Försöket att arbeta hemifrån lyckades när dottern befann sig på dagis (ja, jag vet vad det heter men i min värld heter det dagis!) och pojkarna i skolan. Helt plötsligt öppnar nya möjligheter sig när man kan sitta vid datorn utan frågor som “när är du klar så att vi kan spela på datorn?” eller en dotter som enbart är glad om hon får trycka in sju tangenter samtidigt. En gång tillät jag det för att slippa hennes klagosång och dregel. Resultatet var att datorn började prata engelska vid varje tangenttryckning, bokstäverna blev stora som Kaknästornet och en svart rutan som tändes runt allt man markerade för att sedan stanna kvar i bilden som en fläck  på skärmen.

När dagis var slut för dagen åkte jag dit för att möta upp dotter och fru på cykel. Även frun cyklade till dagis tidigare på morgonen. Vi hade både fått varsin cykel igår så idag var det premiärtur. Tror inte jag cyklat på 15 år så det var snudd på nervöst. Sist jag cyklade kom jag ihåg att jag använde cykeln som ett transportredskap från punkt A till B. Nu var det som att sitta på en motionscykel. Jag frustade, harklade mig och svettades så de personer jag mötte måste övervägt att ringa 112. I den branta backen fick jag stanna och gå med cykeln och den branta backen hade nog inte mer än 8-9 graders lutning och var egentligen en liten upphöjning i cykelbanan. Jag kan inte komma ihåg att jag som liten gick med cykeln bredvid mig. Hoppas jag kommer ihåg fel för annars är det exakt lika genant som jag tror det är.

Jag var så glad för min nya cykel men nu hatar jag den. Det är Djävulens redskap. Den snudd på flinade åt mig där jag med en vilopuls på 148 övervägde att avsluta mitt liv genom att lägga mig i diket och sätta en skogssnigel i halsen för att avsluta lidandet snabbare. Hur kunde det gå så här fel? Vilken var dagen då jag passerade ett kaloriintag som medförde att jag måste leda min cykel upp för en pytteliten kulle? Samma dag som jag köpte cykeln övervägde jag att cykla till en vän som bor ca 1 mil bort. Efter denna dagen har jag bestämt mig för att dela upp det i små mål. Imorgon ska jag cykla till brevlådan, på fredag till gatans slut för att kröna lördagen med att cykla de 500 meterna runt radhusområdet bakom oss, dvs om min utrustning som många av er saknar fortfarande är intakt efter att gnuggats mot den stenhårda och minimala sadeln som cykelfanskapet har.

Arkiverat i Pappa blogg

I passet fyllde frun mer än hennes lycka inför födelsedagen visade. Hon blir som ett litet barn och utan tårta, frukost på sängen och paket så skulle sorgen vara total. Inte över presenterna, för det hade räckt med att slå in en telefonkatalog i presentpapper, det viktigaste är nämligen att få prassla med presentpapper och att någon sjunger “Jag må hon leva” minst två gånger. Lite som dottern fast i större format.

Jag smög upp tidigt imorse och fick ett ryck att göra en kantarelltoast. Gjorde det förra året och nu är det någon udda tradition som jag själv skapat. Ingredienserna i en kantarelltoast är många och avancerade; kantarell och toast. Trots detta lyckades jag misslyckas. Det blev sega små svampjävlar (de fick heta så imorse) men frun spelade med och lät som en Marabou-reklam. Tack för skådespelarinsatsen men jag inser vilken otrolig råsopa jag är i köket. Nåja, det var tanken som räknades. Åtminstone var det argumentet jag använde för mig själv när jag övervägde att lägga kinden mot spisplattan som straff för min uselhet.

Sedan blev det jobb. Visste att frun vankade runt hemma som en uttråkad vålnad i väntan på att få fira mer födelsedag så koncentrationen var inte på topp. Väl hemma stod hon vid dörren som en valp som behövde kissa med viftande svans. Efter det tog det 15 sekunder och sedan satt vi i bilen på väg mot stan. Hon borde fylla år oftare för tydligen finns de genetiska förutsättningarna där för att göra sig klar snabbt. Det blev japanskt med lis och någon stampad jordekorre som skulle föreställa entrecote. Gott var det i alla fall men tack vare barnen, som lekte Usain Bolt genom restaurangen, lyckades den “lugna” födelsedagsmiddagen förtäras på exakt 16 minuter. Nästa gång ska frun få njuta i lugn och ro och känna smaken av jordekorren.

