Idag är min andra dag som inte längre pappaledig. Jag ska bla börja filma igen. Jobbar med ett produktionsbolag här i Norrköping som heter Crazy Pictures. Alvar och Ed har många gånger varit med på deras kontor. Ed har som vanligt ingen direkt åsikt annat än att man sover gått i deras biograf. Alvar gillar att leka med rekvisitan i hyllorna. Han gillar väldigt mycket att gå loss i deras vapenförråd. Extra kul var det i samband med att vi visade vår nya kortfilmsserie, “Poesi För Fiskar”, inför 450 norrköpingsbor. Då fanns även blod och dockor utan huvudet att skoja med. Jublandes skuttade Alvar fram till sceneriet och började leka.

Hands up någon?

Vi åkte hem och Alvar undrade när vi skulle tillbaka till Crazy Pictures. Jag svarade att jag inte visste men berättade att vi skulle vara där ofta eftersom det nu är min arbetsplats. “Bra, jag vill följa med. Jag gillar att vara där för dom är så bra på att skapa fantasi”, sa Alvar oerhört koncist konstaterande.

Alla vi som jobbar med underhållning undrar ofta vad fan vi håller på med. Iofs är det nyttigt att ibland ifrågasätta sig själv och allt man gör, men det får inte övergå i konstant förvirring. Nu vet åtminstone jag vad jag jobbar med. Vad som är syftet med mitt yrke. Jag skapar fantasi. Jag ska göra grejer som inte finns på riktigt, men man kan känna igen i verkligheten.

Igår släpptes vår kortfilmsserie på YouTube. Det skulle glädja mig väldigt mycket om Du klickade in och tittade på de sex filemerna för att sen säga vad du tycker. Man får tycka vad man vill. Det viktiga för oss är att du känner något. Det är ju då det blir fanatsi. Fantasier känns. Och det är ju det vi jobbar med.

Arkiverat i Henrik Johnsson

Jag gilar att bada. Tror dessutom att jag hade kunnat bli en bra simmare om jag hade tränat dygnet runt de senaste 30 åren istället för att göra annat. Alvar gillar också att bada. Inte lika mycket som jag, kroppsligen. Han badar mer än gärna fast inte huvudet. Dock är han en tuff baddare när det kommer till kalla dopp, trots sin tunna lekamen.

Vi var vid Ensjön för säsongens sista simtur. Kvällen före hade sveriges genom tiderna bästa simmrska T. Alshammar varit på besök hos oss och firat de senaste medaljerna samt delat med sig av sina proffsprylar. Alvar och jag kände oss heta i höstrusket. Han var i vattnet först. Jag, som skulle dyka från bryggan, lät vinden pina min knottriga kropp medan jag försökte få på mig proffssimglasögonen och simlandslagets simmössa utan att det skulle göra för ont. “Är det kallt Alvar?” ropade jag till den plaskande och oroväckande tyste sonen. “Tur att jag har badmössa så jag inte fryser om huvudet också!” svarar den lille pojken i Alshammars svarta badmössa och spegelsimglasögon.

Där stod vi för sista gången och tänkte på sommarens tidigare dopp. Kanske inte Alvar som fick kämpa fram värmen eftersom alternativet att gå upp ur vattnet ännu inte var aktuellt. Vi var peppade av proffsgrejerna och varandra, men ändå tagna av höstens svala och allvarliga Hej.

Jag höll på att vända tillbaka obadad. Dök dock till slut i vattnet och glasögonen rullade över ansiktet och smälde till överläppen då de kommit förbi näsryggen. Schmack. Upptäckte sen att jag satt på mig dem uppochner.

Nu har hösten börjat. Den är bedårande och  omutningsbar. Den är som alla andra rus - vackrast i början och sörjig på slutet. Vad som än händer ska jag åtminstone, likt dig Alvar, glädja mig åt de delar som inte fryser. Det kommer att bli kallt och grått. Bli inte överraskad. Tänk på det andra. Det är värmen man ska minnas.

Lilla och stora Tarzan.

———————–

För er som råkar vara i Norrköping ikväll så kommer här en vägvisning till något skoj. Imorgon blir dett en blogg med mycket film och musik.

