Åter samlad trupp.

Killarna är tillbaka efter en helg hemifrån. Äldsta versionen gick direkt till en kompis och därefter vidare till fotbollsträningen utan att passera gå. Den yngre versionen kom däremot hem. Dottern och han hade ett kärt återseende bestående av pussar, kramar och försök till bett.

Då äldre brorsan var iväg och spelade fotboll ville den yngre visa vad han tränat på i helgen. Givetvis var arenan vardagsrummet trots att han uppmanats, snudd på hotats, att inte spela där. Allt från gardiner till möbler börjar se ut som en fotboll med vita respektive svarta fläckar i bollens mönster.

Alternativ ett var att än en gång ta diskussionen men eftersom det var hans första halvtimme i huset kändes det som en tråkig start. Det blev att packa in honom i bilen och dra ner till fotbollsplanen där brorsan tränade bredvid. ”Jag vill spela på de stora målen” var kravet trots att det var 45 knattar som hade träning. Försökte förklara att det troligen skulle bli svårt att be 45 barn, plus 5 tränare, att vänta vid sidan medan vi sköt straffar. Besviken, men fortfarande oförstående för övrigas ovilja, hittade vi ett mål lite avsides som godkändes.

Väl hemma var klockan mycket och maten väntade på bordet. Sedan väntade sängen. Tänk att det kommer som en negativ överraskning varje kväll. Jag hade hoppats på lite större kreativitet efter 7 respektive 9 år men det är fortfarande ett dramatiskt ”Varför?!?!” som är standardsvaret på frasen ”nu är det dags att lägga sig”. Vad kan man jämföra det med? Det är som att gå ut till bilen på morgonen och se vår minibuss och brista ut i gråt att det inte är en Porsche som står där. Och inte bara en gång, utan att jag skulle bli lika besviken varje dag, år efter år.

Kvällens bästa citat:

Jag: Vill du ha ett syskon till?

Mio: Neeeeeeeeej! Jag ojkaj inte ta hand om flej bajn!

(PS: frågan uppkom efter att sett en bebis på tv och inte pga egna planer.)