Arkiverat i Pappa blogg

Killarna är tillbaka efter en helg hemifrån. Äldsta versionen gick direkt till en kompis och därefter vidare till fotbollsträningen utan att passera gå. Den yngre versionen kom däremot hem. Dottern och han hade ett kärt återseende bestående av pussar, kramar och försök till bett.

Då äldre brorsan var iväg och spelade fotboll ville den yngre visa vad han tränat på i helgen. Givetvis var arenan vardagsrummet trots att han uppmanats, snudd på hotats, att inte spela där. Allt från gardiner till möbler börjar se ut som en fotboll med vita respektive svarta fläckar i bollens mönster.

Alternativ ett var att än en gång ta diskussionen men eftersom det var hans första halvtimme i huset kändes det som en tråkig start. Det blev att packa in honom i bilen och dra ner till fotbollsplanen där brorsan tränade bredvid. “Jag vill spela på de stora målen” var kravet trots att det var 45 knattar som hade träning. Försökte förklara att det troligen skulle bli svårt att be 45 barn, plus 5 tränare, att vänta vid sidan medan vi sköt straffar. Besviken, men fortfarande oförstående för övrigas ovilja, hittade vi ett mål lite avsides som godkändes.

Väl hemma var klockan mycket och maten väntade på bordet. Sedan väntade sängen. Tänk att det kommer som en negativ överraskning varje kväll. Jag hade hoppats på lite större kreativitet efter 7 respektive 9 år men det är fortfarande ett dramatiskt “Varför?!?!” som är standardsvaret på frasen “nu är det dags att lägga sig”. Vad kan man jämföra det med? Det är som att gå ut till bilen på morgonen och se vår minibuss och brista ut i gråt att det inte är en Porsche som står där. Och inte bara en gång, utan att jag skulle bli lika besviken varje dag, år efter år.

Kvällens bästa citat:

Jag: Vill du ha ett syskon till?

Mio: Neeeeeeeeej! Jag ojkaj inte ta hand om flej bajn!

(PS: frågan uppkom efter att sett en bebis på tv och inte pga egna planer.)

Arkiverat i Pappa blogg

Tänk vad lite jobb och pengar betyder om du inte har din hälsa. Idag fick jag en käftsmäll i ämnet. Den drabbade inte mig personligen men gjorde mig ytterst medveten om hur skört livet är. Du kan glädja dig åt din nya bil, din lägenhet eller din befordran men allt blir sekundärt om hälsan inte finns i behåll.

Sena kvällar för att imponera på chefen eller kunden känns ganska ointressant. Att barnen skriker och är jobbiga är ett i-lands problem och att räntan gick upp är trist men inte livsavgörande. Saker ställs till sin spets när hälsan sviker. Skämten känns avlägsna även om i sådana situationer så är den inre styrkan att kunna skämta och se livets ljusa punkter och möjligheter det som avgör mycket. Är du positiv och tror tillräckligt mycket är allt möjligt.

Idag går alla mina tankar åt ett håll. Ett håll som är två personer som är så många fler personer än två om man ser effekten av att en vän, bror eller son inte mår bra. Vi står alla bakom dig och snart sitter vi där med Kaptenen mellan oss igen. Jag tvekar inte. Det kommer bli skit ett tag men efter det så sitter vi där och summerar att det som inte dödar härdar oss. Och härdad, det är du, men nu får det räcka med härdande. Men det är det som gör att det känns lättare, att du kommer ut som en härdad vinnare. Tänk vilken story du har att berätta på ålderns höst för dina barnbarn. Ett fåtal personer vinner VM- och OS-medaljer. Ett annat fåtal går igenom saker som är så mycket större och svårare men kommer ut som en hjälte i slutet. För mig är du en hjälte och jag är förste man att hänga medaljen runt din hals när den här skiten är över. Kanske till tonerna av “Jennie from the Block”?

Arkiverat i Pappa blogg

Idag var det inskolning på dagis. Då jag, som vanligt, stigit upp ett antal minuters fel högerriktning på den stora visaren kom jag tio minuter för sent. På gården väntade barn och föräldrar i sandlådan, vid gungorna och i de asfalterade gångarna fyllda av trehjulingar. Och alla tycktes stirra på den “nya”. Helt plötsligt kändes det som att det var jag som skulle skolas in. De flesta föräldrarna hade redan suttit där två dagar tillsammans och hade funnit sin gemenskap. Jag blev den nyinflyttade som skulle passa in. Dottern tittade bedjande på mig om vi inte skulle åka någon annanstans men efter ett kort internmöte bet vi ihop och gick in.