Imorgon blir det mycket film och musik i bloggen. Grundkursen är dock att alla ska ha sett Robyns ljuvliga framträdande på Polarpriset igår där vi hyllade den enastående Björk. Vill och vågar du ännu mer högklassig konst ska du gå vidare till min kamrat konstnären, och gårdagens sällskap på galan, Lukas Göthmans sida http://www.lukasgothman.com/.

Arkiverat i Henrik Johnsson

Åkte till Blekinge med Ed. Alvar ville inte följa med och Ed har ännu ingen talan i denna typen av beslut. Vi åkte till Karlshamn. Just utanför har jag spenderat mitt livs första tjugo somrar på farmorochfarfars sommarställe i Vettekulla. Denna hamnstad innefattar en stor del av min historia som jag nu ville berätta delar av för min yngsta son. När Alvar var liten och inget bestämde gjorde vi samma resa.
Vi åkte runt i den vackra staden och jag berättade medan jag mindes. Dofter består och rullar upp små sagor ur ens förflutna. Ed var nyäten och utsövd så han lyssnade uppmärksammat. Vi åt färsk fisk i hamnen, blandad mjukglass (päron och vanilj) på torget och besökte kyrkogården. Jag gillar kyrkogårdar. Där råder lugn och eftertanke, man kan ägna sig åt att andas och känna. Jag ville visa Ed farmorochfarfars grav.
Stilla gick vi bland gravstenarna. Solen sken. Vi passerade en jordfästning. Ed hälsade glatt på de sörjande. Framme vid vår grav satte jag ner Ed mitt på graven. Trodde kanske att han skulle känna något, få en uppenbarelse av sitt ursprung och känna sin plats i släktträdet. Det kanske han gjorde. Han tog en stor näve grus, stoppade den i munnen och skrattade. “Gott grus din farmor bjuder på pappa” kanske han försökte säga med munnen full av sten. “Hon gjorde goda bullar också” svarade jag.
Vi dröjde oss kvar ett tag på platsen och i tanken. Sen blev Ed hungrig på riktigt och det började regna.
Jag körde till Hemköp i stan, som farmor brukade kalla Epa och jag mindes som Tempo.
Det blev en snabb in and out på en påse blandad barnmat. Vi håller fin fart ut ur butiken men plötsligt slår jag på en tvärnit så att Ed håller på att flyga av mina axlar. “Stripshow!? Va fan, vem är McDragan som svärtar ner min blanka barndoms Bullerby-historia? Är dom nakna på riktig och undra vad det kan kosta?”.
Regnet tog fart men vi hann in i bilen. Ed fick en kall burk mat och vi började smälta dagens upplevelser när vi rullade ur stan.
Det var en härlig dag - djup, ljus och lite smutsig. Som livet ska vara. Alla minnen är levande och kan förändras med tiden. Ed, när du läser detta så var detta hur jag upplevde en dag medan den var. Hur jag minns den och om du minns den får dåtiden i framtiden utvisa.

Arkiverat i Henrik Johnsson

Vi är i Skåne igen. På en plats vi inte visste fanns. Den uttalas inte som om den låg i England vilket jag trodde. Man säger inte heller som välkända Skurup med ett Y istället för U. This is Skyrup! Ligger vid Hässleholm i norra Skåne och uttalas sky - himmeln och flytande fettet i stekpannan, som sju fast med Y istället för U.
I vackra Skyrup är det hästtävling. Vi är hela ligan på plats, dvs deluxeversionen av familjens hästupplaga, dvs vi fyra och Malins pappa.
Fortsätter att trivas i Skåne och glida framåt in i nästa kapitel av min historia. Ed känns skånsk i det att han vill äta hela tiden.
Tyckte Alvar lät lite skånsk … Är det förvandlingen, förtrollningen eller förvirringen? Det är med Skyrup som med magin, endast du är gränsen för det oändliga.

