Med en både spännande och dramatiskt bakgrund som internationell fotomodell, friskvårdsföretagare och kursledare öser Katinka ur en rik källa av livserfarenhet men tangerar även de smärtsamma upplevelser hon erfarit då hon under en period i sitt liv tvingats leva på skyddad adress, helt fråntagen all självkänsla. Om självkänsla kontra självförtroende, om glädje, sorg och vikten av att plocka fram sitt unika jag talar Katinka.

Du finns där ute. Jag vet det. Jag har känt det du känner och jag vet hur det är. När jag träffar kvinnor som dig då förstår vi alltid varandra direkt. Även om vi kommer från helt olika bakgrunder; olika utbildningar, olika uppväxtmiljöer, ja till och med från olika länder. Ändå förstår vi varandra. Direkt. För jag har varit där du är. Och jag har tagit mig ur det. För det går.

När jag träffade mitt ex längtade jag enormt efter att träffa mannen i mitt liv. Han svepte in som en storm i mitt liv (känner du igen det?) och var charmig, karismatisk, konstnärlig, kreativ och kanske allt jag drömt om. Det tyckte i alla fall han. På mycket kort tid förvandlades han dock till den Mr Hyde han även hade inom sig. Till en början hängde Dr Jekyll med ganska mycket, men så småningom blev det Hyde alltmer. Men eftersom jag VISSTE att Dr Jekyll fanns därinne, så kunde jag inte sluta leta.

Känner du igen ovanstående? Det tror jag det är många som gör. Du är INTE ensam. Du är INTE dum i huvudet. Du är INTE värdelös. Du är tvärtom vacker, fantastisk, underbar och om du har barn en helt underbar mamma. Detta VET jag. Jag vet också att du ofta “slår “ på dig själv, skäms över dig själv, skäms över ditt val av man och skäms över att du haft en sådan relation, skämts över att du inte lämnat honom, inte lämnade honom tidigare, eller skäms över att du alls träffade honom. Det är DU som skäms, inte han.

Det första jag vill be dig göra, är att försöka sluta skämmas, sluta “slå på dig själv” och istället fokusera på allt bra du gjort. Jag vill så innerligt gärna att du ska förstå att just DU är en fantastiskt människa som är värd så mycket bättre än detta. Men framförallt vill jag att du ska förstå att du inte är ensam. Tyvärr finns det många där ute som antingen just nu, eller tidigare, gått igenom det du nu går igenom. Det bästa är att hjälp finns. Det FINNS människor därute som vill hjälpa dig. Och allt din partner sagt till dig (man eller kvinna) om att du är värdelös, handlar bara om honom/henne själva. De har så låg självkänsla, så lite energi och noll empati för omvärlden, att det enda sätt dessa människor kan överleva på, är andra människors energi. När du har förstått detta finns det massor av sätt att bli fri på. Det är INTE meningen att du ska leva ditt liv i ett mänskligt fängelse. Du har rätten till ett gott liv. Punkt slut. Och om du vill, delar jag GÄRNA med mig av vad JAG har lärt mig. För nu ÄLSKAR JAG MIG SJÄLV och VÄRDESÄTTER mig själv. Och jag NJUTER av livet. Tillsammans med mitt älskade barn. För jag valde att gå.

Varm kram till Dig

Katinka

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Gästkrönikör

Lördag kväll. Min darling sitter mitt emot mig och säger att jag ska fixera blicken till höger för att aktivera vänster hjärnhalva…den kreativa  delen av huvudet. (Han påstår att han läst det i någon vetenskaplig tidsskrift) Så jag stirrar. Stirrar  så jag tror ögonen ska fastna  och det händer INGENTING. 

”TYST, jag har inte tid - mamma jobbar” hör jag mig själv vråla jag när en av mina två underbara (men tonårsneurotiska) ungar pockar på uppmärksamheten.

Jobbar? I själva verket sitter jag ju bara vid köksbordet och försöker fokusera. Får min närmsta omgivning att tassa på tårna medan jag sitter och googlar för att få inspiration. Läser  bloggar skrivna av människor jag aldrig träffat, slukas av deras vardagsliv och slås av hur vår tid är motsatsen till den heligt hemliga dagbokens tid.

H. H. (Heligt Hemlig) stod det på mina dagböcker. För det absolut värsta som skulle kunna hända var att någon skulle hitta dem och bläddra i  mina innersta rum, läsa om mina självutlämnande känslor, tankar och funderingar.

Idag bjuder folk på sig själva, sina tillkortakommanden, svagheter och styrkor. De putsade fasadernas tid verkar vara ett minne blott och det finns ju något väldigt vackert och revolutionerande i tanken på att man får vara som man är.

Det finns något fascinerande i att många bloggare tar plats i cyberspace med att outa vardagsförströelser som att de köpt nya skor, glömt sina handskar i lekparken eller att de funderar på att byta klinkers i badrummet…

Lätt att vara fördomsfull, men ju mer jag läser inser jag att det kanske är

just de där ovidkommande  och kontinuerliga bagatellerna som gör att man kommer så nära de vardagsbloggande främlingarna. Titthålspsykologi liksom.

