Då var det dags för lite tankar kring näthatet igen. ”Suck, inte igen” kanske du tänker. Möjligt, men jag kan inte låta bli att förundras över detta fenomen. Vi läser om detta hela tiden. Kända personer som inte orkar blogga längre för all skit de måste utstå. Senast i raden är Carolina Gynning som tröttnat och överväger att polisanmäla de värsta påhoppen. Marcus Birro är en annan som fått nog. Han fick läsa att hans mamma var ett ”spritluder” och att andra hoppades att han skulle dö och i graven ”ligga och knapra på dina döda barns ben”. Marcus har varit med om det hemska att förlora två barn under graviditeten. Jag kan inte ens föreställa mig sorgen. Alla vi som har barn vet hur nervösa vi var under graviditeten och den rädslan som fanns över att förlora sitt barn. Marcus gjorde detta två gånger. Och människor valde att håna honom och använda detta mot honom för att trycka till honom rejält, där han troligen redan satt nere för räkning i sitt och hans frus sorgearbete.

Tydligen är detta något Marcus ska tåla. Tydligen är detta något som alla kända personer måste tåla. ”Skriver man en blogg för man skylla sig själv!” Jaha, hur tänkte du där? Om detta var något som hänt på en arbetsplats hade antagonisten troligen fått en skriftlig varning, förhoppningsvis avskedats. Hade detta hänt i privatlivet hade personen troligen polisanmälts för detta påhopp. Men av någon anledning är det helt ok, och sorgligt nog, även accepterat när det gäller bloggar. Somliga personer, som jag i vanliga fall anser vara människor med sunt förnuft, håller med näthataren. ”Vad är så farligt med det? Bloggare söker bara uppmärksamhet och då får man räkna med påhopp.” Och varför är det så? Tycker du på fullt allvar att det är ok att kalla någon för ”hora” utan anledning? Tycker du det är ok att hoppas ”att någon dör” som du aldrig träffat? Jag förstår inte resonemanget.  Vad ger dig som läsare rätten att offentligt kasta din skit på en person du inte känner mer än vad du matats med i media?

För er som varit med här på Bloggfamiljen från början kanske läste en krönika jag skrev tidigare som handlade om en näthatare Hannah råkade ut för på Facebook. Det var grova påhopp som sammanfattningsvis handlade om hur misslyckad och vidrig Hannah var. Personen, i all sin iver att hata, tänkte inte på att hennes namn stod som avsändare. När jag använde hennes namn, Heidi från en svensk liten småstad, tog det hus i helvete. Hon skulle polisanmäla mig om jag inte omedelbart tog bort hennes namn. Det var helt enkelt inte lika kul att hata med sitt namn. Och det visar lite hur näthatare fungerar. Det är härligt att sitta gömd bakom en datorskärm och skriva ner sin avföring i ord som sedan fritt publiceras till andras åskådan. Men jag skulle polisanmälas för att jag publicerade hennes namn. Det var inte så många i den staden som hette så och därför skulle det inte vara svårt att gissa vem hon var. Nämen det vore ju trist. Klart tjejen skulle få hata i fred, och framför allt anonymt. Det var lättare så.

Jag är även fascinerad av en del av kritiken som riktats mot Bloggfamiljen. Ovanstående näthatare tyckte det var sjukt att jag blandade mig när det var Hannah hon skrivit elakt om. Vad hade jag med det att göra? Hon var helt oförstående till att jag vill väcka frågan om varför en vuxen människa väljer att sitta framför en datorskärm och hata en okänd människa, även om den okända människan är en sk offentlig person. Jag hade engagerat mig lika mycket om det skrivits om Daniel, Magdalena, Kim, Jessica eller någon annan av våra skribenter. Varför? Jag anser att det är viktigt att ta diskussionen för det är, i min värld, ett sjukt beteende att gömma sig bakom en skärm och spy av sig av sin egen osäkerhet och ensamma inre. Jag har även läst på ett antal bloggar hur sjukt det är att Bloggfamiljen tystar ned de som inte tycker som ”vi” gör. Bloggfamiljen har stängt av EN person sedan starten. Denna person vägrar visserligen lämna sidan utan är nu inne på sitt trettonde alias på sidan. Jag tar det som en komplimang. Anledningen att denna person stängts av är för att det förekommit direkta personangrepp och det är mot vår policy. Givetvis får du komma med kritik men det måste vara konstruktiv kritik. Att kalla någon ”hora” eller skriva att man är ”en misslyckad person som har barn med olika män” är inte argument utan påhopp. Vi har väldigt många läsare som har barn med mer än en man och jag tror inte att de ser sig som misslyckade personer. I somliga kritikers ögon är det finare med en kärnfamilj. Hur barnen och föräldrarna sedan mår verkar vara irrelevant. Så länge det ser fint ut på pappret så är alla nöjda. Jag vet många par där ute som är ”rätt” på pappret men som kanske inte är helt i harmoni om du skrapar på den välputsade fasaden på den fina adressen. Otrohet, barn vars närhet betyder fler leksaker och hemliga psykologbesök. Menar jag att alla kärnfamiljer är så? Nej, absolut inte, jag menar bara att en kärnfamilj inte automatiskt betyder lycka och harmoni. Dagens samhälle ser inte ut som det gjorde för bara 10-15 år sedan. Den svenska familjekartan har ritats om vilket gör att den svenska kärnfamiljen inte ser ut som tidigare men det behöver inte betyda att den är mindre värdefull. Det viktigaste är en fungerande familj, inte att vara en traditionell kärnfamilj. Det par, eller de singlar, som hittat harmonin i sina liv sitter inte och näthatar, gömda bakom sitt trettonde alias. Jag vet att vi är relativt förskonade här på Bloggfamiljen men jag har använt våra exempel för att belysa problemet. Det handlar således om näthatet som företeelse och inte någon självömkan från det näthat Bloggfamiljen utsatts för.