Arkiverat i Henrik Johnsson

Alvar har altid haft en nerv för det dramatiska. Han gillar när känslorna svänger och känns.
För några år sedan grät han i regnet för en liten svart snigel då jag sjöng “lilla snigel akta dig annars …”. Då jag såg min sons sorg slutade jag såklart med min sång. En snörvlande Alvar hulkade fram uppmaningen om att återuppta varningentexten. “Fortsätt sjunga för snigeln så den inte dör pappa, den måste akta sig” sa min son vackert och lite meningslöst.
Vi gick hem och har inte pratat om sniglar sedan dess. Förutom när Alvar såg en mördarsnigel i vårt sovrum. Malin blev rädd för det lilla slemmiga djuret och jag blev arg på Alvar som skrämde mamma.
Jag joggade och Alvar cyklade. Det hade just regnat och en snigel låg framför oss på väg över grusgången. Alvar sa melankoliskt konstaterande att “det är synd om sniglar för de är sniglar”. Jag funderade på om jag höll med. Kunde inte bestämma åsikt så jag försökte få reda på vad som var orsaken till sniglars självömkan.
“Jag skulle inte vilja vara en snigel” löd förklaringen. Jag bestämde mig för att motfråga. “Sniglar vet ju inte hur det är att vara du så dom kanske trivs med att vara sniglar” försökte jag överbevisa femåringen.
“Jag tycker synd om dom iallafall för de går sakta över vägar och man kan gå eller köra över dom” avslutade Alvar diskussionen och cyklade vidare.
Alvar din värld är din verklighet och väldigt stor. Jag gillar att tillhöra den.
Gillar också att jag ska börja filma igen och skapa andra verkligheter.

På måndag kan du få komma och se våra sex nya kortfilmer i serien “Poesi För Fiskar”. Ta en titt på bifogat klipp.

Arkiverat i Henrik Johnsson

Alla som bor på The Clarence Hotel (www.theclarence.ie) i Dublin hoppas på samma sak. Vi är alla där för att må gott och kanske kanske kanske se någon medlem från U2. Det är nämligen dom som äger bygget.

Jag ägnade mina dagar i Dublin till diverse U2-kopplade aktiviter bredvid att stå bakom min fru och hejja fram henne under olika hopptävlingar. Hittade bla den exklusiva boken “The graphic design of U2″ och lite andra kompletterande produkter till min samling. Pratade med lokalinvånare och taxichaufförer om hur ofta de sett någon medlem göra vanliga saker. Fick en irländsk militär att köra mig till Bonos hus, med en omväg kring bassistens dito. Hästhoppning på Irland hör fortfarande ihop med armén. Därför skötte militärer skjutsandet. Det var exakt 1,6 mil från vårt hotell hem till Bonos. Jag joggade tillbaka, efter att ha sprungit upp och ner på hans gata, försökt se ut som jag bodde i kvarteret (därför hade jag joggingkläder) och gjorde olika typer av gymnastiska hopp för att träna spänst och när jag ändå var i luften passa på att slänga en blick över muren och kanske få se sångaren vattna blommorna.

Här bor Bono.

Jag gav upp kampen och letandet. Kände att letandet var nästan roligare än om jag faktiskt skulle se den korte lille rockstjärnan - min andlige ledare och idol. Hade heller ingenstans kvar att leta. Dessutom skulle Malin och jag checka in på U2s hotell för att fira att vi förlovade oss där för sju år sedan. Då visste Malin inte om att det var mitt favoritband som ägde hotellet, men det var hon informerad och bekväm med denna gång. Bara jag inte tjatade om U2 eller på annat sätt lätt dom styra stämningen. En god midag senare hamnade vi i hotellets åttakantiga Octagon Bar vid exakt samma bord som förra gången då jag ödmjukt och bestämt anhöll om min nuvarande frus hand. Vi höll oss till varandra och lät inte ens världens största rockband komma mellan, om de varit där. De spelar inte ens U2 i högtalarna. Ingenting i vare sig inredning eller kommunikation vittnar om vem som äger stället. Alla vet ändå.

I det dova ljuset skiner de starkaste känslorna.

Sista dagen i Dublin var ljuvlig. Den hade så mycket tid och så mycket plats för oss. Vi gick på stan, åt långlunch och han tom förbi IFI (Irish Film Institue) för att se den fina australiensiksa filmen “Beautiful Kate” innan vi gick långsamt tillbaka till hotellet för att hämtas upp av en militär som skulle köra oss till flygplatsen.