Kanske ska jag börja blogga om mitt liv i radhuset i gamla Enskede, om mitt vardagsdrama som aldrig vill ta slut. Kanske ska jag ta steget ut i bloggosfären, och tappa masken?

Men nej. Jag tror inte jag vågar.  

Det är en ynnest att få vara gästkrönikör, men då vill man(jag) ju verkligen ha något att säga. Vill ju inte stjäla någons tid med mumbo jumbo, nonsens eller självupptaget trams.

  Vill ju passa på att säga något viktigt, smart, läkande, kärleksfullt.  Något tankvärt, kul, utlämnande. Sätta  djupa spår i cyberparketten. Uppfinna hjulet helt enkelt.

”STÖR MIG INTE”, hör jag mig själv fräsa när min darling snällt frågar om jag är färdig med gästkrönikan (han börjar bli otålig där han står med färdiglagad lördagsmiddag).

Alltför höga ambitioner  står ofta i vägen för kreativiteten, brukar jag tänka när mina konstnärliga vänner blir alltför strategiska i sitt skapande.

”Funkade inte hjärnhalvstricket” säger plötsligt min darling som börjar tröttna på att jag inte kommer någon vart.  Med sur och nekande blick demonstrerar jag ett stirrande ögonkast åt höger då han med en axelryckning erinrar sig om att han menade TVÄRTOM”.

Det förklarar min kreativa förstoppning. Jag har aktiverat den matematiska hjärnhalvan. Och man behöver inte vara med i Mensa för att fatta att

bäst blir vi  ju när vi  stänger av hjärnan och låter hjärtat ta över. ..

Tack för uppmärksamheten!

Kärlek från Annika

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Gästkrönikör

Det är med glädje som jag tackade ja att få vara med som gästkrönikör på bloggfamiljens hemsida. Hoppas jag får skriva många gånger. Jag fick erbjudandet här i Skellefteå där jag tillsammans med en medarbetare från vårt universitet håller föredrag. Låg och tänkte i går kväll vad jag skulle skriva, hur jag skulle beskriva mig själv? Tänkte först att jag kanske skulle beskriva mig som den trendiga morsan till Hannah och Magdalena Graaf. Jag har ju lite kvar av  modemedvetenhet inom mig sedan våra specialmåndagar från tonårstiden då vi vandrade runt i H&M butiker. Nej, det vore att ge en fel bild. Nu arbetar jag mest med att hjälpa människor som har gått sönder i själen och med att hjälpa barn i olika länder i världen.

Jag försöker hålla mig i form för jag vill leva länge, jag har så många drömmar och visioner inom mig som jag vill fullgöra. Jag har för några veckor sedan kommit hem från en resa till Indien och Nepal. På båda platserna har vi barnhem. I Nepal hade jag inte sett alla barn så en del av dem var nykomna till barnhemmet. En liten kille som jag trodde var tre år var egentligen sju, undernärd och rädd. Han hade förlorat sin mamma i en sjukdom och nu hade han inga anhöriga. Jag satt med honom i knäet och kände mig så lycklig. Här på barnhemmet skulle han få möjlighet till ett helt nytt liv. Det var som hans glädje flyttade in i mitt hjärta. Alla strapatser och svårigheter kändes som bortblåsta.

Jag missade så mycket när jag var ung på grund av alla mina inre problem; ångest, ätstörningar och rastlöshet. När man är frusen på insidan är det som om all kreativitet kvävs. Att inte gå vilse i sitt eget hjärta är otroligt viktigt. Det är så lätt att negativa tankar och fruktan får fäste inom oss. Vi kan stå mitt i livet och glömma bort att leva det. Man undrar vem man verkligen är, man vågar inte vara sann och hjärtats önskningar och gåvor ligger outvecklade. Jag visste inte när jag var yngre hur jag skulle kunna komma ut ur mitt inre fängelse.

Jag hade för många år sedan en märklig upplevelse i svampskogen. När Magdalena och Hannah var små fick de alltid följa med ut i skogen för att plocka svamp. När de var som mest ovilliga fick jag tvinga med mig Gunnar, min man. Han var villig mest av kärlek till mig (jag är samesläkt och har nog en liten skogsgen i mig). Så gick vi vilse. Han hade lovat och bedyrat mig att vi skulle hitta hem. Timme efter timme gick. Det var varmt och kvavt, fullt med flugor och knott som kröp in under kläderna. Jag brukar inte ofta bli sur men nu var jag det. ”Du lovade att vi skulle hitta hem!” Hur vi än gick kom vi tillbaka till samma plats. Det var som om vi gick i cirklar. Då stannade  jag upp, bestämt och lite uppgivet. Det kliade över hela kroppen och jag kände mig desperat. Jag bad ”Gud visa mig vägen hem.” Det var förunderligt. Jag hörde gå åt höger 50 meter. Där är vägen. Jag som trodde att vi var minst tio mil från vägen.