Avslutningsvis vill jag att du förklarar för mig varför det är accepterat att sitta gömd bakom sin dator och hata anonymt? Du hade aldrig gått fram till en person på stan och sagt ”din jävla hora.” Varför är det ok att skriva det? Du och jag hade aldrig accepterat om det hände oss eller någon av våra vänner. Vad gör då att en offentlig person minsann ska tåla det? Någonstans måste vi inse att det inte är normalt att sitta och skriva hatinlägg där man gömmer sig bakom en datorskärm med sitt riktiga namn. Det som fascinerar mig mest är att detta troligen är vuxna människor, kanske till och med mammor och pappor, som sitter och skriver att de hoppas att Marcus Birro ska dö och gnaga på sina döda barns ben. Kan du på något sätt rättfärdiga detta så tror jag att både du och samhället har större problem än vad någon av oss kan förstå.

PS: Ser fram emot ett fjortonde alias som hatar lite extra efter detta inlägg.

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Peter Karyd

Hur ser en pensionerad 70-talist ut 2040?

Med 40- och 50-talistern kom ”jeanstanten.” Med 60-talisterna kom den ”sportiga kvinnan.” I mina öron låter inte 60-talist så gammalt men när jag tänker efter så är den äldsta från detta årtionde trots allt nästan 50 år vilket inte kan anses som purungt. Jag tycker 60-talisterna på något sätt är den nya tidens 40-talister. Lite präktigare, självbelåtna, gick rakt ut i en blomstrande arbetsmarknad och köpte villor för en spottstyver om man jämför med dagens marknad för både arbete och jobb. Detta har påverkat deras klädstil i form av lite präktigare men ändå lite ”sportigare” för att tydligt markera att man visst är ung. Innan dess var det ett traditionellt mode för alla som passerat 40 år. Tittar vi på far- och morföräldrar och deras föräldrar så var det en orgie i beigt och brunt i olika skalor. Lägg till basker och grova nylonstrumpor så var du ”het” i denna grupp av gentlemän och kvinnor.

Efter att solen visat sig den senaste veckan och svenska folket slängt av sina tröjor och bytt byxor mot shorts och kjol så började jag tänka på hur 70-talisterna kommer se ut på äldre dagar. Jag har aldrig sett så mycket Tribal- och taggtrådstatueringar i hela mitt liv. Då den äldsta 70-talisten idag nästan är 40 år så finns det redan ett antal svanktatueringar som försvunnit under byxlinningen. Såg en kvinna som hade ”SY” på ryggen och jag tyckte det var en udda tatuering. Helt ok att gilla att sy men det känns inte riktigt som syintresserade är så hardcore att man tatuerar in det. Satt och begrundade detta samtidigt som kvinnan lutade sig fram. Helt plötsligt såg jag att det stod ”SEXY” men ”ex” hade fortsatt med bilringarna ner i den gigantiska y-strängen som hade kunnat hålla regalskeppet Wasa fast förtöjd.

Så då började jag fundera. Kommer vi 70-talister bli en trashgeneration på äldre dagar? Jag har verkligen svårt för äldre som vill verka yngre. Nästa vecka ska vi till Båstad och det är Mecca för alla gubbar som gillar att framställa sina brunrynkiga kroppar som ungdomliga. Det är backslick trots minimala resurser att jobba med på hjässan, uppknäppta rosa skjortor och blommiga badbyxor. Allt för att passa in bland de ”unga och trendiga.” Vi 70-talister är inte mycket bättre. Vi tycker verkligen att vi är unga och jag tror inte att detta kommer förändras även när vi blir äldre. Kommer på mig själv hämta barnen på skolan i kläder som passar en 25-åring bättre än en 35-åring. Är det för att jag börjar få en ålderskris? Nej, inte alls, det beror på att jag inte känner mig speciellt gammal och inte ens reflekterar över det. Samma är det med mina vänner och andra jag iakttar på stadens gator. När min pappa var 35 år kunde han rabbla repro-räntan de senaste 8 åren och deklarera utan Skatteverkets häfte samtidigt som han hällde rätt gödsel på gräsmattan och la benan på sned utan vare sig vax eller gelé, alltid iförd korrekta byxor med pressveck och en välstruken skjorta. Kommer Liv skämmas över mig när jag som 40-åring kör henne till hennes första skoldag i t-shirt med tryck och flipflops?

Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot att följa, och vara delaktig i, 70-talisternas framfart mot pensionen. 2009 är året då många tatuerade pensionärer antingen är gamla ärrade sjömän eller herrarna på bänken med en flaska i handen. Tatueringarna i denna grupp består för det mesta av ankare och en och annan sjöjungfru. Det var ett tufft släkte som tatuerade sig för 50-60 år sedan. Annat är det med pensionärerna 2040. Tatueringarna tillhör inte längre bara tuffingarna utan även ”fina flickan” och mjukiskillen. Gemensamt i gruppen är att taggtråd och tribal över biceps och något porrigt meddelande i svanken dominerar motiven. Kommer man verkligen tycka att Therese Alshammar är en ”Diva” 2040 som hennes svanktatuering visar, när I:et och V:et måste aktas när rumpan ska torkas av vårdpersonalen. Kanske kommer Gynnings svanktatuering ”Angel” vara den enda som är trovärdig då hon gammal och gänglig kommer vandra runt nattetid på Ibizas stränder i vita kläder.

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Peter Karyd

I huvudet på en Plastförälder

Som plastförälder sitter du inte alltid en pole position. Även om du kan älska barnen som dina egna så är du fortfarande inte ”pappa” men du är den som ställer krav och sätter regler. I mitt fall har vi barnen alla dagar förutom varannan helg. Vet inte vad som händer på dessa helger vi inte har barnen men hade jag varit pappa varannan helg kan jag personligen säga att regler och uppfostran hade inte legat etta på min priolista vad vi skulle göra de få timmar man hade tillsammans. Jag hade förmodligen spårat helt med fri spunnet socker och berg- och dalbana till mitt barn bad om att få gå hem. Väl hemma hade jag startat chokladfontänen och slitit fram marshmallow innan ungen hade hunnit knysta ”lördagsgodis.” Inte hade jag plockat fram kostcirkeln och kört en middag enligt tallriksmodellen. ”Ikväll blir det rotfrukter, grönsaksbiffar och till den en mager sås gjord på lätt creame fraiche.” Nej, varför skulle man ödsla så få middagar med skitmat man kan äta på vardagar? Jag tror inte jag är ensam om att tänka så eller agera så. Tror nästan det är vanligare än motsatsen och jag kan inte ens säga att jag tycker det är fel att det är så.

