventuell ny förkylning, han bara satt där och snart lossnade greppet om armarna och då såg jag en mycket liten, förtvivlad gosse framför mig. Just då hjälpte varken hans övervikt eller imponerande längd, han krympte där framför mig på något märkligt sätt.
Jag avslutade föreläsningen med orden att, innanför skrynkliga och ibland hårda skal finns det helt underbara pärlor som vi kan finna om vi inte skräms av dess yta. Efter applåden reste sig Chefen upp, det var dags att avtacka och bjuda till buffé. Han stod med ryggen mot de som lyssnade och började tala med en helt annan röst än den han inlett med. – Ja, mina vänner, idag kommer ni att möta en helt annan ”Erik.” Så här tror jag ingen sett mig någonsin, knappast jag själv heller för den delen. Han vände sig om och stod som om han vore helt naken och rödgråten framför sina arbetskamrater. – Jag tror inte jag gråtit sen jag var liten pojke, men idag var det något som fick allt att brista. Jag tillhör väl de där med hårt och skrynkligt skal och nu kan ni se att det var inte den jag egentligen är. Alla satt knäpp tysta med förvåningens tydliga ansikten. Tystnaden, som kändes som en evighet, avbröts av i en kvinna som satt längst bak. Hon reste sig upp och sa med gråten i halsen. – Vet du Erik, nu ska jag göra något som jag aldrig trodde att jag skulle våga, och än mindre vilja göra. Hon gick fram till honom och gav honom en stor, varm och väldigt äkta kram. Alla började klappa i händerna och jag kan lova er att INGEN kommer någonsin att glömma den stunden.
Efter detta följde en uppsluppen, befriande och mycket glad mingelstund och jag tänkte när jag åkte därifrån, tänk att detta underbara har jag till och med väldigt bra betalt för. Egentligen borde jag betala för att få vara med om en så rik stund. Det är sådana stunder som gör att jag är övertygad om att det mesta är möjligt om man bara vill och har hjärtat öppet.
Tack för idag. Kramar Lou