Precis så kan det vara med livet. Man går i cirklar, runt, runt. Det kan se så hopplöst ut. Man kan känna sig så ensam och ledsen. Ofta tror man då att det inte finns en lösning men jag vet att det finns hjälp närmare än man tror. När jag var tjugotre hittade jag hem till Gud, och han var inte särskilt långt borta. Jag gav mig inte tid att stanna upp, försökte hitta vägen själv, men det blev aldrig bra. Och det är det jag vill inspirera dig till. Att stanna upp, tänka igenom saker. Fundera på målsättningar, livsinställningar, prioriteringar. Hur vill du leva ditt liv? Livet går så fort.

Nu är det din stund på jorden!!  

Innan jag for till Skellefteå ringde jag min barndomskompis Lars-Gunnar som sedan många år arbetar som lungläkare i Norr. Jag är i slutfasen med min självbiografi och rotar i alla gamla album som jag kan hitta (det blir en bok på 500 sidor och ändå har jag kapat mycket). Lars-Gunnar var min älskade barndomskamrat . Vi hade inte mötts på över 30 år. Hans hus hade brunnit ned tillika med alla album, men han kom i håg olika saker som vi gjort som femåringar. ”Minns du Linda då vi lade ut femöringar på järnvägsspåret spåret”. Jo det minns jag. Jag var ett sådant barn som fick utlopp för min kreativitet mestadels på ett destruktivt sätt. Han och jag lärde oss så många svordomar att vi själva rös. Vi klättrade på taken, kröp på isen i avloppstunnlar, höll på frysa ihjäl i skogen och mobbade grannflickan så hon grät. Jag var känd som ”ungdjävulen” och jag gjorde nog rätt för mitt namn. Men kreativ var jag, men oftast på fel sätt. På väg till döden var jag då jag knaprade i mig alla min morfars hjärtmediciner. Så många tabletter att läkarna bedömde att jag aldrig mer skulle vakna.

Vi behöver hjälp av andra att förverkliga våra drömmar. Vi behöver se och uppmuntra varandra. Inte vara avundsjuka och missunnsamma. Jag kan inte minnas att någon uppmuntrade mig särkilt mycket som barn. Jag kände mig ofta missanpassad och annorlunda. När jag var tio år och läraren frågade vad vi skulle göra då vi blev stora svarade de flesta att de skulle gifta sig och få barn, stanna i Norrbotten och rota sig. Jag svarade trotsigt utan att egentligen förstod vad jag sa. ”Jag skall till Afrika och hjälpa barn”. Jag hade svårt i hela min barndom att anpassa mig, acceptera att det jag såg var allt som fanns. Vad var meningen med livet, var kom vi från och var vi på väg?

När man arbetar hela tiden med livets frågor blir varje minut är dyrbar. Varje dag är en möjlighet. Vi har så mycket inom oss som inte har fått utvecklas. Många av oss har inte fått hjälp att hitta hem i oss själva och i Gud. Hur blir man den man är? Hur hittar man hem i sin personlighet? Hur blir man trygg och sann? Det är frågor som jag sysslar med varje dag. Jag vill vara med och peka ut riktningen, inge hopp. När jag skrev min bok tittade jag efter de stunder som fått mig att stanna upp, tänka, ta ansvar, inte bara driva omkring i omständigheterna. Jag ville gärna skylla på dem, andra människor, mina föräldrars brister när jag var yngre.

Det var andras fel att jag inte blev lycklig. Kanske känner du på samma sätt? Jag var så inlåst i mig själv, så bunden i fruktan. Jag minns så väl då jag satt i bilen under kuppförsöket i Congo då jag var drygt 20 år. Det var som jag vaknade upp då jag trodde jag höll på att dö. Varför sitter jag här med mina smala ben, beniga kropp vita klänning? Det var som om livet plötsligt stannade upp. Jag skulle dö innan jag börjat leva. Som ett under kom vi undan k-pistarna.

För mig var det en vändpunkt. Jag vill leva!!!!

Jag vill leva, betyda något för andra. Ta vara på mina gåvor. Vi kan göra så mycket med så lite. Det är inte bara pengar som räknas. Nu är det tid att bryta sig oss från det inre fängelset. Det är nog bara femtio meter till vägen. Du kommer att hitta hem. 

Linda Bergling

Fil.kand. i Sociologi, Kriminologi och Psykologi

Pastor och lärare

Doktorsgrad i Själavård (Life Christian University)

Dikaonissutbildning i Svenska kyrkan

Grundare till församlingen Arken med min man Gunnar i Kungsängen

Arbete i 15 länder

Bibelskola

Universitet

Själavårdscenter

65 anställda

Mamma till två älskade flickor, Hannah och Magdalena

6 barnbarn 

Författare till 15 böcker.

www.arken.org 
 
 

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Gästkrönikör

 

Veckans gästkrönikör, Daniel da Silva, behöver ingen längre presentation. Männen vill dansa som honom och kvinnorna med honom. I sin krönika berättar Daniel om sin Dance Battle i Hong Kong. Kanske just du vill dansa med Daniel? Gå in under fliken "Tävlingar" i menyn. Där kan du och dina tjejkompisar vinna en helg i Stockholm där ni bl a får dansa med Daniel.