Sakta försökte vi passa in i sandlådan. Det gick så där. Det var alldeles tyst bland barn och vuxna, om man bortser från babyspråket mellan föräldern och barnet. Min normala tix för att prata med allt och alla förbyttes i tystnad. Till slut frågade jag om någon hade flera barn där vilket jag kom på i samma sekund var en relativt obegåvad fråga då 99% av alla barnen där var knappt 1.5 år gamla. Enligt färsk statistik tar det trots allt 9 månader att föda ett barn. “Finns det några tvillingar kanske?” försökte jag släta över min ytterst obegåvade fråga innan jag bakade en sandkaka och körde in i munnen på mig själv.

Dottern var lite blyg i början och svansade runt mina ben. Eftersom hon normalt är så ohyggligt mammig kändes det bra att hon efter 1.5 år faktiskt börjar acceptera mig som pappa. Efter en timme var hon lugn och sprang runt som aldrig förr. Jag satt på en stol och tittade vad hon gjorde. Kände mig som en usel förälder som inte satt och lekte med min dotter som de andra föräldrarna gjorde med sina barn. I min värld gick inskolningen ut på att barnet ska lära sig att klara sig själv på dagis (eller något annat modernt ord som är mer politiskt korrekt) istället för att hitta en ny lokal att leka med sin förälder i. I så fall kunde vi lika gärna åkt till Leklandet ihop för där finns det åtminstone varm korv och godis.

Det blev lunch med en korvstroganoff. Blev verkligen imponerad av att barnen själva lagat maten men när fröken korrigerat mig med att det var mat som vuxna lagat blev jag inte lika imponerad. Jag vet att “fröken” heter “barnpedagog” men när jag tänker tillbaka till min barndom så älskade jag min dagisfröken och jag tycker det ordet ger mig en varmare känsla i bröstet än “barnpedagog”. Så förlåt alla barnpedagoger för det. Åter till maten. Det kan inte ta längre tid att laga god mat än mindre god mat. Det är kanske inte en helt rättvis jämförelse men kan mästerkockar laga en gourmetmåltid i programmet “Här är ditt kylskåp” (kommer du ihåg det?) där kocken lyckas förvandla en burk böner med kort datum, en halv banan och en skalk Skogaholmslimpa till en tournedos med tryffelsås och hasselbackspotatis så borde rimligtvis en mattant (mattillagningskonsulent?) kunna förvandla falukorv, ris, mjölk, tomatpuré, grädde och ett antal kryddor till en korvstroganoff, eller är det för mycket begärt?

Summa summarum; fröknarna var fantastiska och jag var även mäkta stolt över dottern som lekte på lektid, åt på ättid och sov på sovtid. Just det sistnämnda är kanske inte så imponerande med tanke på hennes trötta DNA. Jag vill än en gång passa på att ge alla som jobbar med barn en ohygglig eloge. Ikväll har jag cirka 43 gånger övervägt att sälja, alternativt skänka, våra tre barn på Blocket medan ni som arbetar med barn svingar runt 10-15 barn utan problem, inklusive blöjbye. Hatten av, jag hade aldrig klarat det utan minst ett besök i fängelset eller ett barn med men för livet på grund av den elaka farbrorn på dagis.

Arkiverat i Pappa blogg

Somliga dagar kan få en att bara le. Inte för att man är glad utan för att somliga saker inte kan gå mycket mer åt helvete. Denna dagen hade jag nog inte ens kunnat regissera i mitt huvud för ett par dagar sedan. Om man bortser från privatlivet och hälsan i behåll så tror jag att denna dagen är en av de större sopdagarna jag haft på väldigt länge. Kändes lite som Truman Show där alla följde mig på pay-per-view. I början tyckte nog de flesta det var lite kul men i slutet så tror jag t.o.m. att den mest skadeglada fick lite tryck över bröstet. Nej, måtte denna förbannade skitdag få ett slut och börja om på ett annat sätt imorgon.

Dottern har varit på inskolning idag. Tydligen hade det gått bra förutom en liten incident med en ny kompis. Tydligen blev hon knuffade eller något litet, frun såg inte det och med barn så är det svårt att bli arg för ingen menar något illa i den åldern. Sedan kom vi hem och jag och dottern badade. Hon gnydde lite när jag lyfte upp henne över badkarskanten och när jag tittade på armen såg jag att hon hade ett hugg tvärs över axeln. En perfekt tandrad skvallrade om att en liten kollega valt hennes axel före maten. Det var då jag insåg att det är något fel på mig. Det enda jag kunde se var mig själv ligga i bakhåll utanför dagis imorgon och vänta in den lilla kannibalen. Raskt, likt en drive-by i Compton, skulle jag springa förbi och bita den lilla gynnaren i armen utan att någon såg det. Däremellan skulle jag hinna viska “payback is a bitch” till den lilla innan jag försvann i rånarhuva. Sedan insåg jag att han troligen är i 1-2 åldern och resultatet skulle vara fängelse eller i bästa fall psyket när hans mamma och pappa hittade en krokig tandrad från en vuxen man ingraverad på barnets axel.

