Ikväll slog blixten ner. Det händer tack och lov inte så ofta men ikväll var ett sådant tillfälle. Jag har en fru som vänder ut och in på sig själv för att alla i hennes omgivning ska ha det bra. Det är inte många minuter hon tillägnar sig själv. Så när det är kaxig attityd och försök till att vara tuff från somliga yngre personer så blir det moln över Sigtuna. Idag var det snudd på att SMHI utfärdade stormvarning eftersom det påpekats ett antal gånger den sista veckan att man bör tänka igenom sin attityd. Barn ska visa respekt mot sin mamma, givetvis mot alla i sin omgivning, men eftersom jag vet hur de senaste åren sett ut så accepterar jag inte när det blir dålig attityd mot just mamma.
Det här är en evig diskussion i familjer med styvföräldrar. Var går gränsen? Får man säga till någon annans barn? Vad ska papporna/mammorna säga om att en styvförälder läxar upp deras barn? Gissar att alla som lever i en sådan familjerelation, eller känner någon som gör det, känner igen dilemmat.
Jag kan vara hård, ibland för hård, men jag är det för att barnen ska förstå att man inte kan bete sig hur som helst. Förstå att det finns en anledning varför man måste göra läxan eller resa sig för äldre personer på bussen. När det kommer till kaxig attityd mot, i detta fallet mamma, är jag inte speciellt förstående. Det finns givetvis tillfällen när det handlar om något som barnen tänkt och funderat på, något som ligger där och gnager, som gör att ett barn inte kan visa sina känslor på ett annat sätt än att vara arg och då kan man givetvis inte bli arg. Ikväll var det inte frågan om något som gnagde utan enbart dålig attityd, en liten förpubertet vilket jag inte tror är speciellt ovanligt i deras ålder.
Då dessa diskussioner redan tvingats genomföras ett flertal gånger den senaste tiden blev dagens kaxeri droppen. Jag är kanske hård men sätter du inte tydliga regler vad som gäller i sådana lägen tror jag att det är lätt att det fortsätter. Jag är inte deras pappa men de lever med mig som om jag vore det. Jag gör samma saker pappor gör och de bor i vårt hus. Jag bor inte i deras och de bor inte i mitt, det är vårt hus. I vårt hus gäller våra regler, oavsett vilken genpool reglerna kommer från. Jag kan inte svansa runt utan att säga ifrån. Om vi ska leva som en familj kan inte jag backa så fort det blir stökigt. Dessutom har vi suttit ner alla fem (den femte var med men fattade inte så mycket) och tillsammans bestämt reglerna. Så vi vet alla vad som gäller, vuxen som barn.
När det blir kvällar som denna som inträffar innan en pappahelg brukar jag sms:a eller ringa och berätta om läget. Jag har själv varit skilsmässobarn och jag vet hur lätt det är att vända något dumt man gjort till hur synd det är om mig. Jag har turen med pappor som förstår. Nu för tiden är det inga problem för de förstår att om jag blixtrar till så finns det en anledning bakom det. I alla fall har det inte sagt något annat. Skulle de inte haft förståelse hade det varit jobbigt men jag hade tagit fighten vilken dag som helst. I vårt hus gäller våra regler, i pappas hus gäller pappas regler. Tack och lov är dessa regler oftast likadana. Vad tycker du? Var går gränsen vad man får och inte får?
ja håller me dig peter. klart att man måste få säga ifrån som styvföräldrer. spelar ingen roll om man e hård ell inte…
regler e till för att sägas å upprepras.
så ja tycker att de inte finns en gräns nja de beror på hur hårt man går fram. en styvföräldrer kan utdela ett straff.. ( spelförbud, data, tv)
man lever i en familj då ska alla säga va man tycker å tänker. men barnen ska ha respekt mot vuxna mot alla egentligen..
tycker du gör rätt som medelar deras pappor om nått som inte stämmer som ni inte har kommit överens om…
ha en fin kväll
ill börja med att säga att jag älskar din blogg!!!! Garvar läppen av mig.
Här hemma hos oss (inga skilda eller så) så uppför man sig också.
Ni är ju överens med pojkarnas pappor också om vad som gäller så jag tycker absolut att du får ryta ifrån. DU e ju deras pappa också!!