Dance Battle i Hong Kong

Tänkte berätta för er här på bloggfamiljen om en mycket sjuk upplevelse som jag var med om för ett tag sedan på en resa. Vill tillägga redan nu att detta är hur jag kommer ihåg händelsen samtidigt som jag faktiskt har fått den bekräftad utav alla som var med.

Jag och 5 polare är ute och festar centrala Hong Kong. Det är vår första natt i stan och det tar ett tag innan vi hittar rätt ställe. Överallt en massa skumma krogar med mycket prostitution. Vi vill bara hitta ett skönt ställe med glada människor. Till slut runt 04.30 ramlar vi in på en helt sjukt bra hårdrocksklubb. Ett ganska litet hak, fullt av små kineser som hoppar runt och skriker till ett hårdrocksband. Basisten i bandet är jättekort och har en jättestor bas. Det enda man kan se är en bas, en frisyr och ett par korta ben som trampar i takt. Vi känner på direkten att det här kommer bli ett kanonställe! Vi tar oss fram till baren för att beställa lite järn. Stället fullkomligt kokar av energi och alla gäster är extremt laddade och nästan euforiskt glada. Alla utom en…

På andra sidan baren står det en sur liten kines i kostym och slips. Han är inte bara sur, han är riktigt jävla förbannad. Och han är förbannad på mig! Varför vet jag inte… Jag tycker att killen behöver muntras upp lite så jag beställer in 7 järn med jack daniel’s. Ett till var och en plus ett till den arga lilla kinesen på andra sidan baren. Det jag inte då tänker på är att det är en förolämpning i Kina att inte ta emot en gåva.

Killen tar emot sitt järn med Jack och sveper det. Då händer någonting mycket konstigt… Killen blir fullständigt galen. Han börjar skrika, gråta och spotta. Han slänger av sig glasögonen och torkar tårarna som bara sprutar. Ungefär som Lille Skutt. Hela tiden pekar han på mig och skriker massa arga kinesiska fraser. I det här läget kan jag inte göra någonting annat än att skratta. Hela vårt gäng ligger nästan på golvet av skratt då det ser otroligt komiskt ut. Om jag hade varit smart hade jag avslutat det där, bara gått fram och bett om ursäkt. Men nej, nej. Jag ser här ett kanon tillfälle att skaffa lite pluspoäng på den gråtande killens bekostnad. Mycket dumt!

Jag går/dansar fram till killen och klappar honom lite förstående på axeln som ett litet fredstecken. Killen fortsätter att skrika och slår undan min hand. Vid det här laget så har det börjat samlas ganska mycket folk runt oss. Alla skrattar. Jag börjar då att dansa lite smått med killen som fortfarande sitter på sin barstol och mycket argt gråter och spottar. Jag kör lite salsa och lite klassiska disco moves framför honom. Jag rycker honom lite förnedrande i slipsen samtidigt som jag skakar glatt på axlarna. Allt för att tillfredställa den publik som nu har samlats.

Då händer det sjukaste!

Killen ställer sig upp så att barstolen nästan faller bakåt. Han pekar först på mig och sedan på dansgolvet samtidigt som han gråt-skriker “YOU, ME, DANCE BATTLE!!!!”

Jag förstår inte riktigt vad som har hänt i all tumult men tackar självklart ja till utmaningen och mina kompisar kan vid det här laget inte sluta skratta. Han tar tag i min skjorta och drar in mig mitt på dansgolvet. Det bildas ganska snabbt en ring runt oss och alla har nu fullt fokus på vår “dance battle”. När jag skriver alla så menar jag verkligen alla! Hela baren, alla på dansgolvet, bandet, till och med personalen.

Allting känns som en film, men det är ingen film, det händer verkligen på riktigt!

Bandet drar i gång och spelar en låt, basisten drar nu på mer än någonsin och alla gästerna klappar, stojar och hejar på. Killen kör först ett dance move och jag imiterar. Ungefär som ”the walk of” i Zoolander. Det visar sig att killen faktiskt kan dansa och börjar köra ganska avancerade grejer men jag lyckas hänga med och lägger hela tiden till någonting lite mer avancerat efter varje move. Vi håller på fram och tillbaka i kanske en minut. Helt plötsligt börjar killen skrika igen. Inte på mig den här gången utan på sig själv. Han går från dansgolvet med bestämda steg och lämnar stället.

Jag förstår då att jag har vunnit och sträcker upp båda händerna i luften och tar emot folkets jubel. Jag känner mig som Rocky!

Det gör jag faktiskt fortfarande när jag tänker tillbaka på min dance battle i Hong Kong…

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Gästkrönikör

          

Fotograf: Thron Ullberg

 

LÅT BARNEN VÄXA UTAN ORO

Min yngste son Ludvig fyllde två år i veckan. Han är inne i bilåldern. Ett intresse som upptar hela hans tid. Killen vet mer om olika bilsorter och stora maskiner än jag. Jag var helt fascinerad när han med stor säkerhet för några månader sedan lyckades uttala namnet på alltifrån Dumper till Caterpillar. Fråga mig inte vad det är för prylar, jag har ingen aning. Men Ludvig vet.

