Hejsan alla!
Min sommar är snart till ända och jag bara längtar till vintern. Det har aldrig hänt förut, det kan jag säga. i vanliga fall avskyr jag snö och kyla men eftersom bebisen ska komma till nyår så vill jag att tiden ska gå FORT.

Jag har ett par riktigt tunga dagar, både i kropp och sinne. Ryggen värker, livmodern ömmar och brösten exploderar snart. Min kropp är under en våldsam förändring och det känns både bra och dåligt. Bra för att det betyder att någon tagit den i anspråk ,äntligen, och dåligt för jag inte känner igen mig själv när jag ser mig i spegeln. Hur kroppen kommer se ut efteråt orkar jag inte ens tänka på just nu. Men det får jag ta när den dagen kommer, bara jag får hålla mig frisk och kroppen håller för att bära fram ett barn så är jag nöjd.

Från det ena till det andra, varför är det så extremt dåliga tv- program på sommaren? Man betalar ju licens året om och inte bara på höst, vinter och vår. Märkligt. Jag längtar tills höstens alla tv- serier börjar. Eftersom jag älskar att se på tv så gnuggar jag händerna av förtjusning när jag tänker på allt jag kommer se på i höst. Dansbandskampen bland annat. Sjukhuset är en annan favorit. Har jag riktigt tur kommer Barnmorskorna kanske tillbaka. Det hade varit någor det. Vad tittar ni på?

Nu ska jag ta mina restless legs och krypa till kojs. Imorgon bär det av med lotteriet igen, var kan jag inte säga. Ha en riktigt god natt och skät om er därute i cybern. Stor kram!

Kim med liten krumelur i magen

Arkiverat i Kim

God morgon!
Idag ska jag iväg och dela ut pengar, vilket jobb man har. Egentligen är det synd att semestern är slut för det verkar vara nu som den riktiga sommarvärmen kommer men mig gör det detsamma. Helst av allt skulle jag vilja att det snart var vinter, kyla, frost, snö och nyårsafton. Då skulle det snart vara dags att se sitt barn på andra sidan magen. Gud, vad jag längtar! Jag håller med er, det spelar verkligen ingen roll vilket kön barnet har. Om jag skulle få önska mig något så vill jag att det ska vara friskt sedan får det bli hur det vill och vad det vill. Jag ska i alla fall försöka uppfostra mitt barn till en person som tänker själv och är stark nog att våga prova sina vingar även om det kan brista. Man har så mycket funderingar så här innan det är dags, antagligen kommer den lilla/lille själv visa vem h*n är. Inte vet jag, jag har aldrig fått barn förut. Det är många frågor som snurrar i huvudet på en. Kanske fler i mitt huvud än i många andras, jag vet inte.
Ziggy ligger under bordet och vaktar mig. Han vet att jag ska iväg och att han inte får följa med. Ingen annan hund är så sur som han idag. Just nu har han somnat i sitt vaktande, han är ohyggligt morgontrött också. Inte sällan snubblar han ut på Kärrtorps torg och händer med huvudet om klockan inte slagit tio. Ibland får jag ropa ner honom för jag inte kan vänta längre på att gå ut. Då stapplar han stelbent nerför trappan, blänger surt och gäsp- skriker högt i protest. Han är för rolig.

Arkiverat i Kim

Hej allihop!
Nu är jag tillbaka efter en lång och skön semester. Det har varit en underbar sommar som resulterat i lite större mage, mindre kräkningar och en matlust som varit så saknad. Igår gjorde vi ett ultraljud. I min mage ligger den sötaste lilla bebis man kan tänka sig. Eftersom jag är en nyfiken typ så hade jag gärna velat veta könet men Anders vägrade till en början. Efter lite tjat och en del övertalning gick han med på att låta barnen få vara med och rösta om dilemmat. Först frågade jag Jonna och hon var genast med på noterna. Bra, tänkte jag, bara en till så är saken klar. Lisen funderade en stund och sa sedan att hon ville att det skulle bli en överraskning. Skit, tänkte jag. Jaja, Hampus kommer alla gånger vilja veta. Icke! Två av tre barn ville att det skulle bli en överraskning. De brås på sin far, den saken är säker. Så nu sitter jag här och funderar på att byta lås tills de ändrar sig. För hur ska jag kunna hålla mig ända tills det är dags. Även om jag har mina aningar om vad det är……

Imorgon börjar allvaret igen. Då ska jag jobba med Postkodlotteriet så om ett par veckor får ni se en miniflodhäst i rutan. Trevligt, va?

Arkiverat i Kim

Idag har jag varit i Nödinge och delat ut pengar. Nu är jag äntligen hemma och är helt färdig. Anders, barnen och hundarna är redan på Singö så det är alldeles tyst och tomt här. Det är nästan outhärdligt. Jag undrar hur jag stod ut med tystnaden när jag var singel.

Igår sprattlade det i magen. Superskum och härlig känsla. När jag lade mig för natten fick lillknodden tokspel och levde rövare så jag skrattade högt.

Nu är det godnatt och imorgon är jag på Singö i två veckor. Ha en trevlig sommar så hörs vi om ett tag. Puss och kram!!