Det e ju kanon att få ha många förebilder som man kan lita på och som ställer upp och som vägleder en här i livet.
Hälsa din snygga fru.
Naturligtvis ska du vara en lika viktig del i familjen som vem annan som helst. Jag tycker att det visar på en mognad i en relation och betyder att du visar att er familj är där för att stanna. Ni är en familj, oavsett – i en familj respekterar man varandra och de regler som man har satt upp. Som vuxen har du ett uppdrag och det är att ge förutsättningar för barnen att utvecklas till ansvartagande vuxna. Då behövs regler.
JAg drar det t.o.m så långt att jag tycker att vi vuxna, till en gräns, ska ”säga till” varandras barn om dom beter sig illa. Går jag förbi ett gäng som klottrar så säger jag till… uppträder någon oschysst så säger jag till… och det till barn jag inte känner….
visst ska du säga ifrån till pojkarna! ni är ju en FAMILJ o du är deras BONUSpappa!!
barn ska respektera sina föräldrar o medmänniskor. själv tillhör jag den procent av befolkningen som ej kan få egna barn, men genom åren har jag ofta ”lånat” vänners barn…. har kännt mig streng o elak ibland….har varit konsekvent, har dom misskött sig, visat kaxig attityd mm så blir det tex ingen tv,glass mm….åren har gått o vi har skrattat o pratat om detta o idag är barnen/ungdomarna TACKSAMMA för att jag stod på mig o verkligen menade vad jag sa…. chockad blir man, men något rätt har man väl gjort.
förstår att det är skillnad att leva tillsammans med egna/andras barn o att bara ”låna” dom.
när ni haft era familjemöten o kommit överens om reglerna….har ni skrivit upp dom på papper o låtit pojkarna ”skriva under”?
då kan man visa dom vad dom egentligen lovat.
lycka till! kram o god natt.
Hej Peter
Jag och min sambo är också bonus-mamma/pappa och självklart så är det samma regler/uppförande osv för alla barnen oavsett om det är mina eller sambons. Annars skulle det aldrig funka. Tänk om mina barn inte får fisa vid matbordet men så kan jag inte säga till mina bonusbarn om dom gör det….hur skulle det se ut. Barnen skulle ju inte veta hur dom skall bete sig eller inte till slut. Vi är ju en familj tillsammans och vill att det skall fungera oavsett bonus barn.
//U
Peter – du är en fantastisk människa och person. Du gör helt rätt. Man är en familj och reglerna gäller alla, stor som liten. du gör helt rätt. Hur ska de(barnen) annars lära rätt och fel, vad man får/bör respektive inte får/bör göra!? Fortsätt med ditt engangemang och du får igen det 1000-falt när de blir äldre. Tack för en underbar blogg.
Detta är svårt, jag vet! Har 2 barn sedan förr och ett gemensamt barn med min man och, precis som Hannah, tar jag gärna fajterna själv med de ”stora barnen”. Känner att det är bättre de är arga på mig än på min man…fast det är ju bara så jag känner inte barnen tror jag.
Min man säger till dom, precis som du gör, och han får höra lika mkt som mig att han är sur osv. Men han är en stor del av deras liv sedan många år tillbaka och i många fall vänder de sig till honom istället för deras ”riktiga” pappa. Så stå på dig, du gör helt rätt även om det känns tufft ibland.
Vet precis hur du känner då vi också lever i en familj med bonusbarn. Men man måste ha klara regler för alla de barn som lever i familjen. MAn har rätt att bli jätte arg. Jag tror till och med att det är bra och livsviktigt. Alla undersökningar visar ju på att det är jätte viktigt att man bryr sig. Även om man i stundens hetta vare sig känner sig älskad av sig själv eller sin omgivning så är barnen i ert hushåll lyckliga som har en bonusförälder som bryr sig så till den milda grad om både mor och barn. Just nu e denna stund kanske du inte är superpoppis hos pojkarna. Men det du gör är att älska dem till starka, fina unga män som lär sig att respektera sig själva sin mor och kommande flickvänner och för all del människor över lag. Tänk om alla barn fick växa upp så. Då skulle världen se bra mycket bättre ut för många, många fler ungar. Låt oss slåss för rätten att älska våra bonusbarn med allt vad det innebär.
Som sagt, era regler i ert hus och andra regler i andras hus!