Det är underbart att få barn, eller hur! Man följer hur de utvecklas. Och samtidigt är det lite skrämmande. Ludvig snappar upp saker utifrån sina egenskaper som inte har ett dugg med vad vi som föräldrar vill att han ska lära sig. Det är otroligt. Det får en att känna sig ganska ödmjuk inför vad man kan tillföra. En sund känsla som jag tror att fler skulle må bra av att känna.

Om man, som jag, har fyra barn kan man ganska snabbt notera att de är individer från första början. Och att de är av olika kön från första början. Deras intressen styrs av vad de själva vill och inte av omgivningens förväntan. Tack och lov för det. De är helt enkelt inte så beroende av oss som vi alla vill ha det till. De klarar det mesta oavsett vad vi gör för att påverka och överbeskydda dem.

Den engelske psykoanalytikern Donald Winnicott myntade en gång i tiden begreppet ”good enough mother”. Det är ett bra uttryck som förtydligar vad jag vill säga, nämligen att vi ska släppa sargen. Barn behöver inte hängslen och livrem och det ligger inte i barnens intresse att vi går med ständigt dåligt samvete över att vi inte gör tillräckligt för dem.

Hur ska man egentligen ta hand om sina barn? Det är en fråga som nästan varenda förälder brottas med. Vi tror att de ska fara illa av allt från att vi säger till dem för ilsket, till att de blir klädda i fel färger. Inte konstigt att den moderna föräldern anser sig bli utbränd. Hur hon än gör så gör hon fel eftersom kraven vi föräldrar ställer på oss själva är oändliga.

I bästa fall leder all den oro vi känner för våra barns utveckling alltså till absolut ingenting. Detta eftersom barnen klarar utvecklingen nästan på egen hand. Så även den som överbeskyddar sina barn kommer att kunna få barn som till slut blir självständiga vuxna. Men visst påverkar vi våra barn på något sätt, även om det alltså inte är i så hög utsträckning som vi fått för oss i det moderna samhället. Så i allra värsta fall kommer vårt överbeskydd att hämma barnen. När vi oroar oss över allt i våra barns vardag låter vi dem ju inte växa.

En mamma som inte vågar låta sina barn göra nya saker själv och som kanske skjutsar dem överallt för att hon är rädd för pedofiler som hon tror lurar i varje buske, kommer att lära barnet att bli beroende av sin mamma. Och det är trevligt för mamman, men hjälper inte barnet att bli vuxen. Om man på det sättet lever enligt devisen att en förälders uppgift är att säkra varje del av barnets liv så finns det faktiskt ingen fara som är för liten för att ignoreras. För vem vill spela roulette med barnens väl och ve? Den som gör det är ju känslokall och hemsk. Även om risken att barnet ska bli utsatt för en pedofil är så liten att det, när det mot alla odds händer, blir en förstasidesnyhet.

Samtidigt kan man fråga sig varför vi inte ska överbeskydda barnen. Bäst att trots det ta det säkra före det osäkra kan man ju tycka. Men tyvärr leder sannolikt en överomhändertagande barnuppfostran till att barnen inte mognar och växer. Man kan hålla på och övervaddera deras värld hur länge, och hur mycket som helst och det skapar vuxna barn som inte kan ta eget ansvar. Därför menar jag att man, hur empatiskt det än verkar, inte kan uppfostra sina barn på det sättet. För risken är att man i sin välvilja och omtänksamhet kväver barnet. Istället bör man fundera på vad en mamma och pappa egentligen har för uppgift. Och hur har föräldrar i tidigare generationer gjort?

Om man istället för att säkra barnens värld till varje pris ser till att försöka få barnen att blomstra och utvecklas och tar som föräldraansvar att försöka förbereda barnen för vuxenlivet, så slipper man oroa sig i onödan. För barn måste få växa. De gör det bra på egen hand vad vi än säger åt dem och hur vi än beter oss för att skydda dem. Men de gör det ännu bättre om vi stimulerar dem att bli vuxna tidigt. Och då kan vi inte oroa dem genom att va oroliga själva.

Så sträck på er alla ni mammor och pappor som vågar att inte lägga er i varje aspekt av era barns säkerhet och liv. Era barn kommer sannolikt att klara sig bättre än de barn som överbeskyddas från början. Och ni som överlåter ansvar på era barn och inte hakar upp er på allt som kan gå fel i hur ni beter er mot barnen ska också känna er stolta. För era barn kommer tidigt att lära sig att ta ansvar och sannolikt kommer de bli mognare vuxna än barnen till de föräldrar som hämmar sina barn genom att lägga sig i hur deras liv ska se ut för att passa in i systemet. Barnen behöver föräldrarnas kärlek, inte deras oro.

David Eberhard

Specialist i psykiatri

Författare till ”I trygghetsnarkomanernas land” och ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”

 

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Gästkrönikör

Man undrar ju varför i hela fridens namn Camilla skaffar barn? hon tycker inte om att leka, tycker inte om att amma, vill knappt vara föräldraledig med sitt barn utan att få spader, vill sova på nätterna, kan inte anpassa sig efter sitt barns rytm, herregud, stackars barn och stackars Martin, vet han vad han gett sig in på med Camilla?? hon verkar ju otroligt osympatisk måste jag säga. Synd bara att hon faktiskt skriver bra böcker, annars hade jag ratat henne direkt.

