Här kommer fortsättning från förra veckans tankar om ”att få vara med och leka.” Morgon därpå vaknar den lilla 5-åriga flickan vars Mamma sagt att ”hos oss får alla komma in och leka” och undrar lite drömmande, ”Mamma hur många är alla?” Hon syftade på gårdagen samtal om kamraterna och mamma svarar att ALLA är ALLA även om det är många. Hon ser att flickan njuter av svaret. ”Jaha” säger hon, ”så när jag har en kompis här och det kommer fler sen och fler igen så går det bra va?” ”Ja, just det” säger Mamman och inser att hur vi svarar an på barnens sociala liv redan håller på att grundläggas i hennes lilla dotter.
Tänk så ofta vi hör hur våra vuxna utryck, i diverse sammanhang, återkommer som brev på posten. Min väninna berättade just i telefonen om en 6-årig ”lilla E” som sagt till sin pappa vid frukostbordet, ”Pappa jag har en glad nyhet och en tråkig. Frukosten var god, men jag orkar inte mer!”
Under många år samlade jag barns kommentarer i en liten bok och den har jag haft så stor glädje av, inte minst som underlag när jag skrev boken ”Att tända stjärnögon” vad barn lärt mig. Jag hör ofta föräldrar och pedagoger prata om att man borde skriva upp men tyvärr stannar detta som så mycket annat vid en tanke. Synd! Nog om det just nu.
Denna vecka skulle jag så gärna vilja rekommendera en bok jag just läst. En gripande sann berättelse skriven på ett helt underbart språk och med ett hjärta så stort att jag trodde att det bara fanns i sagorna. Boken handlar om en familj där den lilla dottern plötsligt dör och med allt det som följde efter den fasansfulla händelsen. ”Bara ett andetag bort. Boken om mitt osynliga barn” av Sanna Nova Emilia (Recito förlag). Jag försäkrar er som läser att den öppnar era hjärtan redan i första kapitlet.
Att förlora någon man har kär är naturligtvis hemskt för oss alla men att förlora ett barn är värre än något annat, det tror jag alla är överens om. När hjärtat får ett stort hål och när alla tankar är omöjliga att sortera träder vanligtvis förträngningen in och hindrar den sorg och smärta som är nödvändig för att gå vidare.
Det sker så många förändringar omkring mig just nu och när jag talar med mina vänner om detta håller det flesta med. Det verkar vara en extra turbulent tid där de gamla ”sanningarna” inte längre håller. Gamla strukturer gäller inte på samma sätt som tidigare och ingen kan påstå annat än för att ny ordning ska få en möjlighet att utvecklas måste det ofta föregås av kaos på ett eller annat sätt.
Egentligen var det mycket enklare förr, då när man stannade kvar på sin arbetsplats för ”brödfödan” och samma tankar gällde de ohållbara äktenskapen, de som varade tills ”döden skiljer oss åt” även om man slutat ”leva” för många år sedan. Men vem har påstått att det som är det enkla är det bästa?
I kölvattnet frodades osanningar, otrohet och bedrägeri av olika slag och allt detta döljande var på något märkligt sätt ”comme il faut´- ok-man-är-väl-inte-mer-än-människa” och en massa annat dåligt försvar för att slippa säga som det var och våga ta de konsekvenser som följer med av att stå för vem man är och leva så som gör livet till den fina upplevelse det förhoppningsvis var menat att det skulle vara.
När jag hör människor tala om befrielsen de känt när de t.ex. slutat det arbete som kvävde dem eller som en av mina väninnor utryckte det, ”när jag äntligen skiljde mig,” hör jag att det var det bästa de gjort även om de varken lyckats skaffa nytt jobb eller ny partner. Kanske är de så, att denna transparenta tid vi lever i nu, gör det omöjligt att längre leva på att ljuga för sitt eget hjärta.
Ja, vad vet jag? Jag bara funderar högt och fortsätter säkert med det även nästa vecka. Tills dess njut av den friska luften och den strålande solen…
Kram Lou
