Jag har inget lokalsinne. Det är ofta glädjande då man kan känna gamla upplevelser av platser som som nya fast man har varit där flera gånger förut. Jag har tex varit i Nyköping ca 200 gånger, ändå blir jag lika förvånad varje gång över deras gågata och halvfina stadshus.
Alvar och jag var på födelsedagskals i skogen utanför Eskilstuna igår kväll. Regnigt och mysigt. Hittade dit med hjälp av GPS. Imponerande hur bra den hittar. Dock är mottagningen sådär så ibland kom direktionerna lite sent. Just när man passerat en avtagsväg så säger telefonen att jag borde svängt till vänster. Det är lika dåligt sätt att guida som när man frågar passageraren i bilen, som lovat att visa vägen, ”ska jag svänga här?” och svaret är ”kanske.”
Efter några charmiga u-svängar och lite darrigt valda småvägar var vi framme. Då jag inte kan omfamna den stora konsten att hitta rätt så var jag osäker trots att den blåa pluppen på kartan blinkade glatt vid vår destination. ”Pappa, du hittar överallt!” ropar Alvar och hoppar ur bilen in i ösregnet och springer in i huset där festen pågår. ”Är du säker på att vi är på rätt ställe” frågar jag min 5-årige son som inte hör frågan då han nästan är framme vid huset.
Visst är vi rätt och visst är jag stolt över att Alvar tror att jag hittar överallt. Alvar, för din skull och ihop med dig hittar jag vart du vill, även om det kanske blir lite halkigt på vägen. Fortsätt att vara säker då du känner att du hamnat rätt.
Nu ska vi till Skåne. Dit hittar jag. Säg till när vi är framme.
Bilarna är uppställda. Nu ska de snart köra på varandra. Det är också ett sätt att hitta rätt.