Så lyder en kommentar på mamas hemsida till en intervju jag gav åt tidningen. I intervjun berättar jag ärligt och osminkat hur jag ser på första tiden med bebis, och hur jag ser på livet med barn och min roll som mamma. Och genom åren som mamma har jag mer och mer börjat inse hur oerhört provocerande min uppriktighet, och mina åsikter, är. Och de som blir provocerade är alltid och ofelbart andra mammor. Den anonyma tonen på nätet har emellanåt varit hätsk, fylld med fördömanden såsom ovan, från andra mammor som uppenbarligen anser att de sitter på facit för hur en mamma skall vara, och vilken inställning man bör ha för att ha rätt att skaffa barn. Det är alltså mina medsystrar - andra kvinnor, som lägger tid och energi på att racka ner på och ösa sin negativitet över en annan kvinna, en annan mamma. Och detta fascinerar mig, även om jag samtidigt helt ärligt inte tar åt mig en sekund av fördomsfulla och trångsynta kommentarer som ovan. De enda människor vars åsikt jag bryr mig om är från dem som står mig nära, och där finns det ingen som tvivlar på min kompetens, eller min kärleksfullhet som mamma. Det räcker bara att umgås en stund med mina glada, varma, väluppfostrade, omtänksamma, kompetenta barn, för att se att jag och deras far gjort ett förbannat bra jobb. Men jag är ändå väldigt fascinerad av denna mammors förkärlek för att racka ner på andra mammor. Vart kommer den ifrån? Varför känner man ett behov av att fördöma andra mammor, och sätta sig själv och sin syn på moderskap på piedestal? Är det osäkerhet? Dåligt självförtroende som mamma? Brister man så i sin egen känsla för sin tillräcklighet som mamma, att man mår lite, lite bättre av att sparka på någon annan? Känner man sig som en bättre mamma själv, om man får skriva mig och andra på näsan om hur fel vi gör? Otroligt fascinerande, samtidigt som det också är både skrämmande och tragiskt om det är så.

Jag får i och för sig mycket positiva reaktioner också när jag öppet talar om till exempel att jag tycker första året med bebis är pest. Det är många mammor som hör av sig, både via mail och som kommer fram till mig personligen, och som med lite skamsen min och generat blossande kinder erkänner att de känner så oerhört väl igen sig i det jag säger och känner likadant. Men de berättar också att de inte vågar erkänna det. För fördömandet från andra mammor är för starkt. Fördömandet från alla dessa självutnämnda ”supermammor,” dessa ”ubermorsor” som minsann vet både hur man skall känna och vara för att vara en bra mamma, som inte tolererar en annan syn än deras egen.  Så allt annat än tummen upp och ”livet är toppen trots att jag inte sovit en hel natt på sjuttioelva år” är tabu som mamma och något man bara viskande erkänner i smyg. Varför är det så?  Varför är det en sådan dödssynd?

Men jag står för vad jag säger och känner inget behov av att viska. Jag tycker inte det är kul att behöva väckas och gå upp på nätterna med skrikande bebis. Jag till och med hatar det och anser att det kvalar in som en form av avancerad tortyr. Jag tycker heller inte det är roligt eller mysigt att amma, tvärtom jag avskyr varje minut jag behöver göra det, och gör det enbart för att jag ändå tror på hälsoeffekterna av amning. Och jag tycker inte det är särskilt stimulerande med en bebis, utan uppskattar oerhört mycket mer när de kommer över året och det blir en mer aktiv respons. Och jag tycker inte det är kul att hänga på fik med barnvagnen och prata bajs och blöjor, eller att sitta i lekparken och göra sandkakor i ett års tid. Jag tycker det är andefattigt, trist, och får mig att känna mig som om min hjärna sakta förvandlas till mjukost. Jag behöver vuxen stimulans, intellektuella utmaningar och vuxna arbetsuppgifter för att trivas och må bra som både människa och mamma. Men det betyder inte att jag inte älskar mitt barn. Jag älskar redan min lille son i magen med enorm kraft, och räknar dagarna tills han är hos oss! Det ena utesluter inte det andra. Och dessutom - detta med att vara ledig ett år och sitta och stirra på en bebis är ett modernt påfund, det måste man också någonstans förstå. Det är bara i vår i-landstillvaro som vi kan unna oss den lyxen, barn är annars något som alltid hängt med och varit en del av det som krävts för familjens överlevnad, inte navet kring vilken två vuxna människors hela vardag snurrar. Så jag är fullkomligt övertygad om att det har varit till enorm gagn för mina barn att de fått hänga med mig när jag jobbat redan från späd ålder. De har blivit orädda för att träffa människor, de har fått mycket upplevelser, de har fått sin värld vidgad, de har blivit starka och självständiga små människor. Jag anser inte att jag berövar dem något, utan att jag ger dem något. Och Charlie kommer få samma upplevelse vilket jag är innerligt glad för. Han kommer få hänga med på signeringar, på intervjuer, på resor. Och leka, det kommer han få lära sig att göra själv, med sina syskon eller med andra barn. Jag kommer inte sitta och leka affär på golvet med honom heller, lika lite som jag gjort det med mina andra två älsklingar. Däremot kommer jag att dela böckernas underbara värld med honom och han kommer få vara med och laga mat och när vi sköter andra nödvändiga sysslor hemma, han kommer få följa med till vänner och på restaurangbesök, han kommer få vara delaktig i min värld, i vår värld. Och jag kommer absolut hoppas hans bebistid går fort, att månaderna rasslar iväg mot att han börjar gå, kommunicera mer aktivt, kunna vara mer ett barn än en bebis. För förhoppningsvis kommer vi att dela varandras liv i minst fyrtio, femtio år framöver, och ge varandra mycket glädje och kärlek. Och att då sitta och fördöma mig som mamma för att jag tycker att första året, ett år av dessa fyrtio, femtio, inte är speciellt kul – ja det visar bara på en stor inskränkthet och en oerhört snäv syn på vad moderskap innebär. Om man gillar att vara mammaledig och amma, leka, gå upp på nätterna, ja men det är väl toppen för er, kör hårt och njut. Om man inte gör det. Ja, det är faktiskt ok också. Skulle dock aldrig falla mig in att skriva oförskämda anonyma inlägg till mammor som ser annorlunda på tiden med bebis än jag. Och jag anser att jag förtjänar samma respekt.

