Jag har ett inre dilemma och jag kommer inte fram till svaret. För det finns inget svar, i alla fall inte på 4-5 år. År jag ovanligt sträng? Har jag mindre tålamod än andra? Är det manligt vs. kvinnligt eller handlar det om att jag är styv-, plast-, låtsats- eller vad-man-nu-vill-kalla-det-för-förälder? Jag tror det är en kombination av mycket men inte förrän dottern är i 4-5 års ålder har jag ett 100 procentigt svar.
Jag verkligen ogillar gnäll, dvs sådant gnäll som baseras på att man ska ha saker eller inte orkar göra saker. Det söker mig med barn som inte försöker utan bara ropar ”Mamma hjälp mig!” så fort allt inte står på silverfat. Min ryggrad kliar när ”jag hittar inte mina strumpor” skriks ut i tomma intet när jag mycket väl vet om att de ligger i lådan där vi tillsammans tittat de senaste året. Allt för att det är skönare när allt ligger färdigvikt i en prydlig hög så att man inte behöver engagera sig. Jag blir less på att säga samma sak fjorton gånger i rad utan att någon lyssnar.
Och givetvis är alla barn likadana, mer eller mindre och beroende på ålder. Givetvis är alla barn mammiga då och då. Givetvis tröttnar alla föräldrar på gnäll och ”ska ha” mentalitet. Men trots detta färskt i minnet så har jag så svårt för när bristen på kämparglöd visar sig. Jag vill att våra barn ska lära sig att kämpa och inte bara kalla på mamma så fort det blir motstånd, oavsett om det gäller läxan i skola, äta upp sin mat man inte älskar eller gå själv när man är ute och promenerar.
Jag vill att våra barn ska tycka om idrott. Inte för att jag vill trycka över mitt idrottsintresse utan för att lära sig agera i ett lag. Hade det funnits lag i blockflöjt hade det gått lika bra. Men just där du tvingas agera i grupp är viktigt för den sociala kompetensen. I fotboll kan du inte själv bestämma när just du ska ha bollen. I hockey kan du inte själv bestämma om du ska spela hela tiden eller ibland byta. I bandy får du inte ta upp bollen med händerna bara för att brorsan jagar samma boll. Idrott är fostrande och man lär sig att följa regler men framför allt lär man sig att man inte själv bestämmer över alla andra. Man måste anpassa sig och den egna viljan är sekundär. Du får inga passningar för att du lägger dig ner och grinar. Och just lärdomen av att skrik och gnäll inte lönar sig är något jag vill att våra barn ska lära sig.
Är jag för sträng? Har jag svårt att inse att de bara är barn? Ja, kanske, men oavsett så är det indirekt för deras egen skull som jag inte har vare sig förståelse för, eller ork, med gnäll som baseras på att man bara ska få sin vilja igenom. Frun går definitivt inte på knepen och låter inte barnen köra med henne under några omständigheter, även om killarna gör allt för att hon ska göra som de säger. De är genomskådade för länge sedan och vi är helt överens hur vi agerar så att den ena inte säger något som den andra sagt annorlunda. Sedan är det nog bara för mig att inse att mammor är av naturen mer förstående och har större empati vid gnäll, även om mammorna själva kanske ibland vill vara lite strängare. Det är tur i vår familj att det finns en av varje.
Nej, du verkar ju vara en jättebra bra pappa! Barn behöver stränghet i en viss mån. Här hemma är det jag som är den stränga, så sånt där är nog inte direkt knutet till kön.
M, tillhörighet och gemenskap är viktiga ledord i en uppväxt. Tror ofta det är tillsammans med sina lekkamrater de praktiserar det de lärt sig/hört hemma snarare än i själva hemmet. Där förstår man varför man behöver gränser, lära sig ta ansvar osv. Testa teater om de inte gillar sport! Jag har mycket att tacka teatern för.. öppet sinnelag, självkänsla. Ta ansvar för det jag gör, tycker och känner, och att lyssna på andra. Kan även tipsa om CISV (http://cisv.se/). Fantastisk organisation som har barnbyar över hela världen. Era kanske fortfarande är lite små, men när de är redo är det ett väldigt fint sätt att lära sig om livet genom. Var iväg första gångn som 13 åring. En av milstolparna i min uppväxt helt klart.
