”Nu är det 20 st döda hittills i den där tågolyckan. Ni åker FANIMEJ flyg tillbaka!” Jävla muppar som inte kan köra ett tåg.
”Andas mamma!” får jag tillbaka.
Herregud. Hon har bara varit borta 6 dagar. Av 30. Jag kommer dö innan den här resan är över. Nästa gång åker hon till Norge på all inclusive. Bäst så.
Edit: jag ångrar mig efter att en läsare påminde mig om Anders Breivik. Det får bli Danmark.
Jag sitter komatiserad i soffan och kollar på ”The real housewife of Atlanta” på 3:an. Det handlar om ett gäng rika kärringar och deras vardag i överflödig lyx.
Jag har sett dom andra varianterna i den här serien: Beverly Hills, Orange County, New York och New Jersey.
Nä, jag skäms inte, jag kan knarka såna här serier. Och häpna över hur de lever sin vardag.
Tex att köpa en tårta för 2000 dollar till dotterns 11-års dag. Mamman har för övrigt hyrt en svit på ett lyxhotell där dottern och hennes 13 kompisar ska fira födelsedagen.
I alla fall. Det här är andra avsnittet och jag sitter med hakan i knävecken. Dessa kärringar utger sig för att top notch och allt ska vara svindyrt och classy. De kan allt om mode och de tycker att de är Guds gåva till mänskligheten och de ser ned på alla andra människor som inte är på deras nivå.
Så när jag ser den här bruden:
Som är skild men har en sugardaddy, som är hemlig för alla väninnor, så blir jag aningens nervös. Bortsett från den otroligt fula hel-peruken så har hon en urringning ned till naveln i varje scen. Och det kan man ju ha.
Om man har schyssta lökar att visa upp.
Men inte när dom hänger som två slapptaskar.
Jag funderar starkt på att maila henne och tala om att hon kunde använda dom där 2000 dollarna på att köpa nya tuttar istället.
Eller köpa en polotröja i cashmere.
Talibanen är en slyngel.
Igår morse gick jag upp för att vila mig lite. Kände på mig att jag höll på att bli asdålig. Plötsligt hörs ett jättebrak och jag studsar ur sängen. Ropar ned: ”vad var det där?”
Får ett ”jag vet inte” till svar så jag stapplar ned. Talibanen sitter i soffan och ser skyldig ut, och hävdar att hon hörde nåt oväsen, men inte visste vad det var. ”Varför ser du så skyldig ut?” Säger jag, men jag mår skit så jag släpper saken och går upp. Tänker att det nog kanske var ett isblock som ramlade ned från taket.
Några timmar senare, på kvällen så får jag ett sms av henne. Ja, hon håller på att sätta sms-rekord från våning till våning här i huset.
”Jag vet vad det var som ramlade i morse. Jag såg det precis. Det var gardinerna vid matbordet. Till och med stången som dom hänger i!!!!”
Jag hasar mig ned. Och tittar. Orkade inte ta ett kort, och det här fotot är inte det bästa, men jag har svarta tunga sidengardiner i vardera fönster.
Allt låg i en sörja på golvet.
”Du, nu är det ju så här att gardiner ramlar inte bara ner hur som helst. I synnerhet inte när dom har suttit uppe ett tag. Vad sägs om att vara ärlig och berätta vad som hände istället?!”
”Jo…asså…det var så här: jag tittade på tv:n och då lyste solen in hit, och då skulle jag dra för, men dom satt fast…och då…ja då tog jag i…lite mycket..så allt rasade.”
”Mmm, men v a r f ö r sitter du och säger att du inte visste vad det var när du vet precis?”
”Jamen jag trodde du skulle bli arg!”
”Ja, men du, även om jag blir arg så går det ju över fort. Jag blir mer arg när du försöker mörka och ljuga om saker! Jag vill ju kunna lita på dig.”
”Okej, jag ska tänka på det.”
Det där är makens unge. Inte min.
Sweet Lord så sjuk jag blev igår. 38,8 för mig är som 40 grader för normala människor. Klockan 18 fick Talibanen en morot till middag och först när maken kom hem vid 20-tiden, så kunde hon trycka i sig en hamburgare från donken. Hon som brukar ligga i sängen då. Oj vad nyttigt och oj vilken bra mamma jag är.
I dimmorna så hade jag sms-konversation med stora dottern då hon just klev på ett tåg i Vietnam till Kambodja och var säker på att hennes sista stund var kommen. Eller som hon skrev:
Jag kan säga att den här tågresan kommer bli det värsta jag varit med om. Någonsin. Lever jag i morgon bitti så är jag lycklig.
För att vara på den säkra sidan så tryckte jag i mig en sån här. Och räknade med 8 timmars törnrosasömn.
Amen tjena.
02.37 vaknar jag av att mobilen surrar till och jag noterar att dottern överlevde resan och nu var framme på hotellet. Jag kunde inte somna om. När jag ligger för mycket på rygg så får jag svinont. Så till slut gav jag upp och gick ned. Jag har jättebra fåtöljer vid öppna spisen, såna där som man kan luta bakåt om man trycker med kroppen.
Jag bäddade där och satt och sovslumrade i 5 timmar.