Nu ska jag gå och komma på något att göra för att rensa huvudet, långt från bitandes barn och inte fastna i den goda matens värld. Kanske därför jag är kinkig?

Arkiverat i Pappa blogg

Ytterligare en dag bakom skolbänken och därav total brist på händelser under dagen. Det mest äventyrliga jag upplevde dagtid var att med sorgsna ögon studera min lunchgrannes köttbit med gräddsås och potatismos för att sedan stirra tillbaka på min eländiga broccolisoppa som smakade mer björnklister än broccoli. Jag har bestämt mig för att inte leva lika dekadent under hösten så i brist på motion ska jag i alla fall äta bättre, även om dagen kändes som ett fängelsestraff. Varför är nyttig mat inte lika god? Varför är Delicatos chokladbollar inte nyttiga? Eller ett 200 grams schweizernöt framför tv:n?

Kvällen här hemma fördrevs med ingenting alls. Om jag bortser från den sista timmen så har jag ingen aning om vad jag gjort mellan 18-21. Helt blankt. Har tänkt flera gånger om jag någonsin skulle bli misstänkt för något brott. Att sitta med en bordslampa rakt upp i ansiktet med en arg polis som skriker “var befann du dig den 23 juli?” Hur ska jag kunna veta det när jag inte ens vet vad jag gjorde för två timmar sedan? Jag vet inte ens vad jag åt till middag i förrgår. Har verkligen försökt leva mig in i ett förhör och kastat ut datum för mig själv. Det var tomt och sorgset. Jag har ingen aning vad jag gjort och troligen lider jag av någon form av svår demens. Vet inte ens om det heter så men jag vet att jag en gång visste så har jag glömt det så är det ytterligare ett bevis på hur dålig jag är på att komma ihåg saker. Måtte jag aldrig bli misstänkt för något allvarligt för jag kommer åka dit direkt.

Arkiverat i Pappa blogg

Dagen då Stockholm bjöd på 27 grader och en klarblå himmel spenderades i en bunker på utbildning. Kändes som att jag var tillbaka till skolan. Visserligen fikades det lika mycket som på ett statligt företag men ändå var vi relativt effektiva. Om inte annat kommer jag bli en fena på datorer om jag inte lyckas med konststycket att bli den första genom tiderna som underkänns.

Dagen kändes smått ångestladdad med tanke på att jag missade första skoldagen för barnen och imorgon missar jag första dagen på dagis. Känner mig som en riktig sopa men det är inte alltid lätt att få ihop privatliv med jobb. Troligen lär ingen av barnen bli yrkesmördare på grund av att jag inte var med men en viss ångest ligger där och pyr. Lilla dottern ska börja på dagis och jag tycker det känns som att adoptera bort henne. Hon känns för liten för dagis men när jag försöker förklara det för frun ger hon mig blicken som betyder “sluta dalta” men samtidigt vet jag att hon känner likadant, fast det kommer hon aldrig att erkänna.

En börjar dagis och en börjar skolan. Och allt samtidigt som jag sitter vid min egna skolbänk.

Det är den eviga balansgången med att vara styvförälder. Är du för sträng mot styvbarn blir det fel men är du sträng mot ditt “egna” barn är det ingen som reagerar. Lika ska det vara men ändå olika. Ska bli intressant att se hur jag kommer bli när hon blir äldre. Frun tror att jag kommer låta henne göra precis som hon vill och givetvis håller jag inte med. Älskar sådana meningsfulla diskussioner. Ungefär som att diskutera varför jag slänger mina kalsonger på badrumsgolvet år 2015. Rimligtvis borde det problemet diskuteras just 2015 och med lite tur så kanske det inte ens är ett problem 2015. Är det någon som känner igen diskussionen?

Har i ärlighetens namn svårt att förstå varför det skulle vara gulligare om dottern slänger mat på golvet än om någon av killarna gjorde det. Jag tycker det är lika förbannat irriterande. Samma sak med skrikande. Ser inte någon charm när dottern skriker rakt ut, helt utan anledning. Eller när hon skriker “gubbjävel” i tonåren för att hennes 7 år äldre pojkvän med moppefjun kastats ut genom dörren utan att öppna den. Det är väl inte alls charmigt?