Som plastpappa får du givetvis tusentals härliga stunder och otroligt mycket tillbaka. Jag skulle definitivt inte byta. Det är jag som är med varje dag och ser hela utvecklingen. Allt från dagis, första skoldagen till kärleksbrevet som gjorde honom rasande att prata om. Samtidigt är det tufft. Jag tror ibland man måste vara plastförälder för att förstå vad jag menar. Du är en förälder men ändå inte. Du bestämmer varje dag men kan inte bestämma de stora besluten trots att du kan barnets personlighet på dina fem fingrar. Du är där när han ramlar på cykeln och tröstar men du räcker inte alltid sträckan ut. Som plastförälder på heltid ligger det på ditt och den hemmavarande förälderns ansvar att en skolpojke ska lära sig att räkna och läsa. Detta innebär krav och krav på barn innebär i flera fall gnäll tillbaka. ”Varför måste jag göra läxan när alla andra är ute och leker?” Ja, kanske för att du inte kan din läxa och det ligger på mitt delade ansvar med mamman att denna ska göras. ”Jag behöver aldrig göra läxan hos pappa!” Nej, kanske inte så konstigt med tanke på att det inte är skolplikt i Sverige på lördagar och söndagar varannan vecka. ”Min pappa älskar mig så mycket att han aldrig säger nej till något jag vill” fick jag höra för ett par veckor sedan. Hur svarar man ett barn på det påståendet?

Att säga till sina egna barn är lätt men när någon annan säger till ens barn är det inte lika lätt. Jag tror alla som har barn känner likadant. Har vi inte alla någon gång blivit förbannad när någon utomstående klagat på våra barns uppförande. Det är ju indirekt kritik mot oss själva! Och ibland inträffar det även i plastfamiljer där du som plastförälder inte har rätt att bli lika arg som den biologiska föräldern. ”Varför är du så sträng?” Kanske för att du precis blev arg för det jag just blev arg för, eller? Sedan är det nog lättare att vara strängare som plastförälder. Du kan vara mer rationell i ditt tänkande och kanske inte påverkas lika lätt av hundögon som ber om förståelse. Och det är inte så konstigt heller. Jag kommer garanterat ge Liv en chokladbit klockan tolv på natten om hon gråter och säger att Mio fick en tidigare under kvällen, samtidigt som hon tittar på mig med tårar som sprutar. Jag vet att hon inte ska ha choklad men hjärtat vill bara få slut på hennes enorma ”lidande.” Kanske är det lättare att tycka det är ett skådespel om du ser det lite mer från utsidan även om ditt plastbarn är precis som ditt egna barn? Jag är sträng, det är jag, kanske för sträng ibland och det beror säkert på att jag inte är lika van och tror att ett barn förstår precis som en vuxen. Det bästa exemplet var när jag och Hannah hade träffats ett halvår och jag sa till Mio ”skärp dig, du beter dig som en liten barnunge” och fick svaret ”men det är jag ju.” Den är tuff att kontra. Men jag är sträng av en anledning, att det ska bli bra killar med sunda värderingar. Sedan är det nog dags för mig att lära sig att barn är barn och inte några maskiner som går att programmera.

Jag skulle aldrig byta ut min roll, inte för en dag, men ibland kan jag inte låta bli att undra om de biologiska föräldrarna som inte är lika närvarande inser och uppskattar den tid som plastföräldrar och den andra hemmavarnade föräldern lägger ned på deras söner och döttrars uppfostran. Barn får inte bra betyg för att de sköter dig varannan helg. Barn får inte spela fotbollsmatch på lördagar för att de får skjuts dit varannan helg. Barn säger inte ”tack för maten” för att de hör detta varannan helg. Barn reser sig inte på ett pendeltåg för att låta en äldre dam sitta för att de hört det varannan helg. Det är den dagliga uppfostran och dess värderingar som till stor del skapar hur ett barn blir. Ibland kan man undra när man fått svaret ”nej, jag kan inte ta honom de dagarna för jag jobbar.” Jaha, du menar precis som vi gör varje vecka vi tar hand om honom? Den föräldern som har barnen på heltid borde få så enormt mycket beröm och framför allt stöd från den föräldern som inte är lika delaktig. Ofta försvinner den uppskattningen pga gammalt groll. Jag är uppriktigt förvånad att ingen av papporna någonsin hört av sig och sagt ”tack för att ni tar det största lasset. Säg till om ni vill ha en kväll för er själva så tar jag barnen.” Det är trots allt en förälder som sköter 300 dagar om året och en som inte ens är biologisk förälder som går tidigare från jobbet eller tar en VAB för att ta hand om någon annans barn. Är jag fel på det som tycker så?

Försöker jag försköna plastförälderns roll till en superhjälte som offrar sig själv till förmån för andra? Nej, definitivt inte. Däremot tror jag att det är viktigt för de biologiska föräldrarna att förstå att det inte alltid är så lätt att agera i den rollen. Jag har gjort tusentals fel och kommer troligen även göra fel framöver. Det viktigaste är att felen blir färre och att man gör sitt bästa. Det är också viktigt att acceptera att det faktiskt är ok att ha stunder som är skit där man tycker att de är små snorungar. Sådana stunder kommer garanterat finnas med Liv också, trots att jag inte har något att skylla på där. Biologiska föräldrar måste inse att även deras felfria underbarn kan vara fruktansvärda ibland.