Vi kom in i hotellets reception och jag gick in i ett föråd för att hämta våra väskor. Kånkandes med väskorna mötte jag Malin i lobbyn som sa att “han är här”. Jag förstod inte vad hon menade “Vem han, Bono?” tänkte jag tyst och sände signalen till min fru att jag inte förstod henne. Därför förtydligade hon genom att återupprepa sin korta, tydliga och ytterst lättbegripliga mening med det lilla tillägget att “chauffören, den irländska militären väntar med bilen utanför”.

Jag han inte bli besviken för lyckan var så stark, om än kort. Missuppfattningen gjorde mig ännu gladare och den fina dagen blev ännu ljusare. Jag hade ju nästan träffat Bono eller annan medlem ur mitt favoritband sedan 20 år tillbaka. Min böner var så gott som hörda. Det kändes som om vi hade mötts. Jag fick tom en starkare känsla av att nästan träffa U2 på deras hemmaplan än jag fick när jag de facto träffade halva bandet på riktigt i Göteborg förra sommaren. Så stora är U2. Man behöver inte se dem för att känna dem.

Längtade hem till pojkarna. Dom hade haft det bra hos mormor och morfar. Som vanligt frågade jag dem vad de hade gjort under alla dagar vi varit borta. “Inget speciellt” var svaret. “Har ni haft det bra då?” fortsatte min frågestund. “Jättebra, jag vill bo mer hos mormor och morfar” sa Alvar medan han kramade mig och fick mig förstå att jag varit saknad. Vi hade samma resa fast på olika platser. Inget speciellt hände, men det kändes väldigt bra.

Arkiverat i Henrik Johnsson

Kom hem efter ett gott dygn med de bästa av kamrater i Stockholms skärgård. Både jag och sönerna var på gott humör efter trevligt umgänge, mat, dryck, crocket och nattbad i jacuzzi med neonlampor i skiftande färger.
Jag ville behålla det goda stämningen och passade på att steka pepparbiff till mig och Alvar. Malin gillar inte det grova sättet att krydda kött så vi passar på när hon är borta. Dom äter blodkorv när jag inte är hemma. Ed kör burkmat oavsett vem som är hemma, för honom är ännu mängden viktigare än smaken.
Vill bibehålla den höga nivån och erbjöd Alvar saft blandad med bubbelvatten då jag fann en halvfull flaska Shiraz. Vi skålade i de röda dryckerna och hyllade pepparbiffarna samt knaprade glatt på salladen. Vi var i form och jag fick feeling för att trolla.
Alvar är en vaken rackare och jag en usel trollkonstnär så mina trix brukar sluta i skratt då de ständigt misslyckas.
Jag tog fram en tiokrona och kastade runt tills jag märkte att Alvar följde rörelserna från fel hand. Vet inte hur det gick till men ville inte missa chansen till lite äkta magi.
“Kolla här” sa jag glatt och låtsades trycka tian i örat. Jag grimaserade trovärdigt och skakade på huvudet. Tog sen handen med tian till det andra örat och låtsades plocka ut pengen där.
Leendes över mitt hokus pokus höll jag upp guldmyntet framför min femårige son.
Han såg inte alls road ut, han verkade arg. Jag kan själv bli irriterad och sen förbannad på trollkonsnärer som går runt bland borden på restauranger med en kortlek och ber än tänka på spader dam. Men detta var ju ett unikt trick, inget hämtat ur en standardrepertoar.
“Pappa, fattar du inte att det är farligt för din hjärna?!”, säger Alvar aningens uppfodrande. Jag ställer just ner mitt vinglas och formulerar tänkandes en harrang om att i Frankrike dricker de vin hela tiden och det verkar inte vara direkt fel på deras hjärnor.
“Fattar du inte att pengen kan förstöra insidan på ditt huvud?”, förtydligar Alvar för sin kanske hjärnskadade far.
Han gick på mitt trick!!! Äntligen, fan vad gott vin. Jag kan trolla.
Hur skulle jag nu säga detta till Alvar? Vi trollkonstnärer vill inte avslöja våra magiska krafter, men jag vill ju inte heller att min son ska tro att det är ofarligt att stoppa grejer in i huvudet genom öronen.
“Förlåt, jag ska aldrig göra om det. Du har rätt, men visst var det lite coolt?” säger jag urskuldande. Alvar ser mig i ögonen när han säger “sådär, men mest farligt”.’
Jag funderar i några sekunder på om jag ska berätta hur jag gjorde, eller snarare att jag inte själv riktigt vet hur jag gjorde. “Det bara hände” är en tom ursäkt som låter illa, undflyende och skär sig till vinet.
Alvar fick tian som han sen växlade till sig mot tre femkronor. Vi gick alla och la oss nöjda.
Nu sitter jag på planet till Irland. Inom femton minuter landar jag i Dublin. Inom en timma dricker jag en kolsvart öl med min fru. Innan klockan klämtar midnatt ska jag trolla igen. Whack for my daddy O!!

