Veckans Lou – del II

Som utlovat, här kommer fortsättning från förra tisdagen. Jag var alltså helt otröstlig den dagen och hade ännu inte själv fattat varför, minnet låg och väntade i mitt undermedvetna och hade svårt att vänja sig i det starka solljuset. När vi är bländade ser vi varken framåt eller bakåt. Ögonen sluts av de reflexer vi fötts med, ibland VILL vi kanske helt enkelt inte vare sig se eller höra, är minnet alltför smärtsamt inträffar skyddet automatiskt, förträngning kallas det.

Inträngd i den djupa svarta grottan dit man kanske inte ens vågar kika in i. Det är nog så med det mesta och för de flesta, ju längre, djupare och svårare upplevelsen var, ju ”farligare” att minnas. Om detta förträngda plötsligt når ytan hänger nog inte medvetandet med. Ibland kanske det rent av bara kommer små fragment, svåra att tolka.

Men när något gammalt begravt rycks upp i en väldig fart, med rot och allt går det inte längre att stoppa. Mitt minne tillhörde inte värsta sortens men var ett väl gömt och till synes glömt minne som nu uppenbarade sig där på bryggan utan minsta förvarning och ”isen” smälte ögonblickligen och utlöste dessa våldsamma gråtattacker. När jag trots allt, så småningom lugnade mig och kom ifatt mig själv, föll bitarna på plats och bildad ett vackert glänsande ”halsband” av ord. Först så tysta och försiktiga att de knappast nådde ända fram men när jag tystade de analyserande funderingarna, HÖRDE jag.

HÖRDE, är det ord som ligger mest nära det som det inte finns något uttryck för i vårt begränsade språk. Jag HÖRDE, åter igen det svar jag fått för så väldigt länge sedan, då när jag i min ”barnabön” frågade änglarna OM jag skulle få träffa min Mamma när jag kom till himlen. Den plats min Farmor försäkrat mig om, dit alla snälla flickor kom som åt upp maten, neg vackert, inte petade i näsan eller målade naglarna eller…

Listan var lååång och jag ansträngde mig verkligen att leva efter alla regler och förmaningar för att kvalificera mig till detta Paradis. Jag ville ju så väldigt gärna vara där med min snälla vackra Mamma. Det var i den ”barnabönen” den dagen då jag var extra ledsen, då när jag ännu inte hade förstått hur människor som vill ha makt, använde sig av ”Gudsförbud” passande som styrmedel för att tvinga levande fria fåglar att snärjas och tämjas till lydnad.

Det var då, som så liten och så maktlös, som jag HÖRDE svaret, inte som ett ljud, inte som en röst men ändå så tydlig. Rösten var Mammas, jag kände igen den trots att den bara HÖRDES inuti. Det var hennes jag tvekade inte det minsta på det. Orden var tydliga och bara i en enda mening och också den enda gången jag hörde den. Hon hade säkert blivit en ängel, trodde jag.

Som ni, naturligtvis redan räknat ut, var orden, meningen jag hörde, så starkt och exakt de ord jag nu fick höra 40 år senare: ”En dag ska vi sjunga tillsammans igen.” Den gången när jag var en liten rädd flicka, vågade jag inte ens orda till någon enda levande själ om vad och hur jag hört. Jag behöll det i mitt hjärta och vågade knappast plocka fram orden ens för mig själv, på något sätt fick jag för mig att de kunde förbrukas. Där längst in i mitt hjärta gömdes, och nästan glömdes orden tills de kom där på bryggan, uttalade av en kvinna med ovanligt stort hjärta för barn och med en dialekt likt min Mammas. Att reaktionen blev så full av tårar beror kanske på att den sorg jag säkerligen känt när Mamma dog, var på den tiden tvungen att frysas till is. Tala om döden var otänkbart för de flesta och allra mest för barn. Frusen is som smälter blir till tårar tror jag. Den tron hjälper mig att inte, vare sig låta mig skrämmas av, eller försöka hindra andras gråt.

Att bara finnas där vid sidan om, i en äkta medkänsla, räcker för att den som behöver gråta. Gråta klart i sin takt. Att känna MED är som jag ser det både värmande och respekterande. Att gå in i ett medlidande är för mig däremot mera som att ”åka snålskjuts” på den andres lidande. Två som lider med andra ord. Då föredrar jag den mindre dramatiska känslan av att känna MED. Idag vet jag mer och litar till att jag får fortsätta min vandring i det här Jordelivet så länge jag ska. Vad som händer sen får visa sig. Under tiden sjunger jag ofta och gärna. Helst av allt sjunger jag tillsammans med barn. Kanske är det just detta allt handlade om. Att vi ALLA kan sjunga tillsammans, samma sång på en gång. Stora och små. Ju mer och fler tillsammans ju gladare vi blir.

Äntligen är våren i antågande.

Kramar Lou