SOL, sol, jätte sköna SOL! Så sjunger barnen och vi vuxna hänger med. Ja, vad kan man mer önska sig än en solig varm juli månad. Allt klagande i juni har nu bytts mot njutningsuttryck av alla de slag. Ett fåtal har vant sig vid sitt eviga klagande så deras röster bryter igenom då och då. ”Guuuuuud så himla varmt, man står knappt uuuut, se så torrt det är och det som är så himla tradigt att vattna och vattna.”
Det är då det är bra att stänga öronen, låta var och en låta som den vill och istället söka sig till platser och människor som man trivs bättre tillsammans med. Jag har haft en vecka av den mest paradisiska på länge. Hela förra veckans..morgontimmar startade med underbar yoga vid havet och efter den en och en halvtimmes gåva till kroppen, inmundigade jag och mina yogavänner en sagolik frukost på samma plats.
Att äta ute på klippavsatsen, i sanden eller vid bryggan med goda vänner, är något de flesta skulle kunna välja utan att bli utfattiga. Det finns så mycket att glädjas åt i dessa vackra blommiga dagar. Igår njöt jag och en av mina goda vänner av min trädgård. De vita rosorna slår ut i en väldig fart nu, den lilla dammens näckrosor gapar mot solens ljus och porlandet från springvattnet ljuder i kapp med en av årets många sommarpratare som blev ett ytterligare bevis på att aldrig ha förutfattade meningar om människor jag inte vare sig mött eller hört (som förra veckans krönika handlade om.)
Denna dag lyssnar vi till Micael Bindefeld som talar så härligt om allt, från sina älskade pelargonior, till sin käre Far och Morfar, hans Mamma fick inte något omnämnande alls, så här kan ju spekulationerna ta sats, om man nu vill det, men icke i min trädgård. Nej vi lyssnar då hellre till hans förklaring om hur det är att välja bort alkoholen trots att täta tillfällen erbjuds i den ”Event-värld” han lever i och HÄR känner jag igen mig. Det tog många år innan jag kunde tycka att ett glas vin var gott, starkare varor avstod jag helt ifrån, utom på midsommarafton då det lilla snapsglaset fylldes för det hörde liksom till sillen.
Bara en och inget annat, vem vill vara full i midsommartid? Inte jag i alla fall. Mina synpunkter om ”folks” drickande var då både högljudda och många. Numera ser jag med mer blida ögon och låter folk göra som de vill, blir de otrevliga går jag därifrån och ett och annat glas rött tycker jag tom är gott i dessa dagar. Men jag minns mycket väl alla de åren då jag fick förklara, både en och två gånger, varför jag avstod alkohol. ”Va tråkig du som alltid ska vara så märkvärdig, drick som alla andra för tusan, bla bla…” Inte för att jag blev sårad direkt men så himla onödigt det är att döma vare sig det ena eller det andra. Lev och låt leva!
Det var under dessa unga år (för mig är alla unga under 50) som jag arbetade i Landskronas ytterområde. På lunchen körde jag ner till centrum och hade då ofta Lasse i framsätet. Lasse hade valt alkoholen så länge att den sedermera valde honom, varje dag och helst hela tiden.
Första gången jag mötte honom stod han vid busshållplatsen och jag stannade till med bilen, öppnade förarsätets dörr och frågade om han ville åka med. Tveksamt gick han långsamt fram mot bilen och väl framme tog han ett snabbt skutt in på sätet. ”Oj sa jag det var en våldsam entré varför detta?” Han svarade då, att det ofta hänt att någon gett honom erbjudandet att åka med, men väl framme vid bilen hade de slängt igen dörren mitt framför näsan på honom och hånskrattande åkt i väg med en rivstart.
Hur är det möjligt att vara så himla elak mot en skadeskjuten medmänniska? Den som gör så måste må väldigt dåligt själv och kanske bara står ut med livet om någon annan mår ännu sämre.
Nåja så gjorde alltså inte jag och Lasse blev min vän i många år. Vi gillade varandra och jag slutade, efter en hel del tjat, att ta ansvar för hans drickande. Det gjorde däremot inte Lasse, han avskydde han att jag rökte, jag gjorde det på den tiden. Han frågade vid upprepade tillfällen om jag hade ett enda argument FÖR att röka och jag försökte till slut med att ”rökt kött håller sig längre.” Snabbt som tanken replikerade han, ”Jaha du, om det bara är det så ta och lägg kroppen i sprit så får du se vad som händer!? ” Han var aldrig svarslös och absolut inte det minsta dum mot någon (mer än möjligen mot sig själv.)
Lasse försvann en dag och hans parkbänksvänner sa att han flyttat, jag trodde ett tag att han kanske hade ”flyttat” till en annan snällare värld, men minst 10 år senare mötte jag honom på gatan. Smutsig och sjavig som vanligt, men med sitt bredaste leende gav han mig mitt livs största och vackraste komplimang. ”Men va f-n här har man varit i Stockholm i massor av år och så är DU den första man möter och ser strålande ut och lika vacker som vanligt. Va f-n har du legat i frysen!?”
Den ni, den uppmuntrande kommentaren lever jag på fortfarande på och kanske hans idé om frysen kan ersätta många av de kirurgiska ingrepp och diverse sprutor vi i vår tid använder för att likt Peter Pan, eller varför inte Pippi Långstrump, slippa bli ”stur,” rynkig och ful…
Tack och lov lär positiva tankar, bra kost, motion, Yoga och några sit-ups ge friskhet och skönhet både utanpå och inuti.
Njuuuuut varje dag!
Kramar Lou
