Han är här. Vem, Bono?

Alla som bor på The Clarence Hotel (www.theclarence.ie) i Dublin hoppas på samma sak. Vi är alla där för att må gott och kanske kanske kanske se någon medlem från U2. Det är nämligen dom som äger bygget.

Jag ägnade mina dagar i Dublin till diverse U2-kopplade aktiviter bredvid att stå bakom min fru och hejja fram henne under olika hopptävlingar. Hittade bla den exklusiva boken ”The graphic design of U2″ och lite andra kompletterande produkter till min samling. Pratade med lokalinvånare och taxichaufförer om hur ofta de sett någon medlem göra vanliga saker. Fick en irländsk militär att köra mig till Bonos hus, med en omväg kring bassistens dito. Hästhoppning på Irland hör fortfarande ihop med armén. Därför skötte militärer skjutsandet. Det var exakt 1,6 mil från vårt hotell hem till Bonos. Jag joggade tillbaka, efter att ha sprungit upp och ner på hans gata, försökt se ut som jag bodde i kvarteret (därför hade jag joggingkläder) och gjorde olika typer av gymnastiska hopp för att träna spänst och när jag ändå var i luften passa på att slänga en blick över muren och kanske få se sångaren vattna blommorna.

Här bor Bono.

Jag gav upp kampen och letandet. Kände att letandet var nästan roligare än om jag faktiskt skulle se den korte lille rockstjärnan – min andlige ledare och idol. Hade heller ingenstans kvar att leta. Dessutom skulle Malin och jag checka in på U2s hotell för att fira att vi förlovade oss där för sju år sedan. Då visste Malin inte om att det var mitt favoritband som ägde hotellet, men det var hon informerad och bekväm med denna gång. Bara jag inte tjatade om U2 eller på annat sätt lätt dom styra stämningen. En god midag senare hamnade vi i hotellets åttakantiga Octagon Bar vid exakt samma bord som förra gången då jag ödmjukt och bestämt anhöll om min nuvarande frus hand. Vi höll oss till varandra och lät inte ens världens största rockband komma mellan, om de varit där. De spelar inte ens U2 i högtalarna. Ingenting i vare sig inredning eller kommunikation vittnar om vem som äger stället. Alla vet ändå.

I det dova ljuset skiner de starkaste känslorna.

Sista dagen i Dublin var ljuvlig. Den hade så mycket tid och så mycket plats för oss. Vi gick på stan, åt långlunch och han tom förbi IFI (Irish Film Institue) för att se den fina australiensiksa filmen ”Beautiful Kate” innan vi gick långsamt tillbaka till hotellet för att hämtas upp av en militär som skulle köra oss till flygplatsen.

Vi kom in i hotellets reception och jag gick in i ett föråd för att hämta våra väskor. Kånkandes med väskorna mötte jag Malin i lobbyn som sa att ”han är här”. Jag förstod inte vad hon menade ”Vem han, Bono?” tänkte jag tyst och sände signalen till min fru att jag inte förstod henne. Därför förtydligade hon genom att återupprepa sin korta, tydliga och ytterst lättbegripliga mening med det lilla tillägget att ”chauffören, den irländska militären väntar med bilen utanför”.

Jag han inte bli besviken för lyckan var så stark, om än kort. Missuppfattningen gjorde mig ännu gladare och den fina dagen blev ännu ljusare. Jag hade ju nästan träffat Bono eller annan medlem ur mitt favoritband sedan 20 år tillbaka. Min böner var så gott som hörda. Det kändes som om vi hade mötts. Jag fick tom en starkare känsla av att nästan träffa U2 på deras hemmaplan än jag fick när jag de facto träffade halva bandet på riktigt i Göteborg förra sommaren. Så stora är U2. Man behöver inte se dem för att känna dem.

Längtade hem till pojkarna. Dom hade haft det bra hos mormor och morfar. Som vanligt frågade jag dem vad de hade gjort under alla dagar vi varit borta. ”Inget speciellt” var svaret. ”Har ni haft det bra då?” fortsatte min frågestund. ”Jättebra, jag vill bo mer hos mormor och morfar” sa Alvar medan han kramade mig och fick mig förstå att jag varit saknad. Vi hade samma resa fast på olika platser. Inget speciellt hände, men det kändes väldigt bra.