Arkiverat i Kim

Hej alla!
Är hemma en snabbis innan jag far tillbaka till landet igen. När jag var hemma och vände den åttonde juli var vårt internet nere ( igen) så det gick inte att nå er. Jag beklagar, men nu är jag här!
Nu har min graviditet dragit igenom alla tidningar och lugnet har jag lagt sig igen. Jag och Anders hade velat vänta med att berätta nyheten tills vårt ultraljud i augusti men en tipsare hann före. Vet ni varifrån det trollet hade fått informationen? Barnmorskemottagningen. Någon hade sett mig i väntrummet där och tipsat Hänt Extra. Är inte det riktigt taskigt gjort? Även om jag är i tv ibland så innebär inte det att jag är säkrare på att allt ska gå bra än någon annan. Måndagen den 29 juli hade vi tid för KUB- test. Det är ett test man erbjuds om mamman har fyllt 35 när barnet förväntas komma. Jag fick lämna ett blodprov och sedan var det dags för ultraljud ett par veckor senare. Då mäts en vätskeansamling i fostrets nacke för att se om barnet har Downs syndrom eller andra kromosomavvikelser. Ni kan ju fatta hur nervösa vi var när vi klev in på SÖS specialistmödravård. Min barnmorska hade sagt att fostret syntes bättre om jag inte kissade på en timme innan ultraljudet. När det var en halvtimme kvar kom jag på att jag precis varit på toaletten vilket resulterade i att jag svepte en liter vatten på stående fot. Smart. När vi blev uppropade var jag så kissnödig att jag halvt släpade mig in i rummet. Det ilade i tänderna så nödig var jag och jag tänkte att det här aldrig kommer att gå. När jag lade mig på bristen bad hon mig ta ut piercingen i naveln men det gick inte eftersom den suttit där i tio år och behövde klippas bort med bultsax, typ. Det innebar att hon fick trycka extra hårt med ultraljudet vilket också betydde att hon tryckte på urinblåsan. Då tänkte jag be om en blöja alternativt en kateter… Då. På en sekund slog blommorna ut i hela rummet. På en skärm i taket sprallade en liten blivande människa omkring. Med näsa, armar, ben och kropp. Min lilla fis. Alldeles tokpigg och alldeles, alldeles underbar. Pyttesmå händer som vinkade mot oss som för att säga att Hej, här är jag! I mig hände något nytt. En känsla av total fokusering och en obeskrivlig lycka tog över varje nervcell i hela mig. Plötsligt kändes resultaten av testet inte lika viktigt, om det ens varit det från början. I mig fanns det en liten blivande person med bultande hjärta. Nio centimeter kärlek som var perfekt, med eller utan kromosomavvikelser. Vem är jag att döma? Vem säger att ett barn med ett hjärtfel, Downs syndrom eller någon annan sjukdom inte är perfekta? Inte jag i alla fall. Jag har arbetat med svårt sjuka barn i flera år, alla fantastiska. I mig lever och växer ett mirakel. Om vi har tur blir vi föräldrar till det. Det är vi som ska bli valda, inte tvärtom.
Resultatet på KUB- testet visade sig vara bra. Eftersom jag drömt så mycket mardrömmar om att hjärtat slutat slå på bebisen var jag helt färdig när jag kom hem och somnade som en stock. Anders kommer in och väcker mig och berättar att någon från Hänt Extra har ringt på hans telefon.
HERREGUD, nu sprattlade det till i magen. På riktigt. Jag får skriva mer sen. Hej så länge.

Arkiverat i Kim

Eftersom vår sommarstuga inte begåvats med internet kommer jag vara utloggad härifrån till den åttonde juli. Då börjar jag nämligen arbeta med postkodlotteriet och kommer således röra mig i mer urbana trakter igen.

Under veckan som kommer ska jag äta jordgubbar och laga god mat eftersom jag fått matlusten så sakteliga tillbaka. Den har varit saknad, kan jag säga.

Tills dess: ha en underbar vecka!

Arkiverat i Kim

Nu ska ni få höra: Jag är gravid. Som vi kämpat för detta! Det är ett mirakel och vi är så himla glada.
Det är inte sällan jag fått frågan om när jag och Anders ska skaffa barn. Barn är ingenting man bara skaffar. Man skaffar sig en ny handväska eller kanske en kattunge men inte ett barn. Det är en gåva som inte alla får som ett brev på posten. Vissa måste kämpa lite extra. Jag och Anders var två av dem som inte fick barn så fort vi knäppte med fingarna.

Jag minns när vi bestämde oss för att försöka få barn. Vi trodde nog båda två att det skulle gå snabbare än vad det gjorde. Efter ett år kunde jag inte få mens utan att bryta ihop och det tog dagar att komma över. Varje gång blodet forsade mellan benen kom rädslan för att det inte skulle gå. Att jag aldrig skulle få chansen att få bära ett barn. Eller få bli mamma på något annat sätt. Vi kollade möjligheten att kunna adoptera men det såg ganska mörkt ut eftersom vi börjar bli till åren båda två. Tidigare äktenskap, min bisexualitet, tre befintliga barn och min brist på utbildning var också till vår nackdel. Många länder är inte så accepterande som Sverige, upptäckte vi. Och här fanns inga barn att adoptera.

Efter flera turer till Sophiahemmet, hopp, förtvivlan, svarta hål och allt annat däremellan visade graviditetstestet positivt. Nu börjar en ny resa. Jag hoppas så att allt kommer gå vägen och att ni följer mig på min resa mot föräldraskapet. Hänger ni med?

Arkiverat i Kim