Arkiverat i Henrik Johnsson

Jag älskar hösten, men hatar mina höstkänslor i augusti. Lätt att ge upp. Men jag ger mig aldrig. Regnet öser ner och jag får se på film dagtid. Lyxigt och mysigt. Ska sen uppdatera denna årstid. Dock är det dags att gå vidare, men ändå behålla solen. Lämnade sommarens sista skånesession igår efter ett konfirmationskalas i Falsterbo.

Våra barn börjar bli stora. Äldst av 13 kusiner på fyra familjer åt storasyrran Cissis håll är Hanne. Hon konfirmerade sin tro i Lundsberg förra helgen och firade med resten av oss igår.

Ljuvligt att dricka champagne och umgås - Wherever my friens and the champagne are (That’s My Home). Dags för tal av Hannes gudföräldrar - min lillasyster Toja och Hannes pappa Uffes lillebror Tobbe.

Viktigt att inte mesa och smeta ut högtidstal i kärleksklet och tomma ömhetsbevis. Varken Toja eller Tobbe är annat än sanningssägare i alla lägen. Som gudfar påpekade också Tobbe att vi skulle hylla Hanne i egenskap av nybliven 15-åring. Följaktligen plockade han fram en kondom för att demonstrera hur denna fungerar. Han öppnade vant den lilla stagnolieförpackningen och testade elasticiteten i det lilla gummit. Medan han pratade om ansvaret i att vara ungvuxen fortsatten han att strecha gummit. När han var framme vid apteringsögonblicket i sitt förmaningstal drar han kondomen över huvudet. Fortsätter att pratat och andas ut genom näsan. Tobbe är vältränad - landskamper i handboll och tio Marathon på tider jag knappt kan drömma om - och har stora lungor. Av lufttrycket från insidan vidgar sig gummit till en ballong.

Alla jublar, inklusive jubilaren.

Alvar och Ed, ni vet att denna blogg är för er. Något för er att läsa då ni själva är 15 år och lär känna er historia. Hanne lär alltid vara en av era idoler. Tänkt på att när vi firade konfirmeringen av hennes kristna tillhörighet så hade hennes gudfar en uppblåst kondom på huvudet. Tänk på att man kan göra som man vill och ska våga göra nästan vad som helst för att få sagt det man vill. Kan man inte säga det man menar, tvingas man mena vad man säger.

Vad vi och jubilaren lärde oss om kondomer och kristendom under Tobbes tal vet vi icke ännu. Vi vet med säkerhet att de hör ihop, åtminstone kommer vi att associera dem två till varandra. Det kändes viktigt och angeläget. Det är känslan som räknas.

Fick jag bara ge dig ett ord på vägen, skulle det vara; använd kondom.

Arkiverat i Henrik Johnsson

Jag har inget lokalsinne. Det är ofta glädjande då man kan känna gamla upplevelser av platser som som nya fast man har varit där flera gånger förut. Jag har tex varit i Nyköping ca 200 gånger, ändå blir jag lika förvånad varje gång över deras gågata och halvfina stadshus.

