Alvar har altid haft en nerv för det dramatiska. Han gillar när känslorna svänger och känns.
För några år sedan grät han i regnet för en liten svart snigel då jag sjöng ”lilla snigel akta dig annars …”. Då jag såg min sons sorg slutade jag såklart med min sång. En snörvlande Alvar hulkade fram uppmaningen om att återuppta varningentexten. ”Fortsätt sjunga för snigeln så den inte dör pappa, den måste akta sig” sa min son vackert och lite meningslöst.
Vi gick hem och har inte pratat om sniglar sedan dess. Förutom när Alvar såg en mördarsnigel i vårt sovrum. Malin blev rädd för det lilla slemmiga djuret och jag blev arg på Alvar som skrämde mamma.
Jag joggade och Alvar cyklade. Det hade just regnat och en snigel låg framför oss på väg över grusgången. Alvar sa melankoliskt konstaterande att ”det är synd om sniglar för de är sniglar”. Jag funderade på om jag höll med. Kunde inte bestämma åsikt så jag försökte få reda på vad som var orsaken till sniglars självömkan.
”Jag skulle inte vilja vara en snigel” löd förklaringen. Jag bestämde mig för att motfråga. ”Sniglar vet ju inte hur det är att vara du så dom kanske trivs med att vara sniglar” försökte jag överbevisa femåringen.
”Jag tycker synd om dom iallafall för de går sakta över vägar och man kan gå eller köra över dom” avslutade Alvar diskussionen och cyklade vidare.
Alvar din värld är din verklighet och väldigt stor. Jag gillar att tillhöra den.
Gillar också att jag ska börja filma igen och skapa andra verkligheter.
På måndag kan du få komma och se våra sex nya kortfilmer i serien ”Poesi För Fiskar”. Ta en titt på bifogat klipp.