Undervärderar jag den frånvarande förälderns roll? Nej, absolut inte. Den biologiska föräldern bär ett tungt ansvar som förebild och är av yttersta betydelse för barnets utveckling. Ett barn utan en pappa eller mamma som bryr sig tar ofta skada. Så länge barnets förälder är aktiv i relationen, om det så är en dag i månaden, så tror jag att den dagen betyder mycket för barnets självkänsla och självbild. Ett barn vill kunna skryta om pappa eller mamma i skolan och jag tror det är otroligt viktigt för barnet att få lov att göra det. Pappa kommer alltid vara pappa och mamma alltid mamma oavsett om han eller hon bor 100 mil bort och inte träffar barnet så ofta.

Personligen har jag haft en ganska ytlig kontakt, snudd på obefintlig, med barnens pappor fram tills väldigt nyligen. Jag känner att jag och Mios pappa börjar närma oss varandra och vi förstår varandra någorlunda. Vi har även gjort klart att är det några frågetecken så ska vi ta det med varandra och inte gå några omvägar via barnen eller Hannah. Där känner jag att vi är på rätt väg och att det kommer bli riktigt bra. Förhoppningsvis är det snart så med Williams pappa också men vi är inte riktigt där än. Det viktigaste är att tala samma språk för barn är inte dumma. De lär sig snabbt att spela ut föräldrarna mot varandra för egen vinnings skull. Fråga mig, skilsmässobarn som jag är…

Lördagen den 5 april, 2008. Dagen då jag blev Plastpappa på riktigt.

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Peter Karyd

Jag börjar gilla den spanska mentaliteten. Man jobbar lite, vilar lite och jobbar lite till. Jag gillar även den avslappnade stilen som finns mellan generationer. Du kan gå ut på en restaurang med barn utan att bordet bredvid tittar snett, om det inte är skandinaver som sitter där förstås. Du kan gå ut och ta en drink och hamna bredvid en 80-åring i baren som är ute med sitt 20-åriga barnbarn. Du kan köra förbi en Ferrari för att i nästa sekund tvärnita för att en hjord getter korsar vägen och efter kommer herden som förmodligen hade gjort succé som fotomodell för de olika sorters filmjölk som finns i alla kyldiskar hemma hos Moder Svea.

Nere i Puerto Banus går du förbi tanter som ser dyrare ut än deras Björn Ranelid look-a-likes till män där otroliga summor av deras pengar investerats i att dölja rynkor, gäddhäng och flint. Sedan krockar du med en gäng apfulla britter som skriker ”Manchester United rule the World”. Nja, just det sistnämnda är kanske inget jag gillar. Det är faktiskt något som jag tycker direkt illa om oavsett om jag är i Marbella, London eller Svedala. Sedan har du de sydländska kvinnorna och männen som är uppklädda till tänderna för en vanlig middag. Och det är något jag gillar! Det är inte alltid stilrent och perfekt men det är en elegans, och försök till elegans, som jag uppskattar. Svenskar, och jag är dessvärre likadan, klär inte upp sig tillräckligt ofta. Det är konfirmation, studenten, arbetsintervjun, bröllop och begravning i de flesta fall men i Spanien är det gala varje kväll. Kvinnorna har högklackat och männen matchar skor med bälte och skjortkrage. Som sagt, inte alltid perfekt, men tanken att vilja klä upp sig är något vi svenskar borde ta efter.

Klimatet är definitivt det som gör att det fungerar. Vädret påverkar hela ens sinnesstämning. Jag blir gladare av värme. Problemen smälter bort och allt är bara lättare. För om man öppnar ögonen och ser sig omkring i Spanien så är det egentligen ett modernt u-land. Överallt visar halvfärdiga huskroppar på en glanstid som aldrig kom för många. Det finns tusentals moderna ruiner överallt och det är inte bara i de sämre områdena. Nej då, mitt på dyra gatan kan det stå övergivna huskroppar och spöka. Vid vägkanterna är det skitigt och att dumpa sopar i värsta drive-by räden verkar inte helt främmande för varken spanjorer eller turister. Och sedan dessa lösdrivande hundar. Det är en viss u-landsvarning på vildhundar i städerna. Men allt detta döljs med fint väder.

Så hur sammanfattar men det hela? Jag önskar att Sverige inte vore så ålders- och regelfixerat. Det krogliv som erbjuds i Medelhavsländerna är unikt. Jag har aldrig sett ett slagsmål och mer spritliberala ställen får man leta efter. Jag gillar att snacka 2:a Världskriget med herren med värsta kostymen bredvid mig i baren som inte kan sitta för hans stelopererade ben han fick av granatsplitter i Frankrike samtidigt som hans barnbarn stolt fyller i farfars berättels. Jag gillar att barnen kan röra sig på en restaurang utan att jag ska behöva sitta på helspänn för att bordet bredvid ska kommentera och skruva på sig för att barnen inte är fasttejpade vid stolen. Jag gillar att förvånas över getter som korsar en väg. Tänk er det på Sveavägen i Stockholm. Framför allt gillar jag värmen och det lugn som den bidrar med. Jag är övertygad om att svenskar mått bättre och Försäkringskassan bättre ekonomi om vårt kära moderland kunde erbjuda fler soldagar och vi kunde lära oss utnyttja de tillfällen siesta erbjuds. Så nu när sommaren är här, passa på att ta med dig hela familjen på restaurang. Tvinga på din man en kostym, bjud med farmor och farfar och glöm inte dina högklackade. Jag lovar dig att både du och din omgivning kommer må bra av den synen.

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Peter Karyd

Har försökt i timmar att komma på något att skriva om samtidigt som Hannah och Magdalena har suttit i soffan bredvid och Magdalenas vidriga hund Lotta har legat under bordet och fisit. Jag älskar hundar men jag genuint hatar Lotta. Inte nog med att det är den fulaste hund jag någonsin sett, hon luktar dessutom precis som hon ser ut. Hade jag aldrig träffat Lotta och bara sett henne på foto hade jag vetat att hon luktade illa. Det är samma sak med människor. Man kan se att somliga har dålig andedräkt. Lagom till att jag fått upp min koncentration flög Maggan upp och börja skrika efter våtservetter. Lotta hade spytt på vår vita matta och det enda jag kunde se framför mig var hur jag i nästa vecka torkade av mina skor på den djurfäll vid ytterdörren som jag tillverkat på Lottas bekostnad.

