Dagen då Stockholm bjöd på 27 grader och en klarblå himmel spenderades i en bunker på utbildning. Kändes som att jag var tillbaka till skolan. Visserligen fikades det lika mycket som på ett statligt företag men ändå var vi relativt effektiva. Om inte annat kommer jag bli en fena på datorer om jag inte lyckas med konststycket att bli den första genom tiderna som underkänns.
Dagen kändes smått ångestladdad med tanke på att jag missade första skoldagen för barnen och imorgon missar jag första dagen på dagis. Känner mig som en riktig sopa men det är inte alltid lätt att få ihop privatliv med jobb. Troligen lär ingen av barnen bli yrkesmördare på grund av att jag inte var med men en viss ångest ligger där och pyr. Lilla dottern ska börja på dagis och jag tycker det känns som att adoptera bort henne. Hon känns för liten för dagis men när jag försöker förklara det för frun ger hon mig blicken som betyder ”sluta dalta” men samtidigt vet jag att hon känner likadant, fast det kommer hon aldrig att erkänna.
En börjar dagis och en börjar skolan. Och allt samtidigt som jag sitter vid min egna skolbänk.
Det är den eviga balansgången med att vara styvförälder. Är du för sträng mot styvbarn blir det fel men är du sträng mot ditt ”egna” barn är det ingen som reagerar. Lika ska det vara men ändå olika. Ska bli intressant att se hur jag kommer bli när hon blir äldre. Frun tror att jag kommer låta henne göra precis som hon vill och givetvis håller jag inte med. Älskar sådana meningsfulla diskussioner. Ungefär som att diskutera varför jag slänger mina kalsonger på badrumsgolvet år 2015. Rimligtvis borde det problemet diskuteras just 2015 och med lite tur så kanske det inte ens är ett problem 2015. Är det någon som känner igen diskussionen?
Har i ärlighetens namn svårt att förstå varför det skulle vara gulligare om dottern slänger mat på golvet än om någon av killarna gjorde det. Jag tycker det är lika förbannat irriterande. Samma sak med skrikande. Ser inte någon charm när dottern skriker rakt ut, helt utan anledning. Eller när hon skriker ”gubbjävel” i tonåren för att hennes 7 år äldre pojkvän med moppefjun kastats ut genom dörren utan att öppna den. Det är väl inte alls charmigt?
Jag tror du är en jättebra pappa oavsett om det är till pojkarna eller till Liv. Ge dig själv lite credit!
Från det man läser och ser så tycker jag du och Hannah ska vara stolta föräldrar 
Här är vi i samma situation som ni
Mellankillen har nyss börjat i ettan och vår minsta tjej ska snart skolas in på dagis. Separationsångesten i början är värst men sen ser man ju hur roligt de tycker att det är och då känns det bättre!
Vet du att jag tycker att du verkar vara en jättebra styvpappa! Alla barn mår väl bra av gränser och i ert hem så är det du och Hannah som sätter dem. Inte konstigare än så.
Ha en bra dag!
Hej!
Känner igen din ”ångest” angående att Liv ska börja på dagis. Det känns lite i magen när man lämnar på dagis i början, men du ska se att Liv kommer ha så roligt med alla barnen att du kommer över det fort
ha en bra dag!
Ja gårdagen va hemsk, både att man skulle sitta inomhus när det ÄNTLIGEN var sol. Å att man missa barnens första dag på skola å dagis. Jag brukar alltid va med annars, men har man nytt jobb är det alltid svårare å vara borta:( När jag var på anställningsintervju var de väldigt noga med på påpeka: ” ni delar väl lika på vab-dagarna?” Nu är gubben arbetslös så då blir det såklart han som tar allt, men lite avis är jag… Apropå meningslösa diskutioner så javisst känner vi igen oss. jag är en mästare på å klaga på sånt som ”kommer att ske”, å johan suckar å stönar, det är väl det som kallas ”kvinnligt å manligt” ”venus å mars” osv:)
Åh gud jag var precis inne på Hannahs blogg och såg bilden på er från bröllopet.
Peter det var det roligaste jag sett på länge!!! hi hi
jag håller med! och jag förstår att Hannah kan skratta högt bara hon tänker på Peter i de kläderna
Hej Peter!
Jag och min man lever precis som du och Hannah; jag har 2 större barn sedan tidigare och vi har en liten 1,5 åring gemensamt.
Kan tycka han är hård mot de stora barnen och säger att så kommer du inte vara mot den lille sen medan han säger att det kommer han visste…
Inskolningsvecka nummer två på dagis pågår och den lille gråter när hans pappa lämnar honom (min man sköter inskolningen) och det gör ont i hjärtat att behöva lämna den lille gråtande. Men det blir bättre det vet jag av erfarenhet och dagispersonalen är underbar.
Ha det bra!