Hur ska man klara av att leda andra människor i arbetslivet om man inte ens klarar av de privata och nära relationerna. Detta skiljde man på tidigare, det fanns tydligen någon slags osynlig strömbrytare på oss som kunde sättas på och stängas av. Arbetet var en sak, privatlivet något annat. Nu är vi dess bättre komna så långt i den mänskliga utvecklingen att vi förstår att sambandet mellan det privata och arbetslivet är avgörande för möjligheten att lotsa andra medmänniskor. Jag tycker om ordet LOTSA, vara för andra som lotsbåtarna är för sina de båtar de gör farbara. Gå före och bana väg genom hinder och svårigheter så att de som kommer efter kan klara av sin arbetsuppgift. 

Första gången jag hörde ordet lotsa i detta sammanhang var av Barnläkaren Lars H Gustavsson, det var när han talade om det nya föräldraskapet som han föreslog att vi skulle lotsa våra barn. Han liksom jag själv kände oro inför den senaste tidens tal om “att sätta gränser.” Frågan han ställde sig var om det då inte var risk för att vi återgick till den gamla formen av barnuppfostran där barn skulle lyda de vuxna till i stort sett vilket pris som helst.

Nya “Nanny” trender fick skamvrån att återuppstå och med hjälp av hot om straff skulle barn bli lydiga varelser som följer den vuxnes order tom. när ordern kommer från någon som tycker det är rätt och riktigt att ta en annans människas liv. Diskussionerna hörs dagligen inte minst om sk. olydiga barn och ungdomar. Givetvis önskar jag mig att våld och annat otyg inte fanns vare sig bland små eller stora men att tro att skamvrår, straff och liknande skulle hjälpa verkar i mina ögon gammalt och förlegat. Att de unga ska övas i att stå för vad de gjort och ta egna konsekvenser i rimliga proportioner är givetvis önskvärt och vi i vuxen världen ska hjälpa de unga att finna de bästa vägarna så att alla kan leva tillsammans.

Om man ska styra eller leda vill det idag till att den som leder vet vart den vill med sitt ledarskap, det hjälper inte att en “blind” leder en annan utan nu behöver vi människor i ledande positioner som både vet vem de själv är och att det överensstämmer någorlunda om vem de vill vara. Om den som leder har brister i sina privata relationer, vare sig det gäller sina barn, sin partner, sina föräldrar eller andra närstående, kommer det att avspegla sig i ledarskapet, det vet vi helt säkert idag. Att dölja vem man egentligen är går inte i denna transparenta tid. Vi lever i dagen samhälle där, förr eller senare lögner grävs fram och korthus rasar. All den kraft som går åt att dölja hindrar också den goda ledaren att utföra sitt arbete på bästa sätt.

För flera år sedan föreläste jag på en större bank i Skåne. Cirka 25 personer var på plats och jag hälsades välkommen av Chefen själv. Det behövdes inte många sekunder för mig att inse att detta inte var någon älskad ledare, hela hans person utstrålade avståndstagande. Vi satt i ett, för ändamålet litet rum, och det stod en mindre buffé förberedd till minglet som skulle följa på mitt anförande. Med ett nästan hånfullt leende talade Chefen om att mitt föredrag skulle handla om, “Arbete en källa till glädje” och att det var önskemål, som nu i Nya Demokrati-tider, kommit från en medarbetare. Han avslutade med sarkasm i rösten, att det skulle bli ett sant nöje att se vad arbete kunde vara mer än ett arbete? För att demonstrera sitt “mod” ytterligare satte han sig längst fram med armarna korsade framför sitt bröst, benen långt ut så nära mig att vi nästan nuddade vid varandra.

Vad det var som berörde honom så starkt av det jag berättade vet jag inte riktigt men det var när jag talade om en liten pojke jag haft för många år sedan som jag såg att han reagerade. Först skruvade han på sig oroligt och flyttade armarna högre upp nästan som om han ville ”skydda” sitt hjärta. Ingen av de bakomvarande kunde se det jag såg och på något sätt fortsatte jag att föreläsa för hans hjärta, det gick av sig själv, jag funderade inte ens bara följde med flödet som flöt fram ur min mun och in i honom. 

Det tog bara någon minut ytterligare innan jag såg hur det rullade stora tårar på hans kinder. Det verkade som att han kapitulerat på något sätt, han använde inte ens en näsduk för att dölja en eventuell ny förkylning, han bara satt där och snart lossnade greppet om armarna och då såg jag en mycket liten, förtvivlad gosse framför mig. Just då hjälpte varken hans övervikt eller imponerande längd, han krympte där framför mig på något märkligt sätt.

