Födelsedag mot sitt slut.

I passet fyllde frun mer än hennes lycka inför födelsedagen visade. Hon blir som ett litet barn och utan tårta, frukost på sängen och paket så skulle sorgen vara total. Inte över presenterna, för det hade räckt med att slå in en telefonkatalog i presentpapper, det viktigaste är nämligen att få prassla med presentpapper och att någon sjunger ”Jag må hon leva” minst två gånger. Lite som dottern fast i större format.

Jag smög upp tidigt imorse och fick ett ryck att göra en kantarelltoast. Gjorde det förra året och nu är det någon udda tradition som jag själv skapat. Ingredienserna i en kantarelltoast är många och avancerade; kantarell och toast. Trots detta lyckades jag misslyckas. Det blev sega små svampjävlar (de fick heta så imorse) men frun spelade med och lät som en Marabou-reklam. Tack för skådespelarinsatsen men jag inser vilken otrolig råsopa jag är i köket. Nåja, det var tanken som räknades. Åtminstone var det argumentet jag använde för mig själv när jag övervägde att lägga kinden mot spisplattan som straff för min uselhet.

Sedan blev det jobb. Visste att frun vankade runt hemma som en uttråkad vålnad i väntan på att få fira mer födelsedag så koncentrationen var inte på topp. Väl hemma stod hon vid dörren som en valp som behövde kissa med viftande svans. Efter det tog det 15 sekunder och sedan satt vi i bilen på väg mot stan. Hon borde fylla år oftare för tydligen finns de genetiska förutsättningarna där för att göra sig klar snabbt. Det blev japanskt med lis och någon stampad jordekorre som skulle föreställa entrecote. Gott var det i alla fall men tack vare barnen, som lekte Usain Bolt genom restaurangen, lyckades den ”lugna” födelsedagsmiddagen förtäras på exakt 16 minuter. Nästa gång ska frun få njuta i lugn och ro och känna smaken av jordekorren.