En kväll med systrarna Graaf består av exakt samma skämt som man hört tusen gånger. Det mest irriterande är deras självbelåtna skratt över deras extremt dåliga skämt. Hälften av skämten hinner inte ens komma till poängen innan systrarna skrattar hysteriskt och ger varandra high-five. Sedan kommer Maggans vanliga försök till två-mot-en. Av någon anledning har hon svårt att leka tre så det var bara att än en gång slå dövörat till hennes otaliga försök till att antingen hetsa mig eller försöka hetsa Hannah mot mig.

Liv tackade för sig vid 19-tiden och har sedan dess förgyllt vår tillvaro med snudd på hundra små minifisar. Det är minifisar för att det kommer från henne men hade jag suttit med ögonbindel och bara lyssnat på fisarna så hade det likt förbannat kunnat vara en Söder-alkis på en bänk på Mariatorget med en pava hemkört i näven. Hur kan en sådan liten krabat rymma så mycket gas? Funderar på att hyra ut henne som ballongfyllare på Thank God it´s Friday. Kan se henne sitta vid dörren och hälsa familjerna välkommen åter och fisa upp en ballong till barnen.

För att få någon idé om vad jag skulle skriva om så läste jag lite på de bloggar som brukar nämna personer i min närhet. Som somliga av er kanske har märkt så råder det ett bloggkrig i det tysta mellan henne, den mer kända och den mindre kända sångerskorna. Det är konstant små hemliga budskap som skickas till varandra i deras bloggar. Det är allt från försvunna bilar till att sångerskan hjälpt en vän att fylla en container med gamla saker som stod i vännens garage. För läsarna betyder det inget men för det inblandade fortsätter det tysta kriget. Ganska barnsligt men ack så underhållande. Det börjar dofta Team Aniston vs. Team Jolie. Funderar på att trycka upp t-shirtar och sälja i shoppen.

När jag väl trodde att jag fått inspiration så tryckte jag ned en krönika på 20 minuter och kände att jag äntligen var klar. Skulle bara kolla stavfel innan jag publicerade den och upptäckte till min förfäran att jag satt och nickade till när jag läste min egen krönika. Den var så ohyggligt tråkigt att jag skämdes så mycket att jag slet datorn ur Hannahs hand när hon ville läsa den och sprang in på toaletten och raderade den för att skydda omvärlden från denna tristess.

Väl ute från toaletten möttes jag av ytterligare halvdåliga skämt och självbelåtna skratt som vittnade om deras tro att deras humor verkligen är förträfflig. Jag drog motvilligt på smilbanden och insåg att en kväll i soffan med usla skämt kanske inte var så illa ändå, trots Lottas och Livs försök att röka ut mig ur rummet.

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Peter Karyd

Jag har tidigare skrivit om att jag inte riktigt har insett min ålder utan glatt verkar tro att min omgivning ser mig som ung och framför allt enormt cool. Sakteligen har jag insett att så inte är fallet men det är ok för jag inser att jag inte är pur ung och framför allt är jag inte speciellt cool heller även om jag kände mig som en NBA-spelare när jag dunkade i dagmammans basketkorg som var ca 2m hög (är själv 1.98m) framför 4 st beundrande 5-åringar.

Jag kom på fler av mina ålderstecken idag. På väg till ICA var det två killar i 14-års ålder som cyklade framför min bil. Helt plötsligt svängde dom tvärs över vägen och jag kom på mig själv med att inte bara tuta och hytta med näven som en 70-åring, nej då, jag förbannade även att dom inte räckte ut handen när dom svängde. Ursäkta! Har jag någonsin räckt ut handen? Jag som dessutom hatar folk som räcker ut handen och har sitt vänstra byxben instoppat i strumporna för att inte få olja på det beiga manchester byxbenet.

Väl inne på ICA var det fullt av ungdomar. Redan där äcklades jag av mig själv när jag kom på mig själv använda ordet ”ungdomar”. Detta ord är för mig starkt förknippat med 30- och 40-talister men där stod jag och tänkte i dessa termer. Glatt sprang ungdomarna runt med studentmössor och gladdes av att snart slippa skoltiden och välkomnas in i vuxenvärlden. ”Vänta bara” tänkte jag bittert, för antingen har dom ytterligare 3-5 år på universitetet eller så springer dom rakt ut i arbetslösheten. Jag följde min inköpslista slaviskt och kom på mig själv även där. Visserligen hade jag fått den av frun men jag hade likt förbannat en inköpslista. Jag hatar folk med inköpslistor som river små hack i kanten av lappen för att komma ihåg det som stoppats i kundvagnen. Efter denna tanke struntade jag i listan och freebasade allt jag skulle handla. Efter att drabbats av hjärnsläpp efter 2 liter mjölk och en hushållsost var det bara att ta fram lappen och börja riva i kanterna för att veta att även medwursten var nedlagt i min kundvagn. Sopa!

Framme i kassan stod jag och funderade på om jag skulle ta en schweizernöt rulle. Skulle jag verkligen ta den? Det är ju inte bra att äta choklad. Vad har hänt? Jag hatar folk som måste genomgå en inre kris för att ta ett beslut om ett schweizernöt. Givetvis är jag väl medveten om att det inte är nyttigt men det är väl bara att ta den eller inte ta den. Vad är problemet? Min tanke avbröts av att jag fastnade på en framsida på Svensk Damtidning. ”Konstigt att Carl Philip är singel, han som är så stilig”. Va!?!?! Där gick gränsen. Jag hatar folk som tycker Carl Philip är stilig. Han verkar otroligt torr och skulle i ärlighetens namn inte förvåna många i världen om han spelade i andra laget. Hoppas han gör det så att vi kan få någon kunglig med lite stake i sig.