Jag avslutade föreläsningen med orden att, innanför skrynkliga och ibland hårda skal finns det helt underbara pärlor som vi kan finna om vi inte skräms av dess yta. Efter applåden reste sig Chefen upp, det var dags att avtacka och bjuda till buffé. Han stod med ryggen mot de som lyssnade och började tala med en helt annan röst än den han inlett med. – Ja, mina vänner, idag kommer ni att möta en helt annan “Erik.” Så här tror jag ingen sett mig någonsin, knappast jag själv heller för den delen. Han vände sig om och stod som om han vore helt naken och rödgråten framför sina arbetskamrater. - Jag tror inte jag gråtit sen jag var liten pojke, men idag var det något som fick allt att brista. Jag tillhör väl de där med hårt och skrynkligt skal och nu kan ni se att det var inte den jag egentligen är. Alla satt knäpp tysta med förvåningens tydliga ansikten. Tystnaden, som kändes som en evighet, avbröts av i en kvinna som satt längst bak. Hon reste sig upp och sa med gråten i halsen. - Vet du Erik, nu ska jag göra något som jag aldrig trodde att jag skulle våga, och än mindre vilja göra. Hon gick fram till honom och gav honom en stor, varm och väldigt äkta kram. Alla började klappa i händerna och jag kan lova er att INGEN kommer någonsin att glömma den stunden.

Efter detta följde en uppsluppen, befriande och mycket glad mingelstund och jag tänkte när jag åkte därifrån, tänk att detta underbara har jag till och med väldigt bra betalt för. Egentligen borde jag betala för att få vara med om en så rik stund. Det är sådana stunder som gör att jag är övertygad om att det mesta är möjligt om man bara vill och har hjärtat öppet.

Tack för idag. Kramar Lou

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Lou Rossling

Jag kan inte släppa tanken på hur fantastiska möjligheter vi har att skapa om världen OM vi väljer att göra det. Visst finns det tillfällen för oss alla då ryggmärgen reagerar mer än den nyare delen av hjärnan men nu gäller det inte undantagen utan snarare det vi gör, upprepar och framför allt VÄLJER dagligen och stundligen. Samma situation kan ses med sååååå olika ögon och ändå är det samma sak som “de facto” sker.

Ta tex. när min äldsta dotter kom hem en kväll, hon bor på 6.e  våningen dvs. högst upp i sitt hus, utan vind, man skulle kunna kalla platsen utan för hennes dörr för ändstationen i huset. Det var just där hon såg en man som låg och sov. Hans kläder och av stanken att döma var det inte svårt att se att här sov en sk. uteliggare, inomhus kanske man kan säga. De flesta jag känner skulle nog reagera med bland oro och irritation, milt uttryckt. Några skulle omedelbart ringa Polisen, någon annan skulle be grannen om hjälp eller ringt någon kompis på stubinen. Flera skulle helt enkelt rusat därifrån och på fullt allvar börjat fundera på att flytta.

Inget av dessa alternativ valde min dotter Lotta. Istället klev hon försiktigt över mannen, utan att väcka honom, öppnade en liten springa i dörren som hon ålade sig igenom (turligt nog är hon smal och nätt i figuren). Visst, hon låste dörren omsorgsfullt och där kunde det varit slutet på den händelsen men inte med Lotta. När hon krupit ner i sin sköna, mjuka säng kunde hon inte låta bli att fundera över hur det skulle kännas att ligga i en stentrappa utanför en helt främmande dörr. Och som den stolta Mamma jag känner mig, kan jag berätta att hon tog sin största mjukaste kudde gick ut till mannen och lyfte försiktigt hans huvud och la det på den sköna kudden. “Det var det minsta jag kunde göra för honom i det läget” sa hon när hon berättade om intermezzot.

Morgonen därpå hade han lämnat sin sovplats och kudden låg fint vid sidan om dörren. Att lyckats utveckla förmågan till inlevelse, “det kunde varit jag” är som jag ser det nödvändigt för oss alla i dessa tider då vi inte har en aning om hur vare sig vår ekonomi, vårt arbete eller ens om jorden orkar med oss i framtiden. Att dagligen ställa sig frågan “skulle jag vilja vara min egen granne, partner, förälder, chef…osv osv,” är en utmärkt fundering att starta sin dag med.

Ibland blir man mörkrädd av alla förfärliga tilltag, vi läser dagligen om dem och tyvärr får vi sällan läsa om alla de som verkligen lever efter mottot, behandla andra …. osv. När helvetet syns extra tydligt förstår jag varför det ofta används i kyrkorna som någon slags konsekvens av hur vi har nyttjat den tid vi fick här på vår vackra jord. Det jag däremot INTE tror på är att det skulle vara något som inte sker förrän efter döden. Det sker här, dagligen och det tog tid för mig att inse att den som gör en annan människa (eller ett djur) illa på något sätt, mår väldigt dåligt själv. Ingen människa med en frisk och sund själv bild, självkänsla, vad ni nu föredrar att kalla det, skulle ens komma på tanken att vilja göra någon annan illa. I hastigt mod kanske, med droger i kroppen, jo visst men INTE om han eller hon var tillfreds med livet.