Så åter; Jag hatar att amma. Jag hatar att väckas på natten. Jag hatar att sitta på golvet och leka.

Men jag är en fantastisk mamma ändå.

Så välkommen snart lilla bebis. Vi skall nog fixa första året och sen njuta av livet med varandra.

Varma mammahälsningar

Camilla Läckberg, snart trebarnsmamma

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Gästkrönikör

”Gästblogga?” frågar Hannah. ”Jaaa visst” svarar jag men i samma sekund får jag kalla fötter. Vad ska jag skriva om? Folk tror nog: ”Jaha, ja, den blonda bruttan i Alcazar, hon dansar disco och dricker champagne dagarna i ända. Och sen åker hon väl limousine och lever glamouröst?” Eller? Då kom jag på det! Jag skriver om mitt extremt glamourösa liv eftersom den person som jag representerar i mitt jobb är ju naturligtvis långt ifrån den som jag är privat.

Lyssna här. I mitt vardagliga liv åker jag med min sons scooter överallt, lever ensam med mina 2 barn i min lägenhet utan tv och med balkongmöbler i köket (fick en soffa för en vecka sen, i och för sig). Älskar poker och ostbågar. Har en mamma och pappa som älskar mig, är berikad med fantastiska vänner, 2 underbara barn och ett litet hus på Gotland. Ett synnerligen rikt liv.

Inte mycket glamour dock. MEN, nu ska jag avslöja något för er. Jag kom på vad riktig glamour är, ville dela det med er. Så här är det: Äkta glamour är att ta vara på livet och njuta av allt som finns omkring en! Visst kommer det dagar när jag känner mig ensam och svag. Singel morsa till två barn. Turnerar och försöker lappa ihop allt. Hmmm… inte alltid man känner sig så kaxig. Men det blir fan så mycket lättare om man tänker positivt! Så därför har jag bara BESTÄMT mig att fokusera på det goda i livet. Glamour! Och vips, så känner den trötta, ensamma mamman sig som en mindre trött tillgänglig Babe istället!

”Yeah right! Kan det verkligen vara så jäkla enkelt?” tänker ni. Och jag medger att jag låter obehagligt hurtfrisk, och tro mej, det är något jag INTE är. Men jo, det funkar. Visst kräks man på meningar som ” foten i kläm? Jajamänsan”. Eller ” Är glaset halvfullt eller halvtomt?” Men tanken är fin, visst?

Här kommer mina glamourösa guldkorn från senaste veckan:

Måndag 6 april: Min sons sparkcykel

 Min son fick en sparkcykel av oss som han använder tämligen sparsmakat. Jag, däremot, älskar denna cykel och använder den dagligen. När vi ska till dagis, ska åka och handla och nu senast när jag skulle till söder och fixa mina glamourösa naglar. Kan ni se hur glamorös jag är när jag kickar iväg i min bomberjacka och mysbrallor, snart 39 år och ser ut som en fjortis från Fryshuset?? Ålderskris? Ja, eventuellt. Förmodligen.

”Men jag känner livet i mig”, som Madicken sa. Jag älskar MIN sparkcykel!

Tisdag 7 april: Muffinsformar

 Tisdagens höjdpunkt blev muffinsbak. Och vänta lite här nu… Nu tror ni att jag är en sådan där overklig mamma som kan muffinsreceptet i huvudet, utan att gå in och söka på www.recept.nu. Men, där går ni bet. Jag tar min sparkcykel, när jag får en stund över från jobbet, och köper en kartong med pulver. Funkar kanon. Det är inte smaken, utan formarna som gör mig mest lycklig! Kolla in dom här: Blir man inte gladare så säg?