Efter att bilen fyllts med påsar bar det av till hemmet igen. Jag valde vägen via Williams skola och bromsade ned vid 30 markeringen. I backspegeln kom en bil som hade bråttom och jag såg att han tänkte köra om. Då hände det. Jag gasade på för att han inte skulle klara det. Efter det pekade jag mot tinningen för att påpeka vilken idiot han var. Varför? Jag hatar folk som leker poliser och hindrar andra i trafiken. Jag hatar folk som pekar mot tinningen. Ge ett rejält långfinger men peka inte mot tinningen.

När jag kom hem möttes jag av att William och Mio lekte i trädgården och hoppade runt uppe på muren. ”Ner därifrån genast, den kan välta”. Bläähää… Ordet ”genast” i förmaningsform för känslorna tillbaka till när farmor och farfar sa till på skarpen. Och vad f.n gjorde det att dom klättrade på muren? Skulle en 20kg Mio välta en 2 tons mur?

Inne i huset var jag så tagen av mina medelålders symptom att jag var tvungen att sätta mig ned. Jag försökte sammanfatta det för frun men det gick inte riktigt att få fram vad jag menade och hon tittade så där frågande utan att egentligen ha för avsikt att ens försöka förstå som bara en stressad fru kan göra. ”Handlade du tomater?” frågade hon. Efter att vecklat upp min lapp och insett att jag inte rivit ett hack i lappen bredvid tomaterna var det bara att hoppa in i bilen igen.

Trevlig helg.

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Peter Karyd

Idag är det dags för Herrklubben att träffas. Två gånger per år inträffar det, en gång på våren och en gång på hösten. Vi är 18st killar som träffas. Somliga bor i Malmö och vi andra i Stockholm. Herrklubben är uppdelad i lag Nord och lag Syd, i bästa Robinson anda, och vi turas om att anordna träffarna. Andra laget vet inte vad som gäller förrän det är dags. Alla betalar in en summa varje månad under året så när dagen väl kommer så är allt ”gratis” oavsett om det gäller aktiviteter, boende, mat eller bira.

Hittills har det varit en stor variation där fantasin flödat. Senaste Herrklubben hade vi hyrt två stycken husbilar och hade tipsrunda i Stockholm. Varje lag fick ett kuvert med olika uppgifter som skulle utföras och varje uppgift hade olika poäng. Det var allt från att skapa ett minst 5 minuter långt trafikkaos på Birger Jarlsgatan i höjd med Stureplan till streaking genom Humlegården och allt skulle filmas och jurybedömas. Som ni förstår är det väldigt moget. Vad är det som gör att killar alltid ska vara nakna? Jo, det är helt enkelt humor att se en vuxen man springa naken. Det är humor med en vuxen man som sitter ned naken. En dålig historia blir mycket roligare om det berättas av någon som är naken. Det är säkert svårt för en kvinna att förstå, ibland är det även svårt för mig.

Anledningen att vi har en Herrklubb är för att ju äldre man blir desto svårare är det att träffas spontant. Folk reser i sina jobb, har familjer och man prioriterar helt enkelt andra saker i livet MEN under 2 dagar varje år är det inget snack om vad som gäller. Vi brukar få datumen 3 månader innan träffarna så vi har gott om tid på oss att förbereda fruar och flickvänner. Somliga av oss har känt varandra i 25 år och detta är vår fristad för vår gemensamma historia. Andra har bara varit med i gänget i några år men är inbjudna för att vi vill lära känna den personen de kommande 25 åren. Det är nästan alltid samma stories som kommer upp men det är lika kul varje gång och oftast börjar man garva innan berättaren ens kommit till poängen. Tanken är att vi ska fortsätta så här i all framtid. Oavsett var du än bor i världen så har vi bestämt att vi ska träffas 2 gånger per år. Förutom den sociala biten så fungerar Herrklubben som ett nätverk. Vi har hjälpt varandra till nya jobb och förmedlat kontakter till allt från elektriker till banktjänstemannen som fixar med bra lånevillkor. Om du slår ihop 18 personers kontakter så är det allt någon som känner någon som kan hjälpa dig med det du söker.

Och var vill jag komma med allt det här? Jag undrar varför tjejer är sämre på att organisera sig som killar gör när det kommer till den sociala delen. Hannah har flera gånger påpekat att hon är avundsjuk på vårt upplägg. Det går inte att skylla på familjen för alla vi i Herrklubben som har barn har inga problem att ta hand om familjen en helg om frun eller flickvännen ska iväg. Av någon anledning tar kvinnan på sig rollen att vara den perfekta fixaren år in och år ut. När ni sedan väl ska göra något så slutar det med några timmar på ett spa. ”Jag fick ingen barnvakt, är det ok att ta med min dotter?” Vilken mamma säger nej på en sådan fråga och vips har tjejhelgen slutat med ett barnkalas på Leklandet där somliga busar till det och dricker ett glas öl.

 Nej, kvinnor, nu får ni ta er i kragen. Se till att samla ihop ett skönt gäng av tjejer och bilda en Tjejklubb. Två helger varje år säger ni till era män att ”sorry, markservicen är inställd och du får tycka vad du vill.” Vem kan med handen på hjärtat säga att man har så mycket att göra att man inte kan följa med om man vet datumet 3 månader innan utsatt tid? INGEN! Och när ni väl träffas så kan jag rekommendera att köra mycket naket och mycket trams. Lägg ned det tokseriösa och våga flippa ur en helg. En tråkig historia är roligare om den som berättar den är naken.

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Peter Karyd

Då har man gått och blivit pappa. ”Pappa” måste nog vara det mest vuxna ordet i mäns vokabulär. ”Jobba” är ganska vuxet, ”äktenskap” likaså men inget är lika vuxet som just ordet ”Pappa”. Kommer ihåg hur jag som 12-åring definierade ordet ”vuxen”. Det var fyra kriterier som skulle uppfyllas för att få lov att kalla sig vuxen; jobb, egen bostad, skäggväxt och hår på snoppen. Just det sista kändes extra spännande då jag låg lite efter somliga killar i duschen på gympan. Att få barn, gifta sig, gå på Systemet och få rösta kändes sekundärt så långe kalsongen var fylld med en rejäl kalufs.