Nu sitter jag och tittar på Efter Tio. Jag avskyr programlederskan. Har sett henne in action här i finhooden innan hon flyttade härifrån för nåt år sen. Hon har Ranelid som gäst. Två flugor i en smäll för fy i helskotta vilken självgod och uppblåst idiot han är.
Jag byter kanal. Och äter lite tryffelsalami.
Det är tråkigt att vara sjuk.
Hejdå
Om man har 36,6 i normal temp då fattar ni att jag är nära döden nu när jag precis upptäckte att jag har 38 grader. Har gått hela dagen och undrat varför jag mår pyton och har ont i hela kroppen.
Grattis. Precis vad jag behöver just nu.
20-åringen är ju som bekant i Vietnam och har det inte speciellt bra. Det är dåligt väder och ”inte lika trevliga människor som i Thailand plus att man riskerar livet, på fullt allvar, när man ska gå över gatan. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.” Och då är hon ingen pipig brud. Dessutom har de fått erfara att 3-stjärnigt hotell i Vietnamn är väry långt ifrån 3-stjärnigt i Sverige. Learning by doing liksom.
Så hon och pojkvännen bestämmer sig för att ta nattåget över till Kambodja. För att besöka tempelstaden. Jag messar och säger att det kanske är bra om dom bokar businessklass på tåget, för att vara på den säkra sidan. Efteråt undrar jag om det finns. Man har ju sett bilder på tv med getter som sticker ut genom tågfönstren. Ja, hej och hå vad jag har fördomar, jag veet det men skit i det nu.
Jag går och lägger mig och sover. Och drömmer:
Att jag senare samma kväll är på Grand Hotel här i Stockholm och ska äta middag med maken och några vänner. När vi ska gå igenom entren så noterar jag att de två herrarna som är dörrvakter, är väldigt lika Björn Ranelid. Tvillingbröder. Solbrända som få.
Vi går in och i väntan på bord så får vi ett glas champagne och blir serverade snigel på papper. När jag tittar noggrannare så ser jag att det det ser väldigt mycket ut som trosskydd, men snigeln är god så jag låter det gå obemärkt förbi. De kanske hade ont om assietter…. Straffet för att jag inte pratade om mens med talibanen igår. (Ska göra det idag, så lugn och fin nu alla som hade synpunkter.)
Vi får vårt bord och jag beställer in en köttsoppa, på rekommendation av servitören, som ser ut som han Reine ni vet. Från Tre Kronor. Den där oscarsnominerade serien från 90-talet, häpp.
Vi har det sjukt trevligt och till slut kommer soppan. Som serveras av Saddam Hussein in person. Han var inte alls död. Han berättade att han fått uppehållstillstånd här i Sverige. Så klart. Jag känner ett obehag och vill att han slutar att pladdra så jag vänder huvudet mot maten och börjar äta. Soppan är himmelskt god. Det enda konstiga var att det doftar parfym om den. Jag får en sån där stark känsla av att jag känner igen doften, men lägger tanken åt sidan.
Soppan är mycket köttig och jag är hungrig. Äter som en dåre och när jag är halvvägs nere i skålen så flyter 20-åringens öga upp. Med hennes sedvanliga lösögonfransar på. (Hon går inte utanför dörren utan lösögonfransar.) Jag skriker rakt ut och Saddam kommer springade. Och gastar:
”Så går det när man är oansvarig och skickar iväg sina barn till andra länder. Trodde du på allvar att hon skulle överleva i Kambodja. Där dör ALLA västerlänningar din dumma jävel!”
Jag vaknar helt kallsvettig 04.37 och drar i väg ett sms. Inget svar. Grinar som en babian men fattar att det är en dröm. Tänker att jag inte ska vara så jefla nojig, hon har det bra därborta i Kambodja. Hon hör säkert inte sms-signalen.
Så jag lägger mig för att somna om.
In my ass. Tänk OM något har hänt. Brukar man kidnappa västerlänningar i Kambodja? Dom häringa Röda Khmererna, det är väl där dom härjar? FAN att jag aldrig sätter mig in tillräckligt i den där skiten när dom pratar om det på tv.
06.05 skickar jag ett sms till. Inget svar. Får tvångstankar: OM jag ringer så kommer nån röd khmere, eller hur fasen det stavas, svara och säga att han ska ha en miljon för henne. Då är allt på riktigt. Alltså ringer jag inte.
06.40 står jag inte ut. Jag ringer. INGEN svarar. Jag ska a l d r i g mer dissa charterresor till Rhodos. Vad f-n skulle dom till dit och göra? Hyr en film om Vietnam vettja. Eller läs en bok.
En minut senare får jag ett sms…från Snål-Stina som inte vill ringa från mobilen:
”Mamma, ta det lugnt, allt är okej. Sitter på en restaurang vid stranden och dricker en öl. Rätt god eftersom den inte har någon äcklig eftersmak. Det regnar här i dag.”
”Hur var tåget?”
”Vi tar tåget ikväll i stället, hade hoppats på sol här idag, men det sket sig.”
”Vadå, så ni har inte åkt än? Amenvafan, jag pallar inte en natt till! Seriöst, kunde du inte ha ljugit?”
Ikväll tar jag en sömntablett.