Alvar och jag var på födelsedagskals i skogen utanför Eskilstuna igår kväll. Regnigt och mysigt. Hittade dit med hjälp av GPS. Imponerande hur bra den hittar. Dock är mottagningen sådär så ibland kom direktionerna lite sent. Just när man passerat en avtagsväg så säger telefonen att jag borde svängt till vänster. Det är lika dåligt sätt att guida som när man frågar passageraren i bilen, som lovat att visa vägen, “ska jag svänga här?” och svaret är “kanske.”

Efter några charmiga u-svängar och lite darrigt valda småvägar var vi framme. Då jag inte kan omfamna den stora konsten att hitta rätt så var jag osäker trots att den blåa pluppen på kartan blinkade glatt vid vår destination. “Pappa, du hittar överallt!” ropar Alvar och hoppar ur bilen in i ösregnet  och springer in i huset där festen pågår. “Är du säker på att vi är på rätt ställe” frågar jag min 5-årige son som inte hör frågan då han nästan är framme vid huset.

Visst är vi rätt och visst är jag stolt över att Alvar tror att jag hittar överallt. Alvar, för din skull och ihop med dig hittar jag vart du vill, även om det kanske blir lite halkigt på vägen. Fortsätt att vara säker då du känner att du hamnat rätt.

Nu ska vi till Skåne. Dit hittar jag. Säg till när vi är framme.

Bilarna är uppställda. Nu ska de snart köra på varandra. Det är också ett sätt att hitta rätt.

Arkiverat i Henrik Johnsson

Vi lekte hotell. Först gjorde Alvar visitkort, sen öppnade han hotell - Alvars Bästa Hotell. Alvar var chef och ställde sig i receptionen, Malin blev städerska, jag concierge och Ed piccolo eftersom han kan frakta väskor med hjälp av sin gåvagn. Jag fick själv välja titel och arbetsuppgift. Malin slutade snabbt som lokalvårdare eftersom hotellet saknade gäster. Hon blev den första att checka in. Malin hälsades välkommen av personalen vid sin ankomst.

Välommen till Alvars Bästa Hotell, den lille med blöjan tar gärna er väska till rummet.

Det flöt fint för hotellet. Vi vet att första intrycket varar. En gäst vars lust man bränner redan i repan är svår att få tillbaka. Malin checkade in och fick sin nyckel. Hon skulle bara gå till hissen och trycka på sitt våningsnummer för att sen kuna kasta sig fritt på sängen. Piccolon visade sig vara lite väl närgången. Dessutom struntade han i väskan och tog en genväg till hissen.

Excuse me, may I help you?

Som concierge är det viktigt att kunna lösa alla situationer - både interna och externa. Jag lyckades lyfta bort piccolon, rädda honom från karate med chefen samt småhångla med hotellets första gäst till denne åter verkade belåten. Vi var snabbt tillbaka till vår höga nivå av personlig service.

Malin kom till hissen och skulle just trycka på knappen som var fäst med magnet på köksstolen. Då kom piccolon igen och med sin aggressiva hjälpfullhet åter kom ibråk med chefen.

Not love in an elevator.

Den här gången kunde inte ens jag, conciergen, lösa läget. Det höll på att flippa ut bortom kontroll. Som tur var märkte vår gäst att piccolon luktade skit. Alvars väskbärare hade mycket riktigt hunnit med att lägga ett lass i blöjan mellan sin olika hjälpinsatser. Alvar var nöjd med att se sin personal bäras ut av en gäst och undrade ifall inte han fick vara gäst istället och jag jobba i receptionen. “Jovisst, hur var namnet?” svarade jag. “Jag heter Alvar Barijard och har beställt ett rum” sa gästen. “Hur stavas det?” kontrollfrågade jag. “A-L-V-A-R och Barijard börjar på B”. “Välkommen till Alvars Bästa Hotell” hälsade jag Alvar när han fick nyckelkortet i papp till rum 312. Rakt fram i korridoren och till höger just innan tvättstugan.

Äntligen ordning. Det blir ofta bäst om man själv får bestämma. Att checka in på sitt egna hotell som enda gäst hos personal man själv anställt måste ge en viss ro.

Arkiverat i Henrik Johnsson