Onsdag 8 april: Bögar

Vi är i studion och spelar in ”Stay the Night” till en dragshow om heter Diamond Dogs. Den längsta bögen i showgruppen, som heter Peter, har skrivit om texten. Jag älskar dragshow och hyllar bögar eftersom dom vågar alltid lite mer än vi ”vanliga” människor.

Folk som vågar…”nu känner jag livet i mig igen.”

Torsdag 9 april: Kyckling dräkt

Det är påskmiddag på dagis. En stor dag. Det ska bjudas på god mat och man får klä ut sig, om man vill. Det vill min dotter Minya. Hon väljer att gå så här! Och pippiklänningen förstås. Den åker alltid på under högtider. Respekt. Hade inte våra vuxna liv blivit så mycket roligare om alla gick nakna med kycklingmask på Skärtorsdagen??!

Fredag 10 april: Nintendo DS

Att se min sons min när han öppnar sitt påskägg på morgonen och ser att han har fått det spelet han önskat sig så länge på, en för honom, helt vanlig fredag, slår nästan allt! Vilken känslostorm! Stora ord, såsom; ”Ere verkligen sant!??,” till ”du är världens bästa mamma!!” ”det här kommer jag aldrig att glömma” ”Nu ska jag alltid göra som du säger mamma!” Mmm… Yeah right. ”vi får väl se”, tänker jag.

Vi får väl se hur mkt han kommer ihåg av det där om några år. Det han däremot kommer att minnas är att han och jag åkte på vår första resa till Åre själva. Bara han och jag. Ikväll har vi varit på Wallmans och kollat på show. Sen i säng så morsan kunde giga på Bygget med Alcazar! Imorgon ska vi åka skidor och äta våfflor. Allt i hans takt. Och så spela spel förstås, på hans Nintendo. Det ska bli sol. Och 12 grader varmt…

”Jag känner livet i mig”. Glamouröst. Det var någon som sa till mig ”Count your blessings”. Jag räknar fortfarande…

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Gästkrönikör

Hej på er alla. Jag heter Lotta Gray och tänker vara er gästkrönikör idag. Det var faktiskt min alldeles egna idé eftersom jag tycker Bloggfamiljen verkar vara en som en skön mysig kudde att landa på och för att jag älskar det skrivna ordet förstås. Till vardags hittar du mig helst gosa med min 3, 5-åring Lennox eller på bloggen vimmelmamman. Så. Nu kör vi!

Jag tänker ta med dig på en resa. Inte en sådan där vanlig resa där man packar, bokar biljetter och sitter i ett trångt flygplan utan en resa där du lugnt kan luta dig tillbaka i din stol hemma och bara läsa på datorskärmen. För visst är det så att vi vill så mycket? Vi vill se Världen medan den ännu finns kvar. Vi vill ha de bästa och mest prestigefulla jobben och vi vill ha barn, goda vänner, tjusigt hus, vild sex och getingsmal midja. Allt på samma gång och i samma person. Det går inte. Tro mig, jag har provat. Det slutar alltid i uppoffringar. Någon kommer i kläm och det är alltid du. Så varför slutar vi inte med att jaga lyckan på alla oupptänkliga sätt? Varför sätter  vi oss inte bara ner och skiter i alla måsten och krav. Slutar helt enkelt att läsa glossiga magasin om lyckade personer som alltid verkar leva i en fiktiv värld långt från vår egen? Och varför är vi inte bara tacksamma för vareviga levande ögonblick och fångar tiden i vår hand?

Det handlar om att lära sig. Att inse att det stora livet oftast blir bättre som det lilla. Att inte snegla på grannens feta jeep eller  hela tiden önska något annat. Att vara precis där man är i nuet och vara tacksam för det man har. Vad det än är. Det är svårt. Vi lever i en era där konsumtion och förgänglighet är ledorden för dagen och för att värja sig mot detta krävs en insikt som oftast först kommer när man sätts på svåra prov i sitt liv. Först då blir vi medvetna om livets skörhet. Först då inser vi att det bara är till låns. Det är svårt  men vi  måste försöka leva det liv vi är ämnade att göra. Det är vi skyldiga oss själva, att njuta av ett stilla regn, ditt barns leende eller grus i hallen. Det blir så mycket vackrare då.

Så hur gör man då, så här några rader längre ner? Hur hittar man det där lugnet och tillfredställelsen som bara vissa verkar fattat. Det finns vissa knep. Man bestämmer sig för att stänga ner. Helt enkelt prioritera annat. Tänka i vidare banor, att den där bilen eller nya soffan kanske inte är så viktig utan att relationerna till din nästa väger tyngre. Att stänga av spisen mitt i middagen och bara sätta sig ner och leka biljakt fast man egentligen inte kan är ett bra exempel på att lära sig ta vara på de där förtrollande ögonblicken. Och att älska din nästa. Jag hoppas jag lärt dig något på vår korta sejour. Som att stanna upp en stund och inse hur bra du faktiskt har det.

Kram Lotta

www.vimmelmamman.blogg.se

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Gästkrönikör