Inför förlossningen hörde jag alla berättelser om hur fantastiskt det skulle vara. ”Den största dagen” och så vidare med massa annat positivt. Jag hade varit väldigt lugn hela graviditeten för jag hade en fru som sa ”ut kommer den alltid” och hade en väldigt avslappnad inställning. Givetvis var hon nervös och rädd för smärtan men överlag så var hon väldigt cool. Hade jag vetat att jag hade framför mig att gå in på toaletten och leverera en 3.8kg bajskorv hade jag personligen varit lite stressad. Så, så, lilla du som blev upprörd av liknelsen men det är dessvärre det närmsta i tanken som en man kan komma.

Normala föräldrar går på föräldrarkurser och lär sig andas och massa annat nyttigt men med tanke på den blivande mammans lugn och våra disträa personligheter så glömdes detta bort fram till att barnmorskan började fråga lite om kurserna. Generat tittade jag bort medan Hannah började fabulera ihop lite svar på hennes frågor om hur kursen varit. Vi påmindes om den sista föreläsningen och vi sa glatt att vi redan var inbokade på denna. Dagen efter åkte vi iväg till Danderyds Sjukhus för en föreläsning i aulan tillsammans med massa andra föräldrar. Det kändes som jag åkt 20 år tillbaka i tiden när jag satte mig där inne. Kom givetvis lite försent, hamnade längst bak och kunde inte titta på min bordsgranne (fru) utan att börja skratta. Alla andra föräldrar antecknade flitigt vad som visades på Powerpoint och ställde så präktiga frågor att det kändes som när man som liten lyssnade på de vuxnas diskussioner och lovade det sig själv att aldrig bli så tråkig.

Så med en powerpoint på bebisar och några slides om andning begav vi oss till Danderyd för att bli igångsatta. Även där fortsatte det pubertala beteende som börjat i aulan. Så snart barnmorskan vände sig om hade vi lustgasrace och tävlade vem som kunde hålla sig för skratt längst. Detta övergick senare till en sjuk fototävling i rummet, allt för att slå ihjäl tiden. Förlossning var det bästa man kunde göra. Bara skratt och trams, inte närheten av vare sig smärta eller skrik. Trodde jag…

När Hannahs dropp väl började sätta fart på bebisen kom värkarna igång. Helt plötsligt var hon inte lika sugen på att leka lekar och driva med barnmorskan. Varför skulle hon förstöra vår roliga dag med sura miner? Hannah var stenhård och bad att få vänta med epiduralen förrän den riktiga smärtan drog igång. ”Ge mig den om 30 min” instruerades barnmorskan. En halvtimme senare var Hannahs ansikte som förbytt och nu skulle hon få sin bedövning. DÅ ringde barnmorskan narkosläkaren. Hon ringde inte tidigare för att kolla om det fanns möjlighet att få den om 30 minuter och på så sätt planera. Nej då, hon ringde efter exakt 30 minuter och då visade det sig att narkosläkaren var upptagen den kommande timmen. Efter det följde den värsta timmen i mitt liv. Helt hjälplös stod jag och tittade när kvinnan jag älskar låg och skrek att hon ville dö, att hon ville bara därifrån. Allt jag kunde göra var att hålla hennes hand. En inte allt för smärtlindrande metod. Jag hade lovat Hannah att hålla mig lugn under förlossningen och hade det inte varit för det löftet hade jag slitit ut narkosläkaren från det han höll på med och släpat upp honom till våning 9. Den känsla av hjälplöshet har jag aldrig tidigare känt och jag klandrade mig själv för att hon låg där. Varför skulle vi ha barn? Hade det inte räckt med Mio och William? Givetvis var jag fullt medveten om att min fru skulle ha ont men jag var inte förberedd på den vidriga känsla av hjälplöshet som drabbade mig.

Nu med lite distans och med en välskapt och frisk dotter i min famn är det svårt att se att något negativt kommit ur detta. Men i efterhand skulle jag velat att en pappa berättat för mig hur det var och inte hur han kände sig efter. Givetvis är alla Kungen av Kungsan när man väl står där med sitt nyfödda barn men hyckla inte om själva förlossningen. Stå inte och berätta hur underbart det är för en förlossning är bland det mest traumatiska jag upplevt. Jag unnar inte min värsta fiende att få uppleva den timmen där min fru låg och skrek ut sin dödslängtan och min enda medicin var att hålla henne i handen. Det kändes som att säga till en person som brinner ”lugn, det kommer börja regna imorgon och då slocknar du” och sedan nicka lite förstående med ett frikyrkligt leende.

Är vi inte så lite överlag att vi gärna säger vad vi tror andra vill höra? Det är inte politiskt korrekt av män att säga att en förlossning är vidrig när det är kvinnan som upplever smärtan och mannen bara tittar på. En man får inte säga något negativt om förlossningen för sedan barnsben är han intutad att det är ”det mest fantastiska man kan uppleva”. Nej, det är det inte alls. Ögonblicket när du inser att ditt barn är friskt och andas och din partner är tillbaka i normalt medvetande och även hon mår bra, DET är en fantastiskt känslan. Själva förlossningsproceduren kändes som att mentalt bajsa ut en 3.8kg korv. 

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Peter Karyd

Nu är det snart dags! Jag ska bli pappa och även om jag vant mig vid tanken vet jag inte riktigt hur det kommer bli med en riktig bebis, min bebis. Jag har visserligen tränat på pappa-rollen men Mio och William var trots allt 2.5 och 5 år så jag är fortfarande oskuld när det kommer till att kommunicera med en knatte som inte kan svara på tilltal och använder skrik, bajs och spyor för att få fram sina tankar. Undras vilken typ av pappa jag kommer att bli. Kommer jag börja gå runt i en velouroverall och enbart använda ekologiska tygblöjor och utnämna tv:n till Djävulens Redskap? Kommer jag bli galen av allt barnskrik så att jag inte ens klarar av att ta hand om henne? Eller kommer jag sitta med en sådan där vidrig röst och prata bebisspråk och inbilla mig att just mitt barn är unikt som kan skrika och bajsa samtidigt? Kommer jag också drabbas av de smått sinnessjuka beteende som vissa vuxna får när det kommer till att tyda barnljud till ett vuxet språk?