Tack för bra läsning
http://annaelvira.wordpress.com/
Du har så rätt Peter, barn måste kämpa lite och inte få allt serverat hela tiden annars blir det bara så mycket värre när de blir äldre och inser att det inte fungerar på det viset. Att vara med i ett lag av något slag är också ett perfekt sätt att lära sig att ta hänsyn och hjälpas åt för att vinna, ja precis som i ett hem.
Du verkar vara en underbar extrapappa åt killarna ingen tvekan om det (även om du säger att du har hört det för mycket) och du gör detta av kärlek till dem, du vill ge de något bra att ta med sig framöver, så tolkar jag det iallafall.
Ha en mysig lördagkväll tillsammans med din fina familj.
Kram till dig kloka Peter från Rosa
Nej, du är inte alls sträng. Du är fostrare, och fostrande. Hade fler föräldrar varit som du, så hade fler barn haft mer good manners. Jag tror dock att det till stor del handlar om att föräldrar idag inte riktigt har den orken, och tiden, att fostra sina barn på ”ditt” sätt. Jag försöker, tro mig, men jag misslyckas många gånger. Jag vet att vänner och släktingar ser mig som sträng, men det gör jag mitt bästa för att frånse. Mina barn säger alltid tack, varsågod, hälsar genom att ta i hand, städar sitt rum, lägger smutstvätt i tvättkorgen, osv. De fyllde nyss 9 och 7 år. Gnället har de lagt ner (om det inte verkligen är så att de faktiskt behöver hjälp, eller har ont någonstans), för de vet att jag inte ställer mig i givakt så fort de ropar. Vissa tycker säkert att mina barn är hårt hållna, men de är glada, lyckliga, och självsäkra killar.
Keep up the good work!
Tycker du verkar underbar med pojkarna….men vi vet ju inte allt.
Man får vara hård och bestämd men man måste också visa att man bryr sig och visa kärlek, lite både och.
Regler och rutiner är bra och att skaffa sig socialkompetens är A och O för att fungera idag så en lagidrott är ett bra sett eller något annat i grupp.
Tack för många kloka tankar och roliga inlägg
va rädd om dig…
Man måste sätta regler från det barnen är små o inte dom låta styra o ställa som dom vill. Eftersom jag var ensamstående mamma till två barn sedan dom föddes så har jag alltid lärt dom att man får rätta matsäck efter mun som är ett ordspråk ifrån skåne. När dom ville handla leksaker eller annat när vi var o handlade så talade jag om för dom att desse pengarna har vi till mat o kläder o till läkare o medicin om vi blir sjuka så idag kan vi inte handla onödiga saker. Tyvärr så får inte barn lära sig det idag utan föräldrarna handlar en massa för att dom skall få lugn o ro. Så bara stå på dig Peter att killarna skall klara saker själv innan de skricker på hjälp ifrån Hannah o dig för när dom blir stora så kör dom över er o bestämmer allt. Mina barn är tacksamma för jag visade dom hur man går tillväga men tyvärr så blev sonen en slösa eftersom han har en dyr sport o det är motorcross o dottern är en spara. Men jag är glad för mina barn o dom hälsar oxå o tar i hand fast de är stora o även hjälpsamma..
Du har ju en chans nu när Hannah är iväg o jobbar att nu är det du som bestämmer för mamma är inte hemma..Det skadar dom säkert inte…
Skickar med rättså blåsiga vindar ifrån skåne..
Tack för uppmuntrande ord men nej, jag gör i ärlighetens namn inte ett speciellt bra jobb för tillfället. Det är riktigt svårt att vara extra-förälder ibland och det är lika svårt att vara ”vanlig” förälder. Just för tillfället har jag extremt svårt med gnäll och kanske är det min irritation på allt gnäll som skapar gnäll? Dags att ta sig i kragen.