Arkiverat i Pappa blogg

Magsjuka natten mellan fredag och lördag beskriver en ganska annorlunda helg. Rötmånaden måste slagit till för fredagsnatten och lördagens första halva gick ut på att tycka synd om mig själv. Oerhört synd om mig själv. Vi låg som två kollin utan möjlighet att röra oss. Bröllop nummer ett fick ställas in med tanke på att jag behövt en BajaMaja på släp efter bilen.

Jag vaknade till liv vid 17-tiden och solens strålar stack i ögonen där jag kravlade mig ut på altanen för att få i mig lite fil. Kvällen gick vidare i ett Alladin-tema och min outfit var direkt obehaglig. På vägen till bröllop två (som var en fest eftersom brudparet gift sig med släkten som gäster tidigare) fick min, i normala fall, trevliga fru stanna för att hon håll på att kissa på sig när hon tittade på mig. Självkänslan som redan var i höjd med haremsbyxans mitt stärktes inte direkt av att hon inte fick fram ett ord där hon satt på muren och skrek ut sitt skratt med tårar rinnande ner för hennes kinder.

Dagen har fortsatt i sjukdomens tecken, i alla fall för frun. Jämmer och stön har avlöst varandra från ovanvåningen och jag tvångskommenderade pojkarna ner till fotbollsplanen med order att inte återvända på två timmar. Jag tror på fullt allvar att skulle frun försvinna ur pojkarnas liv i 24 timmar utan en månades förvarning hade de ramlat ihop paralyserade i en hög med stirrblick och rabblat AIK:s laguppställning baklänges. “Mamma, var finns mjölken? Mamma, har du sett mina shorts? Mamma var är min cykelnyckel? Mamma, var är fotbollen? Mamma, varför tjatar jag konstant?” Jag funderar på att införa ett förbud. Alla meningar som inleds med “Mamma” och är en meningslös fråga leder till att man måste ha lösskägg en dag i skolan. Ett sådant som påminner om när Saddam kom upp ur sitt jordhål. Jag tror att jag hör ordet “mamma” minst 300 gånger om dagen och anledningen att jag inte hör de andra 200 är för att jag är mitt uppe i tanken “nu kan dom inte säga det en gång till”.

Så här går det när man säger "mamma" för mycket.

Jag har börjat med att ge alternativ på de dummaste frågorna för att killarna ska förstå att deras mamma kommer tappa förståndet om de fortsätter.

Pojke: Mamma, var är mjölken?

Jag: Du får tre alterntiv; 1. I kojan ute i skogen. 2. I torktumlarens filter. 3. I kylskåpet.

Pojke: Du är så dum, i kylen så klart.

Jag: Och varför frågar du då?

Pojke: Åhhhh… Mamma, var är glasen?

Jag: Duns (ljudet av att jag ger upp och faller rak lång i golvet utan ambition att ta emot med händer för att förhoppningsvis svimma av och få en paus från ordet “mamma”.

När frun låg i sängen och pojkarna spelade fotboll passade jag och dottern på att sova en timme ute i puffen.

Arkiverat i Pappa blogg

Fredag och en lugn helg väntar. Eller inte. Två bröllop på samma dag och inte direkt i närheten av varandra. Tur att man alltid, likt en yrkesbrottsling, har en väska packad i bilen så att man kan dyka upp lite var som helst. Var och fixade min outfit till bröllop två som har tema “Tusen och en Natt”. Jag var så gräslig när jag provade den att jag avbröt mitt i ombytet. Thomas DiLeva såg ut som en bratt i jämförelse och jag vet inte om jag kan ta på det. En blandning mellan Farbror Barbro och DiLeva är det närmsta jag kan komma på. Obehagligt var det i alla fall och stoppar jag godis i fickan kommer troligen rikslarm utfärdas.

Dottern har blivit så mammig att jag överväger att sälja/skänka henne på Blocket. Vad jag än gör så skriker hon och kastar sig för att slippa undan mig. Trots att man vet att det finns faser och att det är ett litet barn så kan jag inte låta bli att vara besviken, ja t.o.m. förbannad på henne. Man kommer hem lite glad från jobbet och innanför dörren när man förväntar sig en glad dotter så tittar hon på mig som om det var Freddy Kreuger som väntade på henne. Hoppas effekten håller i sig den dagen hon kommer hem med en pojkvän.

"Pappa är hemma!"

Arkiverat i Pappa blogg