En människa som mår bra och vet vem han eller hon är har inget behov av att vare sig skada eller att göra sin medmänniska mindre. Att trycka till eller ner någon vittnar bara om att den människa, som utför en sådan handling, känner sig så liten och oduglig att hon eller han inte står ut med de andra, som verkar klara, kunna, veta, ser ut att må så “helvetes” bra. Ända sättet att växa då, blir att få någon annan att krympa och på så sätt har illusionen om den egna spegelbilden lurats om och om igen. Vuxen mobbningen på arbetsplatser är större än vi tror och kommer att fortgå så länge det finns de som inte klarar av att hävda sig på annat sätt. De, som många andra, behöver hjälp att bli fri från sin smärtsamma syn på sig själv i förhållande till omgivningen.

Vad kan man då göra? Ja, inte hjälper det med att låta dessa människor känna sig ännu mindre, det är ett som är säkert. Frågan är snarare HUR? Hur kan vi höja varandra, även de, som inte för allt i världen, skulle erkänna sin litenhet på jorden. Ja, hade jag svaret skulle jag vara jätte glad, förmodligen skulle det kvalificera mig till Fredspriset men tyvärr jag har inte alla svaren, bara ett enda egentligen. Tänk att det var du, DU som inte hade mer i bagaget än ilska och besvikelse, vad skulle DU göra då och vad skulle DU önskat att medmänniskorna gjorde för dig.

Tänk detta med hjärtat och du ska se att du utvecklas till en människa som allt oftare hjälper istället för stjälper, blir en som sköter istället för skjuter som jag skrivit om då och då i min krönika. Det är bara den vägen som är framkomlig i mina ögon och efter år av praktik i ovan nämnda metod kan jag bara säga, det fungerar kanske inte alltid men väldigt, väldigt ofta.

Tack för ännu en möjlighet att dela tankar om hur vi alla kan dra vårt strå till den stack vi alla lever av gemensamt. Sommaren envisas med att hänga sig kvar! Härligt.

Med varma hälsningar Lou

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Lou Rossling

MÅÅÅÅÅÅL! Ingen kan missa glädjetjuten, hela gatan hör hur de små jublar när bollen rullar in i målet. Flera av dessa små flickor och pojkar som yrar runt på vår gemensamma gräsmatta, är i två till fyraårs ålder. Ett av barnen ilar iväg med bollen en stund, lägger den i skjutläge, de andra barnen avvaktar ett ögonblick och så “pang” där far bollen iväg flera meter. Många klappar i händerna och följer skrattande efter bollen som nu rullar in under en buske. “Ta den, ta den” ropar några och glatt och snabbt som tanken är bollen i spel igen. Jag ser att ett barn stå lite vid sidan, avvaktande, han är på något gudabenådat sätt ändå med i spelet, passivt-aktiv kanske man skulle kunna påstå. Det spel jag ser framför mig är en fullständigt accepterad lek utan någon som dömer eller håller reda på var och hur bollen spelas, alla som vill kan gå in och ut ur leken och i vilket mål än bollen rullar skriker alla “JAAAA det blev MÅÅÅÅL”.

När och varför tar den delade glädjen slut? Om bara några få år kommer dessa barn att delas upp i de som kan och de som inte kan, de som blir valda och de som inte blir det. Snart ska dessa små lära sig att man bara ska bli glad när bollen kommer i “rätt” mål och när de väl fattat, att bara DET målet är det riktiga, då byter man i halvlek och så blir de utskällda när de jublar på fel ställe. Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot vare sig fotboll eller andra tävlingsidrotter, det är inte DET min fundering gäller. Tvärtom, jag tycker det är fantastiskt att se hur snabbt de små lär sig regler, samspel och allt det som är utmärkt att kunna när man lever i ett samhälle tillsammans med många medmänniskor.

Det är alltså inte bollen, reglerna eller systemet jag ifrågasätter, det är snarare en undran om vad som hade utvecklats hos barnen om vi hade lärt ut det på ett omvänt sätt. Vad skulle ske om de små, från början, fick poäng varje gång man lyckades med konststycket att hjälpa den som missat bollen. Hjälpt den som misslyckats eller lyft upp den som föll oavsett vilken färg de hade på tröjan. Om man fått medalj för att man var den som hjälpte till, klarade av att få bollen utan att tackla någon. Om Gulmedaljen gick till den som hjälpte den som aldrig lyckats lägga mål och att ALLA blev lika glada när bollen gick i mål oavsett vilket. Tänk så kul för publiken, de fick höja armarna i skyn och skrika MÅÅÅÅL mycket oftare då. Jag skulle kunna skriva många fler “tänk om” men ni fattar galoppen.