Förstår att det kan vara tufft! Jag är den som oftast satt gränser sedan barnen var små, idag lever barnensa pappa och jag ej ihop men är jättbra vänner.Minns att när jag gränsade ex angående att nu är det bra med godis, eller nu räcker det att springa runt hemma hos fd svärmor, så sa både pappan och dåvarande svärmorn att låt dem äta med godis, låt dem springa……jag höll på att gå under till slut! Nej fy för att inte kunna sätta gränser! Idag vet våra tonåringar vad som gäller när de är med mamma, men sedan kan de nog sväva ut i vissas sällskap och köra racet…..Viktigt att man som vuxna försöker ha samma gränssättningar, annars skapar det sådan irritation till slut i förhållandet med…..jag vet…tyvärr!
kram
Jag tycker att du verkar ha sunda varderingar om mycket och aven om barnuppfostran.
Jag har sjalv jobbat med barn och mitt talamod saknas ocksa i manga lagen.
Antingen kanner jag mig for strang eller for snall.
Det med sport kanns som ett bra satt att lara barn att forsta regler, mycket bra ide’.
Jag ar sjalv for ung for att bli foralder, i mitt tycke men jag kan tanka mig att det ar jatte svart att vara plastforalder.
Du gor ett bra jobb.
Jag har en fraga, hander det ibland att du ryter till mot killarna, dom ringer till pappa och att du sedan far en arg pappa pa dig eller ni kommer bra overens och dom tycker att du har ett bra uppfostringssatt?
Alla ar ju som sagt inte likadana och ser saker pa olika satt.
Men du ar grym! Ge inte upp nar det kanns bedrovligt. Killarna kommer att tacka dig en dag.
Barn behover diciplin.
HejPeter.Jag tycker också du verkar vara en kanonpappa.Alla har väl mer eller mindre tålamod med en massa gnäll.Det är det värsta som finns med gnälliga ungar.Jag tycker också barn ska få kämpa,inte bara ta allting för givet.Många barn idag behöver inte det.Detär inte helt enkelt att uppfostra barn.Men med facit i hand idag så tycker jag det gått riktigt bra.Går William och Mio på någon sportaktivitet?Ha det gott.Kram från ett kallt Skåne.
Hej igen Peter.Glömde att säga att ni gör såå mycket för och med barnen hela tiden.Det är minsann ingen självklarhet idag.
SofieS, tro mig, det händer ganska ofta att jag ryter till. Tror jag är som en ”vanlig” förälder och för min del hade det inte fungerat att bo med killarna hela tiden om jag inte fick lov att ryta ifrån när det behövs. Det har hänt att killarna ringt sina pappor när jag säger ifrån men eftersom vi pratar direkt med varandra så hjälper deras klagosång sällan. Känner att pojkarnas pappor inte har några problem med att jag säger ifrån, så länge det är befogat.
Marita, William gick på fotboll och bandy i höstas och förhoppningsvis börjar han igen till våren. Ska försöka få Mio att börja på judo till våren för han är en liten gummikille så jag tror det hade passat hans överskottsenergi.
Herregud Peter, vi har alla pms ibland o tålamodet tryter. Man tvivlar på sig själv o ifrågasätter om man gjort rätt. De kommer man göra hela livet. Så länge ungarna vet att man älskar dom.
Kram!
Det är så bra med föräldrar som sätter gränser! Barn måste ju lära sig att kämpa för saker, då uppskattas det ju sjukt mycket mer! Jag jobbade i en leksaksbutik tidigare o det var stor skillnad på de barn som t ex hade en peng att köpa något för. De funderade länge o noga innan de bestämde sig. Sen var de stolta att själva få betala. De fattade oxå att sakerna kostade pengar o olika mycket. Jämfört med de som tjatade o skrek o som tillslut fick något som föräldrarna först sagt nej till. De var fruktansvärt otacksamma…
Tror också på att sport är bra för barn! Du verkar ha väldigt sunda värderingar vad gäller uppfostran!
Kram