Bebis: Obiobi bambam popidenna saaibabab

Vuxen: Ahhhhh… Hörde du?!?! Hon sa att Obama är Presiden i USA.

Nej, hon sa faktiskt inte ett skit. Hon gurglade sig och svamlade som bebisar gör och hon hade inte ens för avsikt att uttrycka någon åsikt. Hon är helt enkelt en glad grönsak som gillar att göra ljud så var istället stolt över att hon är glad istället för att, och dessutom på fullt allvar, försöka övertyga din omgivning om ditt barns talang som inte finns, åtminstone inte än.

Vad är det som gör att du som vuxen helt plötsligt tappar förståndet när du är tillsammans med små barn? Jag hade gjort allt för att kunna bugga ett spädbarns eventuella tankar angående de hemska skådespel de utsätts för dagligen. Vuxna människor som sitter och gör konstiga ljud och får en talförmåga som får Mio att framstå som Björn Ranelid. ”Ahhh bub bub lilla gubben. Du är så puffisnuff snuffig”. Vad betyder det? Att bebisen är gullig eller att personen i fråga blivit sinnessjuk? Sedan har vi vuxna som tror att bebisar är hundvalpar. ”Ja kom då, kom då. Jaaaa… duktigt!” Ibland väntar jag bara på att ett hundben eller en pinne ska kastas framför barnet. Jag ska lära min dotter att svara ”voff” när någon säger ”ja kom då”.

Ett annat fenomen jag gillar är singelkillar som kommer i kontakt med bebisar. De vet inte riktigt hur man håller barnet. Det är helt raka armar ut från kroppen och en osäker blick som skvallrar om att ”detta är jag inte sugen på förrän tidigast om ett antal år men jag måste hålla god min om jag ska framstå som ett framtidsprospekt för de tjejer som tittar på mig som jag med lite tur ligger med inom kort.” Lite som när jag var i Thailand och tog en bild med en boaorm runt halsen och inte ville avslöja att jag var livrädd och tyckte det var obehagligt utan istället stod med ett stelt leende för att få cred från brudarna i min omgivning.

Efter bebistiden är det dags för min lilla dotter att lära sig att gå och helt plötsligt så går hon i förskolan. Där kommer jag förstås tycka att hon är det mest begåvade barnet eftersom hon i sann Robinson-anda åt en kotte istället för hennes korkade kompis som satte ett blad i halsen. Hon kommer sticka ut och vara så framstående med att göra påskpyssel som lika gärna kunde varit något som fastnat under skorna efter en tur i skogen. Oj, vad begåvad hon kommer att vara.

Sedan är det dags för att börja i skolan och alla andra i hennes klass kommer givetvis inte vara i närheten av hennes intellekt. Hoppas hon blir en riktig stjärna som sitter längst fram i klassen och kan allt. Bara hon slipper en sådan skitunge som jag var som satt längst bak i klassen och bara störde. Kommer det finnas en Peter i hennes klass som retas och är störig kommer jag överväga att gå dit och skipa rättvisa. Känner bara idag hur det bubblar inom mig när någon är taskig mot Mio eller William så jag vågar inte tänka på hur det blir med familjens enda lilla flicka som dessutom är minstingen. Kommer jag bli den galna pappan som gör en fyrhjulssladd in på skolgården och jagar fräkniga Benke för att han drog henne i hennes fina flätor som hon och Hannah gjort framför spegeln? Troligen, så läser du detta, Benkes mamma eller pappa, så ta ett snack med honom innan han börjar skolan. Den som klyver ett hår på min prinsessas huvud eller retar henne kommer döpas i skolpissoaren! Vad är det för fel på mig? Jag håller på att tappa det 8-10 år i förtid. Jag kommer få henne mobbad om jag ska hålla på så där.

Sedan väntar tonåren. Jag vill inte ha en dotter i tonåren. I min värld så är hon min lilla prinsessa som åker på ridläger och avgudar sin enda manliga idol, dvs jag. Men jag vet redan nu att helt plötsligt en dag, utan förvarning, kommer jag vara ”pinsam” och ”jobbig”. Jag ska vara ärlig: jag kommer ha svårt med pojkvänner. Jag vet vad finniga tonåringar vill göra med min dotter när jag inte är hemma. Jag vet vad finniga tonåringar vill göra med min dotter när jag är hemma. Jag vet vad jag kommer göra med finniga tonåringar som vill göra något med min dotter, oavsett om jag är hemma eller ej. Min vän har också en liten dotter så pakten inför framtiden är sluten. Ingen sätter sin fot över tröskeln utan att fått prata med oss i lugn och ro innan. Gissar att jag kommer bli polisanmäld för ”hot mot finnig tonåring” 8-10 gånger innan min dotter fyllt 14 år.

Och här kommer min dubbelmoral in. Jag tycker det ska bli riktigt kul att se hur en finnig William och en Mio i målbrottet raggar brudar. Jag kommer stolt sitta och lyssna på deras stories att Mio kysst två tjejer på samma skoldans och att William dumpade sin tjej för en annan som gick en årskurs över honom. På något sätt känns det lugnare. Och kanske är det för att jag lättare kan relatera till en pojke eftersom man själv gjort samma dumheter och gått på samma minor som killarna kommer att göra. Och kanske är det just därför jag är så nervös för de 14-åriga pojkarna som vill dejta min lilla prinsessa.

Helt plötsligt är min dotter vuxen och har egna barn (förhoppningsvis Jungfrufödlsar) och jag sitter med ett fånigt leende och säger ”Ahh bub bub” som om det vore det mest naturliga i världen samtidigt som min dotter undrar om jag är redo för demensvård. Kretsloppet är slutet och allt jag kan hoppas på är att min dotter lärt sig av mina misstag och framsteg när det är hennes tur att sitta med en liten bebis.

Arkiverat i Bloggkrönikörerna, Peter Karyd