Undrar om det skulle betyda något för samhället? Skulle stressen av att vinna, hinna, vara bäst, komma först och inte minst, skulle slippa känna besvikelsen av att förlora, inte duga vara kass, skulle det vara annorlunda då tro? Vi vet redan att delad glädje är dubbel glädje, men hur är det med delad förlust, blir den mer eller mindre då? Jag har inga svar men många funderingar. När går leken och lusten över i “blodigt allvar” och vad följer i det allvars-spåret?

Där jag bor finns det tre flickor snett över mitt stora arbetsrumsfönster. Jag iakttar dem ofta, två skolbarn och så den yngsta som just fyllt tre år. ALLT denna lilla lintott gör och säger har hon lärt av oss runt henne, särskilt mycket av sina två stora systrar. Jag ser och hör, med glädje hur hon imiterar, använder ord hon just hört, utan att ens förstå dem. Mimmi som hon kallas, är en alldeles egen liten person, en unik varelse på denna jord, hon har sin egen karaktär och hennes ofta förekommande uttryck “kan felvf” är exakt så som det ska vara. Men det är det hon imiterar som gör mig så fundersam, det är liksom på en annan nivå att se ifrån. Det hon i livet framöver kommer att anse, tycka och vilja, är det egentligen hennes, eller är det så serverat att det går av bara farten? Mimmi har den stora gåvan i livet att omges av tålmodiga föräldrar och syskon, de talar vänligt och är förstående när hon inte klarar något och låter bli att påpeka en massa om fel och rätt. Hon är en mycket efterlängtad och älskad liten flicka som alla på gatan känner hejar glatt och småpratar med. Naturligtvis blir de i hennes familj, liksom de flesta, arga ibland, talar med bestämd ton men jag märker också hur noga de är med att ställa allt till rätta igen.

De allra flesta föräldrar älskar verkligen sina barn, det är jag helt övertygad om, faktiskt tror jag inte att det finns någon som inte vill att det ska gå bra för deras barn med. Jag har mött många barn, både privat och i min pedagogiska banan, som sällan eller aldrig fått uppleva den varma vänliga, förstående rösten vare sig av syskon eller föräldrar, och ve och fasa, kanske inte ens i skolan. Vi vet nog alla om dessa barn, som redan tidigt i livet fick veta att de inte dög, fick sig en örfil då och då och fick höra vid upprepade tillfällen “hur helvetes dumma i huvudet de är!” Dessa barn som blivit svikna av vuxenvärlden och sen ovanpå alltihop förväntas vara skötsamma och väluppfostrade.

Hallå! Hur är det bara möjligt att vi som kallar oss kloka vuxna kan inbilla oss att våra rop om “någon borde banne mig göra något” skulle hjälpa till. Vårt eviga beklagande vart leder de, bättre blir det i alla fall inte det ser vi dagliga bevis för. Vi skyller på varandra. Föräldrarna tycker det är förskolan och skolans sak och de tycker i sin tur att det är föräldrarnas. Vi andra står i kören och sjunger ömsom med i den ena gruppen ömsom i den andra. Samtidigt är vi väl underrättade om de fysiska lagarna. Vi känner till både tyngdlag och att “det man ger energi expanderar och är helt övertygade om att när det tex gäller trädgårdsskötsel, matlagning och massor av annat, då vet vi, utan minsta tvekan att det har betydelse för hur man gör för att få bästa möjliga resultat. Vackra blommor växer inte bättre för att man drar i dem eller för att man skäller på dem, maten smakar inte godare om man struntar i hur man kryddar den. Listan kan göras hur lång som helst, men frågan kvarstår. OM vi nu VET att “som man sår får man skörda”, Varför i alla dagar börjar vi då inte just där?

Kanske är det just lagen “det man der energi blir det mer av” som skulle kunna leda oss. Tänk om är det just så vi skulle kunna få slut på både maktspel och krig, om vi medvetet skulle börja lägga all energi på de vi vill det ska bli MER av. Nästa måndag vill jag pröva tanken här i min blogg och helt enkelt “vända” på allt i en medveten riktning närmare det som vi alla önskar oss, det som vi vill ha massor av hela hopen!!

Tills dess ha en skön sensommar nu när hösten knackar på.

Kramar Lou.

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Lou Rossling